DEBATT
Äganderätten har blivit allt svagare när det gäller naturresurser, till exempel vattenkraft, skriver Johan Hillström. En orsak är att opinionsbildare i städerna ser naturen som en en plats för rekreation och naturupplevelser, menar han. Äganderätten är stark i staden, men har blivit svag på landsbygden.

I svensk samhällsdebatt talas det ofta om hållbarhet, miljömål och omställning. Men det talas betydligt mindre om den princip som faktiskt är demokratins grundpelare: äganderätten.

I praktiken har den blivit allt svagare, särskilt när det gäller naturresurser. Och det sker samtidigt som statliga myndigheter och forskningsfinansiärer rör sig allt längre bort från sitt kärnuppdrag. Ett kärnuppdrag som innebär objektivitet och att inte bedriva politisk opinionsbildning.

Ett tydligt exempel är forskningsrådet Formas, som formellt är en statlig forskningsfinansiär. Men dess verksamhet rör sig allt oftare i gränslandet mellan forskning, opinionsbildning och politisk styrning. När Formas finansierar projekt som utgår från vagt definierade samhällsmål – snarare än vetenskaplig nyfikenhet – påverkar det i praktiken hur skog, mark och vatten får användas. Detta är en utveckling som sker utan att äganderätten alls beaktas.

För den som äger och brukar skog är den en ekonomisk tillgång, ett kulturarv och en del av ett levande landskap. För många opinionsbildare i städerna är skogen däremot en symbolfråga, där trakthyggesbruket blivit en tacksam måltavla. Resultatet är att skogsägare allt oftare möter restriktioner, avverkningsstopp och artskyddsbeslut, som i praktiken gör ägandet villkorat.

Detta sker trots att skogsbruket är en av Sveriges viktigaste basnäringar.

Samma konflikt syns i vattenkraften. Den är grunden för Sveriges stabila elförsörjning och en förutsättning för levande samhälle. Ändå möter vattenkraftsägarna krav på miljö-anpassningar, som i vissa fall innebär kraftigt minskad produktion, eller till och med utrivning. Trots att vissa kraftverk och dammar funnits i mer än hundra år.

Även här är det lokalsamhällena som bär kostnaderna, medan nyttan av elen främst hamnar i städerna.

Det är ingen slump att konflikterna kring skog och vattenkraft följer en tydlig geografisk linje. Resurserna finns på landsbygden. Normerna formuleras i staden.

För den som bor i en storstad är natur något man besöker. För den som bor på landsbygden är natur något man lever av. När politiska mål och myndighetsbeslut utformas utan att ta hänsyn till detta skapas en situation där landsbygden riskerar att reduceras till en sorts safaripark – en plats för rekreation och naturupplevelser för andra, snarare än en plats där människor kan leva, arbeta och utvecklas.

Det mest problematiska är att svensk grundlag i dag tillåter omfattande ingrepp i äganderätten när staten hänvisar till miljöskäl. I 2 kap. 15 § tredje stycket i regeringsformen står att ersättning inte behöver utgå om inskränkningen sker för att tillgodose ”angelägna allmänna intressen, såsom att skydda miljön”.

Det innebär att staten kan begränsa hur mark och vatten används – utan att det räknas som expropriation och utan att ägaren har rätt till ersättning.

Detta undantag infördes 2010 inom ramen för en stor reform av grundlagen. Men förstod riksdagsledamöterna vad de fattade beslut om ? Det har nämligen i efterhand kritiserats för att ha passerat utan bred offentlig debatt.

Men konsekvenserna är tydliga: äganderätten är stark i staden, men svag på landsbygden.

Det mest anmärkningsvärda är kanske att denna utveckling inte bara drivs av partier som traditionellt förespråkat stark statlig styrning. Även politiker som säger sig värna marknadsekonomi, företagande och äganderätt, har accepterat – eller till och med förstärkt – en ordning där ägandet av naturresurser blir allt mer villkorat.

När äganderätten försvagas försvagas också demokratin. För utan rätten att bruka sin egendom, utan rimlig ersättning vid inskränkningar och utan respekt för lokala förutsättningar, blir ägandet i praktiken bara en juridisk fasad.

Om Sverige ska ha en levande landsbygd, en stark basnäring och ett energisystem som fungerar måste äganderätten åter ges den tyngd den förtjänar.

Det innebär:

– att myndigheter ska hålla sig till sina kärnuppdrag,

– att forskningsfinansiering inte ska användas för normativ opinionsbildning,

– att markägare ska ha rätt till full ersättning vid inskränkningar,

– att politiken måste erkänna att naturresurser faktiskt ägs av någon

Det är först när äganderätten respekteras som både stad och landsbygd kan utvecklas på lika villkor.