”Innan vi kan ta ställning till en investering i svensk kärnkraft så behövs det mer klarhet över spelreglerna och den långsiktiga politiska synen på det energislaget”, säger Niklas Ekvall, vd för Fjärde AP-fonden. I Tidö-avtalet skrivs att ”nya regler ska införas som förhindrar att politiken godtyckligt stänger ner kärnkraftverk”.

I den nya regeringens Tidö-avtal slås fast att Sverige ska bygga ny kärnkraft. Det kan visa sig lättare sagt än gjort då de stora investerare som sitter på de nödvändiga miljardbeloppen fruktar de svenska politikernas oförutsebara beteende. Stora svenska investerare framhåller den politiska risken som största risken i finansiering av svensk kärnkraft.

Bild: Statsminister Ulf Kristersson (M) debatterar med Märta Stenevi (MP). Foto: Melker Dahlstrand/Sveriges riksdag.

Klas Tikkanen, operativ chef på Nordic Capital med 31 miljarder Euro under förvaltning säger att Nordic Capital själva inte gör den typen av infrastrukturinvestering och ”jag tror inte någon av de nordiska (private equity) fonderna kan investera så stora belopp som det rör sig om. Jag misstänker att de globala storinvesterarna i infrastruktur skulle tveka på grund av politisk risk, precis som vi och många tvekar att investera i välfärdssektorer i Sverige”, säger Klas Tikkanen. ”Givet hur kärnkraft behandlades av den förra regeringen och debatten om vinst i välfärden ligger det nu en våt filt över kärnkraft, vård, skola och omsorg”, tillägger han.

Den förhöjda investeringsrisken på kärnkraft i Sverige delar Klas Tikkanen med Niklas Ekvall, VD för Fjärde AP-fonden med 459 miljarder i förvaltade pensionsmedel. ”Innan vi kan ta ställning till en investering i svensk kärnkraft så behövs det mer klarhet över spelreglerna och den långsiktiga politiska synen på det energislaget”, säger Niklas Ekvall. ”Löser man ut den politiska och den lika betydande tekniska risken, så visst har vi legala förutsättningar att investera i svensk kärnkraft under rätt förutsättningar”, säger han. Tillsammans med Första och Tredje AP-fonderna driver man sedan några år Polhem Infra som investerar i svensk och nordisk infrastruktur. ”Här ligger t ex våra investeringar i svensk vindkraft så här kan vi potentiellt också lägga investeringar i kärnkraft, men det är som sagt inte aktuellt i dagsläget givet de stora osäkerheterna som råder” förklarar Niklas Ekvall.

Den nya regeringen är helt medveten om investerarnas oro för den politiska risken och att det betyder ett högre avkastningskrav, dvs ett dyrare kraftverk och därmed högre elpris. I Tidö-avtalet skriver regeringen därför att ”nya regler ska införas som förhindrar att politiken godtyckligt stänger ner kärnkraftverk – kärnkraft ska garanteras rätten till drift och elproduktion så länge anläggningarna är i gott och drivs på ett säkert sätt. Om staten tvingar fram en nedläggning ska ägare ha rätt till skadestånd”.

Enligt Tidö-avtalet ska staten också kunna lämna kreditgarantier uppgående till 400 miljarder kronor. Beloppet motsvarar byggkostnaden för ca 6 storskaliga kärnkraftreaktorer med en effekt på  1500 MW eller ett flertal småskaliga verk, så kallade SMR med effekter från 20 till 300 MW där prislappen för de större verken kan hamna på runt 10 miljarder kronor.

Statliga Vattenfall som redan driver kärnkraftverket i Forsmark och Ringhals, ska få i uppdrag av ägaren, det vill säga regeringen, att bli ledande i utbyggnaden och upphandlingen av ny kärnkraft, vilket kan handla om antingen storskaliga verk eller mindre SMR´s eller en kombination av de båda. Inom Vattenfall studeras redan SMR (Small Modular Reactors). Vattenfall har sedan januari 2020 tillsammans med det estniska kärnkraftbolaget Fermi Energia studerat möjligheterna att placera ut, kostnader och konstruktion för en estnisk SMR-utbyggnad. Samarbetet med Estland har sedan dess stärkts genom att Vattenfall gått in som delägare i Fermi Energia. För ca 10 Mkr fick Vattenfall 6 procent i bolaget som räknar med att få igång byggnation av reaktorn 2028, samma år som den första kanadensiska SMR:en ska vara i drift. Den första estniska reaktorn väntas kunna starta i slutet av 2031.

Finska Fortum, som också är en part i det estniska SMR-projektet har också uttryckt intresse för svenska SMR-projekt. Bolaget har en utredning på gång om förutsättningarna för ny kärnkraft i Sverige och Finland.

Uniper som äger Barsebäck har däremot inga planer alls på att bygga någon ny kärnkraft, varken i Sverige eller någon annan stans.

Vattenfall driver också en förstudie om att bygga två SMR vid Ringhals som ska ta fram egna uppgifter om kostnader som ska fungera som underlag för ett eventuellt investeringsbeslut. Studien ska vara klar i slutet av 2023 eller början på 2024.

Fördelen med SMR är att de kan prefabriceras i serie för att sedan placeras ut på strategiska punkter i kraftnätet. Med serieproduktion hålls kostnaderna nere jämfört med styckeproduktion av ett storskaligt kärnkraftverk. Med serieproduktion kan också oväntade byggproblem undvikas vilket betytt att de senaste stora kärnkraftbyggena i Europa och USA drabbats av enorma förseningar och kostnadsökningar.

Ett nära exempel är finska Olkiluoto 3. Byggbeslut fattades 2002, byggstart skedde 2005 med planerad driftstart 2009. Först i december i år förväntas reguljär drift. Förseningarna har betytt dramatiska kostnadsökningar och prislappen för Europas största och världens tredje största med 1600 MW i effekt är enligt externa beräkningar nu över 100 miljarder kronor, varav en del hamnat som skadestånd hos underleverantören Areva/Siemens. Trots det stora kostnadsöverdraget beräknar ägarna med Pohjolan Voima och Fortum i spetsen att reaktorn snabbt blir lönsam vid dagens elpriser.

Enligt Energiforsk i april i år, beräknas Olkilouto 3 får en produktionskostnad på runt 115 öre per kWh. Det är mer än dubbla produktionskostnaden för nya kärnkraftverk i Korea och Kina där man talar om 45-55 öre per kWh. Därmed matchar de produktionskostnaden i ett havsbaserat vindkraftverk. ”Kostnaden här ligger i intervallet 45-60 öre per kWh jämfört med 32-35 öre för den landbaserade vindkraften”, uppger pressekreterare Johan Sennerö på Vattenfall.

Det i våras avbrutna finska kärnkraftprojektet Hanhikivi beräknades få en produktionskostnad på 50 öre per Kwh. Projektet avbröts efter den ryska invasionen i Ukraina då ryska Rosatom skulle blivit ägare till 34 procent av verket.

Olkilouto 3 verkar under ”Mankalaprincipen”. Delägarna står för alla fasta och rörliga kostnader och erhåller producerad kraft i förhållande till ägarandel till självkostnadspris. Driftbolaget till Olkilouto 3, TVO (Industrins Kraft) har gett ut börsnoterade obligationer för 5 miljarder Euro, har en rörlig kredit på ytterligare 1 miljard Euro samt har ett lån på ytterligare nära 1 miljard Euro från sina aktieägare. Eget kapital uppgår till 30 procent. En stor skillnad mellan Sverige och Finland är att i Finland är den tilldelade kraften skattefri om den används i den egna verksamheten och inte säljs vidare. Nära hälften av TVO´s ägare är industriföretag som gynnas kraftigt av det finska systemet.

”Finansiering av ny kärnkraft är väl ett sådant område där jag kan tänka mig att en modell av public-private-partnership är lämplig”, framhåller Niklas Ekvall.  En investering i kärnkraft kan också delas upp i en mer riskfylld projekt- och utvecklingsfas och en andra fas när verket drivs och där investeringen i risk kan liknas vid en fastighetsinvestering eller obligation. ”Det är sannolikt framför allt denna avkastningsfas som skulle kunna passa en investerare som AP4” säger Niklas Ekvall.

Den senaste stora europeiska kärnkraftbeställningen gjordes för två veckor sedan då Polen beställde tre nya kärnkraftreaktorer på vardera 1100 MW från tillverkaren Westinghouse. Beställningen väntas kompletteras med ytterligare tre likadana reaktorer i en upphandling värt totalt 40 miljarder dollar där leverantören Westinghouse avses stå för 49 procent av finansieringen.

Den första av dessa polska reaktorer ska vara i drift 2033, dvs 11 år från nu. Den första estniska reaktorn av SMR-typ är klar tidigast 2031. För svensk del med den i internationell jämförelse extremt långa och komplicerade tillståndsprocessen handlar det sannolikt bortom snarare än före 2035 innan Sverige kan ha någon ny kärnkraft. Till dess handlar det om mera vindkraft på land, men framför allt till havs.

***