DEBATT
Staffan Reveman beskriver läget i den tyska energipolitiken där fysikens lagar behandlas som förhandlingsbara. För Sverige borde lärdomen vara självklar. Ett elsystem som bygger på väder och subventioner leder till höga priser och industriell försvagning, menar han.

Ibland känns tysk energipolitik som en teaterpjäs där alla skådespelare glömt manus – men ändå fortsätter spela med största allvar. Den senaste akten, beskriven i tyska Handelsblatt, visar hur finansminister Lars Klingbeil, SPD (socialdemokrat), bromsar centrala energilagar från närings- och energiminister Katherina Reiche, CDU (kristdemokrat). Officiellt handlar det om finjusteringar. I praktiken ser det mer ut som ett nödstopp – efter att man först tryckt gasen i botten utan karta.

Bild: Tysklands finansminister Lars Klingbeil, SPD. Foto: Sandro Halank.

Konflikten mellan Klingbeil och Reiche rör allt: kraftverksstrategin, elnäten, regelverk för förnybart och det ständigt återkommande dramat kring uppvärmning och teknikval. Klingbeils linje betonar fortsatt snabb utbyggnad av förnybart. Reiche driver i stället en kursändring med fokus på systemkostnader, nätstabilitet och planerbar kapacitet. Och mitt i detta står industrin – beroende av stabil och prisvärd el – och försöker tolka vad som egentligen är planen.

Det verkligt absurda? Båda sidor beskriver problem som faktiskt existerar – men vägrar erkänna konsekvenserna fullt ut.

Å ena sidan: Reiche har rätt i att ett elsystem inte kan fungera stabilt om man ignorerar fysikens lagar. Att bygga ut väderberoende produktion utan att samtidigt lösa lagring, nätkapacitet och planerbar reservkraft är inte en strategi – det är ett experiment i realtid.

Å andra sidan: Klingbeils perspektiv är politiskt begripligt men tekniskt ofullständigt. Svaret blir ofta mer av samma – mer vind, mer sol, fler mål. Att detta inte automatiskt ger mer tillgänglig effekt när efterfrågan är som högst behandlas som en detalj, trots att det är själva kärnfrågan.

Resultatet blir en politisk låsning där två förenklade berättelser kolliderar:

– Klingbeils linje: Förnybart är lösningen – allt annat är ett hinder.

– Reiches linje: Systemkostnaderna är problemet – därför måste utbyggnaden bromsas.

Särskilt tydligt blir detta i frågan om reservkraft. Reiche vill med gaskraft säkerställa planerbar produktion när vind och sol sviker, vilket inträffar regelbundet. Samtidigt lyfts storskaliga batterier ofta fram i debatten. Här uppstår en central missuppfattning: batterier producerar ingen el. De lagrar den – om det finns något att lagra. Utan tillräcklig primärproduktion blir batteriet bara en dyr mellanlagring av brist.

Batterier kan jämna ut variationer över timmar. De kan inte ersätta längre perioder av låg produktion. Att bortse från detta är inte en detalj – det är ett systemfel.

Än mer talande är nätfrågan. När olika aktörer konkurrerar om nätanslutning – industri, datacenter, elproduktion, batterilagring – blir det tydligt att kapaciteten inte räcker till för alla samtidigt. Men istället för att formulera detta som ett strukturellt underskott, behandlas det som en fråga om prioritering. Som om brist på effekt vore en administrativ detalj.

Verkligheten bryr sig dock inte om narrativ. Den följer fysikens lagar. Diskussionen om ändring av atomlagen har ännu inte påbörjats – konflikterna kommer därför snarare att avsevärt öka i intensitet än att minska.

Och så till elefanterna i rummet.

Den första är kostnaderna. För att hålla elpriserna politiskt acceptabla subventioneras elen redan i storleksordningen 30 miljarder euro per år – med stigande tendens. Dessa pengar kommer från skattebetalarna, samtidigt som systemet fortfarande beskrivs som en marknad. Här möts Klingbeils och Reiches perspektiv i en märklig kompromiss: båda accepterar i praktiken ett system som kräver allt större stöd, men tolkar orsakerna olika.

Den andra elefanten är ännu mer grundläggande: Var ska elen faktiskt komma ifrån?

När planerbar produktion minskar och ersätts av väderberoende källor uppstår ett gap mellan installerad kapacitet och faktisk tillgänglig effekt. Detta gap kan inte fyllas med mål eller subventioner. Den följer fysikens lagar. Antingen täcks det av tillförlitlig produktion – eller så kvarstår det som risk.

Här blir motsägelsen tydlig: man diskuterar hur elen ska fördelas innan man säkerställt att den finns.

Parallellt pågår diskussioner om uppvärmning och teknikval, där flera mål ska uppfyllas samtidigt: lägre kostnader, minskade utsläpp och social acceptans. Var och en av dessa ambitioner är rimlig. Men tillsammans skapar de ett system som kräver ständiga justeringar och ökande stöd.

Och därmed sluts cirkeln: ett system som behöver subventioner för att fungera – och som i sin tur motiverar fler subventioner.

Det mest anmärkningsvärda är ändå inte att Klingbeil och Reiche står mot varandra – utan att konflikten kommer så sent. Tidigare kompromisser dolde motsättningarna. Nu, när besluten ska omsättas i praktiken, blir de synliga.

Kvar finns en energipolitik där:

– fysikens lagar behandlas som förhandlingsbara
– elproduktion förväxlas med energilagring
– kostnader flyttas till statsbudgeten
– och grundfrågan om tillgång skjuts på framtiden

Det är inte en långsiktig strategi. Det är ett system som reagerar på sina egna konsekvenser.

Och kanske är det just det som gör situationen så anmärkningsvärd. Inte att politiker är oense – utan att själva utgångspunkten fortfarande bygger på antagandet att verkligheten kan anpassas efter politiska mål.

Problemet är bara att den inte gör det.

För Sverige borde lärdomen vara självklar. Ett elsystem som bygger på väder och subventioner leder till höga priser och industriell försvagning. Vi står inför ett vägval: att dra slutsatser av det tyska misslyckandet – eller riskera att upprepa det.