DEBATT
Staffan Reveman beskriver läget i den tyska energipolitiken där fysikens lagar behandlas som förhandlingsbara. För Sverige borde lärdomen vara självklar. Ett elsystem som bygger på väder och subventioner leder till höga priser och industriell försvagning, menar han.
Ibland känns tysk energipolitik som en teaterpjäs där alla skådespelare glömt manus – men ändå fortsätter spela med största allvar. Den senaste akten, beskriven i tyska Handelsblatt, visar hur finansminister Lars Klingbeil, SPD (socialdemokrat), bromsar centrala energilagar från närings- och energiminister Katherina Reiche, CDU (kristdemokrat). Officiellt handlar det om finjusteringar. I praktiken ser det mer ut som ett nödstopp – efter att man först tryckt gasen i botten utan karta.
Bild: Tysklands finansminister Lars Klingbeil, SPD. Foto: Sandro Halank.
Konflikten mellan Klingbeil och Reiche rör allt: kraftverksstrategin, elnäten, regelverk för förnybart och det ständigt återkommande dramat kring uppvärmning och teknikval. Klingbeils linje betonar fortsatt snabb utbyggnad av förnybart. Reiche driver i stället en kursändring med fokus på systemkostnader, nätstabilitet och planerbar kapacitet. Och mitt i detta står industrin – beroende av stabil och prisvärd el – och försöker tolka vad som egentligen är planen.
Det verkligt absurda? Båda sidor beskriver problem som faktiskt existerar – men vägrar erkänna konsekvenserna fullt ut.
Å ena sidan: Reiche har rätt i att ett elsystem inte kan fungera stabilt om man ignorerar fysikens lagar. Att bygga ut väderberoende produktion utan att samtidigt lösa lagring, nätkapacitet och planerbar reservkraft är inte en strategi – det är ett experiment i realtid.
Å andra sidan: Klingbeils perspektiv är politiskt begripligt men tekniskt ofullständigt. Svaret blir ofta mer av samma – mer vind, mer sol, fler mål. Att detta inte automatiskt ger mer tillgänglig effekt när efterfrågan är som högst behandlas som en detalj, trots att det är själva kärnfrågan.
Resultatet blir en politisk låsning där två förenklade berättelser kolliderar:
– Klingbeils linje: Förnybart är lösningen – allt annat är ett hinder.
– Reiches linje: Systemkostnaderna är problemet – därför måste utbyggnaden bromsas.
Särskilt tydligt blir detta i frågan om reservkraft. Reiche vill med gaskraft säkerställa planerbar produktion när vind och sol sviker, vilket inträffar regelbundet. Samtidigt lyfts storskaliga batterier ofta fram i debatten. Här uppstår en central missuppfattning: batterier producerar ingen el. De lagrar den – om det finns något att lagra. Utan tillräcklig primärproduktion blir batteriet bara en dyr mellanlagring av brist.
Batterier kan jämna ut variationer över timmar. De kan inte ersätta längre perioder av låg produktion. Att bortse från detta är inte en detalj – det är ett systemfel.
Än mer talande är nätfrågan. När olika aktörer konkurrerar om nätanslutning – industri, datacenter, elproduktion, batterilagring – blir det tydligt att kapaciteten inte räcker till för alla samtidigt. Men istället för att formulera detta som ett strukturellt underskott, behandlas det som en fråga om prioritering. Som om brist på effekt vore en administrativ detalj.
Verkligheten bryr sig dock inte om narrativ. Den följer fysikens lagar. Diskussionen om ändring av atomlagen har ännu inte påbörjats – konflikterna kommer därför snarare att avsevärt öka i intensitet än att minska.
Och så till elefanterna i rummet.
Den första är kostnaderna. För att hålla elpriserna politiskt acceptabla subventioneras elen redan i storleksordningen 30 miljarder euro per år – med stigande tendens. Dessa pengar kommer från skattebetalarna, samtidigt som systemet fortfarande beskrivs som en marknad. Här möts Klingbeils och Reiches perspektiv i en märklig kompromiss: båda accepterar i praktiken ett system som kräver allt större stöd, men tolkar orsakerna olika.
Den andra elefanten är ännu mer grundläggande: Var ska elen faktiskt komma ifrån?
När planerbar produktion minskar och ersätts av väderberoende källor uppstår ett gap mellan installerad kapacitet och faktisk tillgänglig effekt. Detta gap kan inte fyllas med mål eller subventioner. Den följer fysikens lagar. Antingen täcks det av tillförlitlig produktion – eller så kvarstår det som risk.
Här blir motsägelsen tydlig: man diskuterar hur elen ska fördelas innan man säkerställt att den finns.
Parallellt pågår diskussioner om uppvärmning och teknikval, där flera mål ska uppfyllas samtidigt: lägre kostnader, minskade utsläpp och social acceptans. Var och en av dessa ambitioner är rimlig. Men tillsammans skapar de ett system som kräver ständiga justeringar och ökande stöd.
Och därmed sluts cirkeln: ett system som behöver subventioner för att fungera – och som i sin tur motiverar fler subventioner.
Det mest anmärkningsvärda är ändå inte att Klingbeil och Reiche står mot varandra – utan att konflikten kommer så sent. Tidigare kompromisser dolde motsättningarna. Nu, när besluten ska omsättas i praktiken, blir de synliga.
Kvar finns en energipolitik där:
– fysikens lagar behandlas som förhandlingsbara
– elproduktion förväxlas med energilagring
– kostnader flyttas till statsbudgeten
– och grundfrågan om tillgång skjuts på framtiden
Det är inte en långsiktig strategi. Det är ett system som reagerar på sina egna konsekvenser.
Och kanske är det just det som gör situationen så anmärkningsvärd. Inte att politiker är oense – utan att själva utgångspunkten fortfarande bygger på antagandet att verkligheten kan anpassas efter politiska mål.
Problemet är bara att den inte gör det.
För Sverige borde lärdomen vara självklar. Ett elsystem som bygger på väder och subventioner leder till höga priser och industriell försvagning. Vi står inför ett vägval: att dra slutsatser av det tyska misslyckandet – eller riskera att upprepa det.
10 Kommentarer
10 Kommentarer
Martin
28 april, 2026: 3:31 e mAngående "var ska elen komma ifrån" i ett Tyskt perspektiv så verkar de vara nöjda med att grannländerna håller dem under armarna – ffa Frankrike men även Danmark, Belgien, Sverige och Tjeckien.
SvaraFrågan är väl hur länge vi har lust med det så länge de tillåts trycka sina priser på oss när vi avhjälper brister de själva skapat….
Elprissättningen måste reformeras så att varje land i högre grad tar hand om sina baslaster och tar ekonomiskt ansvar för den elproduktionsmix de valt.
Sten Lindholm
27 april, 2026: 8:35 f mHur kan detta hända, har styrande politiker så kort minne? För bara ett par år sedan presenterades en rad beräkningar av kostnaderna för stängningen av den tyska kärnkraften; 520 miljoner euro!
SvaraKostnaderna är trots allt kanske inte det värsta; det är riskerna för nät-stabiliteten, inte bara för Tyskland utan för hela Nordeuropa….
Guy Coste@Sten Lindholm
27 april, 2026: 2:42 e mMan får inte glömma att systemet byggde på rysk rörgas, brunkol och kol.
Att FSA skulle spränga Nord Stream, att Polen skulle stänga av Yamal-Europe och att Kiev skulle stänga av gasen, m.m. ingick inte i Angela Merkels planering.
Att helt bortse med det fåniga kriget och det medföljande angloamerikanska sabotaget av den europeiska industrin, det är det verkliga elefanten i rummet.
SvaraOlov Larsson@Guy Coste
5 maj, 2026: 7:59 f mMan ska inte och kan inte ta ansvar för saker man inte har kontroll över. Att lägga förutsättningarna för energiproduktionen i knät på exempelvis Ryssland tror jag många kloka politiker skulle dra sig för. Så icke Merkel. Så gick det som det gick. Att skylla andra för att de inte lever upp till dina behov och förväntningar hjälper föga.
SvaraMagnus B@Olov Larsson
5 maj, 2026: 3:04 e mCitat "Att lägga förutsättningarna för energiproduktionen i knät på exempelvis Ryssland tror jag många kloka politiker skulle dra sig för. Så icke Merkel."
Merkel lade förutsättningarna för energiproduktion hos inkompetenta vänsterextrema s.k. "gröna" politiker. Resultatet ser vi nu. Die Energiewende var redan från början ett dödfött projekt.
Hon borde naturligtvis ha fortsatt att köpa gas och olja från Ryssland och samtidigt ha säkrat leveranser från andra producenter (kol, olja, gas, uran etc.).
SvaraKalle Andersson@Olov Larsson
5 maj, 2026: 9:33 e mDet var Schröder som förhandlade fram kontrakten med Putin och hela Energiwende som byggde på rysk energi. Det är Schröder som suttit i ryska energibolags styrelser i 20 år och varit ordförande för ett. Gör din hemläxa så du vet att anklaga rätt. Det är SPD och de Gröna i Tyskland som ligger bakom det. Inte CDU/CDS.
SvaraOlov Larsson@Kalle Andersson
14 maj, 2026: 6:57 e mUrsäkta sent svar.
Jag visste inte att jag hade en hemläxa. Mina synpunkter angående Merkels ansvar grundar jag på följande:
SvaraI mitt yrkesliv fanns det en befälsordning att följa, precis som inom politiken, får man hoppas. Du kan delegera uppgifter som chef men du sitter kvar med ansvaret för resultaten av din chefsutövning. Låter gammeldags i dagens politik men är du regeringschef är du ytterst ansvarig för vad som händer i den politiska maktutövningen.
Det är sant att Nord Stream 1 var Schröders projekt som han skrev under avtalet om några veckor innan han röstades bort 2005 och Merkel tog över. Att han direkt fick ett toppjobb inom Gazprom borde kanske ha varit en röd flagga. 2014 hade Ryssland annekterat Krim och startat krig i Donbas. Merkel drev igenom bygget av Nord Stream 2, 2015. Altså efter Ryssland startat sina aggressioner. Det skedde trots hård kritik och direkta varningar från USA, EU-kommissionen och länder i Östeuropa om att projektet utgjorde en enorm säkerhetsrisk och interna tyska underrättelser och riskrapporter, som Merkels regering valde att tona ner för att prioritera industrins tillgång till billig energi.
Under Merkels tid tilläts det statliga ryska energibolaget Gazprom att köpa upp och kontrollera kritiska tyska gaslager. Hösten 2021 (precis innan Merkel avgick) lämnade Gazprom medvetet dessa strategiska lager tömda, vilket maximerade effekterna av den efterföljande energikrisen. Riskerna med att lägga försörjningsansvaret i ryska händer ignorerades.
2011 beslutade Merkels regering att fasa ut kärnkraften och att använda rysk naturgas som en övergång för Tysklands basenergiförsörjning och klimatmål.
2005 när Merkel tillträdde kom 35% av Tysklands naturgas från Ryssland. När hon avgick 2021 hade siffran stigit till 55%. Hon hade 16 år som regeringschef att lägga om Tysklands energipolitiska kurs. Jag ser inte att hon gjorde det utan krisen blev bara större. Vill man inte ha ansvaret som regeringschef vill man inte ha jobbet. Det hjälper inte att peka på De gröna. Om jag kommer ihåg rätt satt de aldrig i Merkels regeringar utan kom dit efter Merkel avgått 2021.
Guy Coste@Olov Larsson
8 maj, 2026: 1:59 f mSovjetunionen och sedan Ryssland har varit synnerligen pålitliga leverantörer av energi under årtionden.
Är man importör är man hur som helst dessutom beroende av transportmedlets pålitlighet, och då är det bra om leverantören finns i närheten. Sverige importerade ju kol från Nazityskland när det begav sig.
En viktig sak glöms dessvärre bort : energiomställningen beror helt och hållet på den stora lögnen om koldioxidens roll i klimatet.
SvaraDet är den lögnen som motiverar elektrifieringen samt banlysningen av kolkraften.
Det helt elektriska samhället förutsätter att man fördubblar eller tredubblar elnäten (helst innan man bygger ut produktionskapaciteten) förutom själva produktionskapaciteten. Det är allt annat än gratis eller, rättare, det vore helt annat än gratis om det gjordes i rättan tid.
Dietmar Gleich@Sten Lindholm
28 april, 2026: 7:25 e mDet ligger i människans natur att det oftast är viktigare att vara lojal mot gruppen än att följa vetenskapen. Fenomenet finns i alla kretsar, till höger och till vänster, i ofarliga sammanhang som idrott eller i farligare som religion. Förändringar sker långsamt; ibland tar det generationer innan en uppfattning bokstavligen har dött ut.
SvaraAndré Nilsson@Sten Lindholm
3 maj, 2026: 7:21 e mDet är rätt många år sedan den rapporten 2016. "Kostnaden" för Energiwende har mer än dubblats sedan dess och då talar vi inte om den uteblivna ekonomiska aktiviteten baserat på högre energipriser i Tyskland, de tillkommer.
Svara