”Färdplaner hinder för innovationer”

”Färdplaner hinder för innovationer”

Mats Nilsson ifrågasätter värdet av de ”färdplaner” och långsiktsplaner som bland annat energibranschen utvecklar. I någon bemärkelse enas alla om samma framtidsbild, menar han. Vi riskerar att få regelverk och statliga satsningar som låser oss vid teknologiska lösningar som förhandlats fram inom ramen för färdplanen. Bäste innovatören vinner inte. Det gör den bäste förhandlaren, skriver Mats Nilsson.

Att planera sig ur svåra dilemman är nu på modet. ”Färdplaner” för alla branscher, framtagna med statlig hjälp, ska vägleda oss till ett bättre samhälle.

Bild: Ännu en färdplan överlämnas till regeringen.

Ibland när jag ser på energibranschen känns det som att det är viktigare att i detalj kungöra hur 2045 kommer att bli, än att lösa dagens problem. Vi har inte många som ägnar sig åt sommarens problem med priser som ibland skiljer 75 öre mellan norr och söder. Däremot översköljs vi med rapporter om framtidens effektbehov, scenarios och prognoser som rör energiomställningen, och vilka sektorsövergripande samarbeten som krävs för att nå olika miljömål 2045. Den branschorganisation eller det företag som inte har en ”färdplan 2045” ligger efter. En kader av konsulter och tjänstemän livnär sig på att tillsammans försöka komma överens om hur framtiden ska bli. Som bortblåsta är tankarna på att innovationer ofta är svåra att förutse, och att vi faktiskt inte vet vad vi inte vet om framtiden.

Bara en ekonom med mycket humor ägnar sig åt att spå framtiden. Jag får ibland frågan om jag kan läsa och kommentera olika framtidsscenarios för elbranschen. Min håg för detta är krympande. Jag ser på antaganden vilken framtid rapportförfattarna vill ha, förundras över att de med decimalers noggrannhet kan resonera om framtiden, och allt oftare undrar jag vilka verkliga problem dessa analytiker skulle ha fixat om vi släppt dem lösa på saker som händer här och nu. Kanske hade vi kunnat ha fler industrietableringar i södra och mellersta Sverige, och kanske skånska konsumenter hade varit ett par miljarder kronor rikare.

Det finns, förenklat, två sätt att se på framtiden:

1) Vi vet hur framtiden ser ut och vi behöver bara få det på pränt så kan vi börja klura ut vad som behövs för att nå den framtid vi förhandlat fram mellan marknadens parter och staten.

2) Vi vet vad vi inte vill ha 2050 (t.ex. växthusgaser), och vi vet att vi vill ha t.ex. en mer cirkulär ekonomi.  Vi visar tydligt med lagstiftning och skatter dessa preferenser. Sedan lutar vi oss tillbaka och låter företag och medborgare lösa detta.

Detta är en klassisk konflikt mellan stat och centralstyrning, och medborgare och decentraliserade lösningar. Färdplanerna är snarlika den typ som kallas för indikativ (central)planering. Detta var den franska varianten av Stalins centralplanering.

Att sätta spelreglerna och sedan se vad som händer har nästan alltid varit att föredra framför en central planeringsapparat. På något märkligt sätt är marknadens dynamik väl lämpad att fånga upp idéer, belöna de idéer som är bra och slå ut de idéer som är mindre bra. Om staten tillhandahåller reglerna och infrastrukturen kan marknaden tillhandahålla lösningarna. Varför kan färdplanerna vara ett hinder för detta?

Problem nummer 1. Genom att hålla utvecklingen konstant, eller om det behövs för att färdplanen ska bli verklighet att anta exakt de innovationer och den tekniska utvecklingen som behövs för att förverkliga färdplanen, riskerar vi att få ett regelverk och statliga satsningar som låser oss vid teknologiska lösningar som förhandlats fram inom ramen för färdplanen. I någon bemärkelse enas alla om samma framtidsbild. Den evolutionära utveckling som uppstår när företag och entreprenörer med olika framtidsbilder möts på en marknad (det vi kallar konkurrens), och där vinnande koncept utvecklas, uteblir. Färdplanerna riskerar alltså regulatoriska inlåsningseffekter i tekniker och lösningar som inte provats på en marknad utan som förhandlats fram. Bäste innovatören vinner inte. Det gör den bäste förhandlaren.

Problem nummer 2. Färdplanerna blir ibland rena floskelbingon med ”pusselbitar” och ”holistisk syn” men utan att egentligen innehålla några nyheter.  I Tillväxtanalys granskning av färdplanerna skriver de: ”I de studerade färdplanerna noterar vi en betoning på offentliga initiativ och åtaganden, men däremot mycket få specifika förslag som skulle underkasta branscherna en hårdare tvingande lagstiftning eller beskattning.” Färdplanerna ska därför mer läsas som en strategisk önskelista från branschen till miljöministern än som en studie av framtida möjligheter och hot. Färdplanernas användning för att lösa faktiska existerande problem är mycket ringa.

Problem nummer 3. Färdplanearbetet inrymmer dessutom ett demokratiproblem. Tillväxtanalys konstaterar att små företag sällan är aktiva i arbetet med färdplanerna. Jag skulle vilja addera att framtida lösningar också saknar representation. 2015 hade inte Northvolt varit en del av diskussionen. Vilket företag som kommer 2025 saknas? Dessutom, eftersom färdplanerna i sin utformning mest är att betrakta som lobbying, är det inte konstigt att staten utarbetar en organisation (Fossilfritt Sverige) för att hjälpa stora företag att bedriva lobbying i miljö- och klimatfrågor? Färdplanearbetet förstärker existerande stora företags röst i arbetet med framtida miljö- och klimatlagstiftning.

Jag skulle möjligen kunna konstatera att färdplanerna kan vara en harmlös verksamhet som gör att utvalda branscher och politiker kan ge sken av handlingskraft. I bästa fall är det så. Men erfarenheterna av denna typ av samförstånd och centralstyrda verklighetsbilder är ibland avskräckande. I vilket fall som helst, när en bransch gör en färdplan används resurser som kunnat användas till annat. Dessutom är det ganska lätt att ”forska” på kraftsystemet 2045 då ingen egentligen kan hålla mig ansvarig för resultatet. Vi kan tjafsa litet om mina antaganden men till syvende och sidst vet vi inte förrän om 25 år om jag hade rätt. Men rädslan för att ha fel är ett dåligt skäl att inte försöka förstå och söka lösningar på de samtida problem och utmaningar vi står inför. När vi nu under några år ”lekt färdplan” kan det vara dags att vi skitar ner oss med dagens utmaningar. De är många, spännande och måste lösas om kraftsystemet ens ska hålla till 2030. Fråga Skåningarna.

 

 

9 Kommentarer
Av Mats Nilsson
Elmarknadsanalytiker. Docent i miljöekonomi.
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Vid publicering av en kommentar gäller följande regler:

– vi vill att alla som kommenterar ska vara identifierbara personer och vi vill därför för- och efternamn anges av den som kommenterar

– vi vill att diskussionen på Second Opinion ska hålla en god och respektfull ton och publicerar inte kränkande omdömen om enskilda personer.

Second Opinion förbehåller sig rätten att radera texter som bryter mot våra villkor och regler.

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*

  1. Björn Hassler skriver:

    Mycket inressant, Mats! Det förvånar mig ofta hur många som tror att de kan förutsäga så mycket, inte minst inom klimat och hållbarhet. De oändliga missräkningarna tycks inte påverka mycket. Kloka styrmedel och fokus på ”emerging structures” känns betydligt mer lovande. Pratar gärna mer om detta vid tillfälle!

    1. mats nilsson skriver:

      Tack Björn! Jag var tvungen att ta reda på definitionen av ”emerging structures”. Men du har rätt

  2. Nils-Åke Sandberg skriver:

    Enligt de tre problem punkterna ovan är planering meningslös, om man inte vet vad man håller på med och snålheten bedrar alltid visheten. Hälften av pengarna är redan borta innan något alls hunnit byggas. (Dålig verkningsgrad.) Varför är det alltid så omöjligt att göra något produktivt istället?

    Enligt Svenska kraftnät (Svk) var förlusterna i deras nät år 2020, 12,3 Twh (9,2 %) fast man bara använt 134 Twh i Sverige. (Det går åt mer än ett kärnkraftverk för att hålla igång nätet.) Miljöfolk hävdar ofta mot bättre vetande att förlusterna är försumbara, men lägg därtill stora förluster i låg spänningen då transformator på tomgång har verkningsgraden 0 %. Transformatorer ligger i serie i hela stamnätet, med 98 % verkningsgrad och efter 10 transformeringar är verkningsgraden nere i 82 % (0,9810). Något borde göras åt de stora förlusterna i stamnätet som ökat med 17 % (från 10,5 Twh.) sen senaste siffran.

    General Electrics “High voltage capacitor bank“ i ställverken längs stamlinjer utomhus med bra kylning och som reglerar cos a ersätter 100-tals mil kraftledningar och det gäller hela Europa, för elda för kråkorna ger inga Nobel pris.

    I Starkströmsföreskrifter från 1999 Avdelning B över 1000 volt växel och 1500 volt likspänning sidan 234 behandlas kondensator anläggning. Kopplas ofta till transformator eller motor står det, men kan även användas i utjämnande syfte. (ta spänningsspikar och nya föreskrifter kom 2020.)

    Kraftledningarna skulle få högre kapacitet genom ökat cos a värde. Bara 0,01 bättre värde skulle ge 1,48 Twh eller 169 Mw, timme efter timme (eg. cos a 0,9 – 0,91.) kraften motsvarar nästan hälften av årsbehovet för aluminiumfabriken.
    Förutom att ta spänningsspikarna och öka cos a, borde man tillföra el-kraft så nära behovet som möjligt. Kärnkraften söderut tyder på att man åtminstone delvis förstått att föra över elkraft 100-tals mil bara är en nödlösning. Nätet i övrigt ger redundans vid enskilda kraftverks temporära frånfälle.

    Överspänningsspikarna fortplantar sig ner i lågspänningen till de två hålen i väggen så man slår två flugor i en smäll, med en kondensator park i lämpliga noder i alla spänningsnivåer som införs i reglerande syfte. Det är ett otroligt skvalpande i råkraften med frekvens och överspännings spikar som kan nyttiggöras istället för att gå rätt i jord och bli förluster via kraftledningens överspänningsventiler. Det blir dyrt att producera El-kraft som bara rinner ut, till ingen nytta. Kirchhoffs lag (han har två) är en naturlag, kan inte överklagas, dikteras eller ändras. Fast någon säkert trott även detta.

    EL-överskottet i SE1 och SE2 räcker för järnframställningen (Räddningsplankan Hybrit) och förlusterna i Svenska kraftnäts nät borde minska av bara denna lokala förbrukning. Fullskalan som imaginärt hamnar i Oxelösund behöver två 130 Kv ledningar, som man redan nu bråkar om 10-12 år innan. Svenska kraftnät vill ha det konventionellt på stolpar som är lätta att plocka ner, när behovet upphört.

    1. Klas Roudén skriver:

      Sent omsider ser jag Sandbergs grova felaktigheter i hans uppgifter 20/8 om Svk:s förluster i sitt transmissionsnät (400-220 kV).
      Enligt Svk:s årsredovisning var 2020 dessa förluster 3.9 TWh med en inmatad elenergi i sitt nät på 119.5 TWh, alltså var Svk:s nätförluster då 3.9 %. Alla övriga uppgifter om Svk:s nätförluster i Sandbergs kommentarär också felaktiga .
      Gissar att Sandbergs uppgifter gäller för det totala svenska elnätet.
      Vissa andra uppgifter i Sandbergs text är också direkt felaktiga, t ex de om spänningsspikarnas stora energiinnehåll, om han nu verkligen avser förluster avseende ”spänningsspikar”.

      1. Nils-Åke Sandberg skriver:

        Förstår att det kan vara jobbigt att inte förstå, men de eskalerande förlusterna i Svk: s stamnät kan följas på dito hemsida.
        “High voltage capacitor bank” tar även andra och tredje övertonen som är så kraftfulla i “spikarna” att de fortplantar sig ner i lågspänningen. Beklagar att cos fi tecknet blev a och 0,98 upphöjt till 10 blev 0,9810 då det här systemet har en annan teckenuppsättning. Miljöfolk med sina fobier mot kärn- och mottrycks- kraften, ska de verkligen få Black out:a hela sydsverige. (SE3 och SE4)

  3. Runar Brännlund skriver:

    Bra Mats…

  4. Anders Österlund skriver:

    Mats, alltid uppfriskande när du ger dig in i debatten Huruvida Färd och Långtidsplaner behövs för ett Kraftsystems utveckling tål att diskuteras. Jag skulle nog säga att ha någon form av etablerad långsiktig Scenarioanalys/modell som tex TVA’s IRP (Integrated Resource Plan), https://www.tva.com/environment/environmental-stewardship/integrated-resource-plan beskrivande olika scenarior utifrån olika tekniska och ekonomiska utvecklingar, trots allt är ett bra verktyg. Att Färdplaner blir förhandlingsplattformar för olika intressegrupper kan ju inte vara direkt produktivt. Och som du säger, alla resurser som läggs för att visa på att den egna ståndpunkten är korrekt, kanske heller inte är det samhällsekonomiskt bästa.

    Om vi tittar på vår svenska situation, som också säkert skulle kunna sägas om ett antal andra marknader, så skulle en enkelt Teknikneutral SystemSyn ansats ta oss långt. Om det är CO2 vi skall driva ut ur alla sektorer, så behöver vi ju alla teknologier. Och som du säger så vet ingen vad som gäller om 25 år. Men istället för att vår regering och riksdag antar en sådan ansats så driver regeringen en Teknikoneutral politik, där man vill gynna vissa kraftslag och missgynna andra. Om det inte blir ändring här, så kommer inget att bli bättre. Så fokus på SystemSym och Systemkostnad och mät Trilemmat; CO2 påverkan, kostnad för kund och leveranssäkerhet.

    Till din sista fråga, fråga skåningarna: Tja, tills det finns baskraft som ersätter Barsebäcks stängning, så sitter dom ju fortsatt ”i skiten”. Om SvK lyckas balansera Nord-Syd med Öst-Väst behov i transmission systemet är ju verkligen skrivet i stjärnorna. Så tyvärr är nog situationen SE4 en konsekvens av förd politik, pss som kunder i södra Norge ser konsekvenserna av kablar till Europa. Orsak och verkan, som industri får man ta ställning till var det kommer att finnas konkurrenskraftiga priser.

    Så frågan kvarstår, går det att skapa en Teknikneutral sam och SystemSyn utifrån var det svenska Kraftsystem samtalet kan utgå, eller skall vi tjafsa för och emot enskilda kraftslag i 20 år till? Vi får se om Truls gör ett genombrott, annars blir det som du säger och vi får hoppas att det hålller ihop bara till 2030

    1. Mats Nilsson skriver:

      This is not a dispute about whether planning is to be done or not. It is a dispute as to whether planning is to be done centrally, by one authority for the whole economic system, or is to be divided among many individuals.
      Hayek (1945)

      Att de som ska investera försöker ”gissa” framtiden är inte konstigt. Sedan ska vi bygga infrastruktur och då måste ju Svk ha något att förhålla sig till. Men att Per Bolund och co ska vara involverade känns märkligt.

      Kina började växa som ekonomi när de släppte tanken på centralplanering. Ekonomierna i Europa började växa på medeltiden när regelverk och normer förändrades. Tilltron till att vi tillsammans ska kunna komma överens om ett ”bästa” scenario tror jag inte på!

      Se till att förhållande för företagande blir bättre för svensk grundläggande industri så får vi de investeringar i kraftproduktion och mineralbrytning vi behöver. Slopa skatten på el så får vi en snabb elektrifiering (och för den som säger att staten behöver intäkter – slopa differentierad moms så får staten samma intäkt som det ”kostar” att slopa elskatten)

      1. Bengt Kriström skriver:

        slopad energiskatt och harmoniserad moms är ett utmärkt förslag, en bra färdplan så att säga.

Prenumerera på artiklar


Följ oss på Twitter

Senaste artiklarna

Skriv på Second Opinion

Alla är välkomna att skriva på Second Opinion. Vi publicerar dels artiklar som fördjupar kunskaper om energifrågor dels aktuella debattartiklar.
Skicka in din text
Vara-amnen

Ur arkivet