Mankalaprincipen grundbult för finsk kärnkraft

Mankalaprincipen grundbult för finsk kärnkraft

Den finska Mankalaprincipen verkar vara en mycket kraftfull affärsmodell som naturligt leder till en typ av långsiktighet som är ändamålsenlig för stabil och säker kärnkraft, skriver Jan Blomgren, vd INBEx, i den avslutande av tre artiklar som jämfört finsk och svensk kärnkraft.

I denna artikelserie jämförs två så gott som identiska kärnkraftverk i Sverige och Finland, vilket visar hur politisk stabilitet – samt dess frånvaro – kan påverka energisektorn. I den första artikeln beskrevs hur dessa verk byggdes, den andra fokuserade på situationen i Sverige från avregleringen på 1990-talet till idag, och denna tredje och sista artikel beskriver situationen i Finland samt drar slutsatser genom jämförelser mellan länderna.

Bild: Mankalaprincipen har uppkallats efter Mankala vattenkraftverk i södra Finland. Mankala-företag levererar elektricitet till produktionskostnad till sina aktieägare, snarare än aktieutdelning. (Wikimapia)

Som nämndes i den första artikeln har villkoren för kärnkraft varit betydligt stabilare i Finland. Kärnkraft har inte varit lika politiskt brännande, och har inte varit avgörande för regeringsfrågan. Dessutom har politiken mindre inflytande över sakfrågan i Finland. Ett exempel på detta är de pågående förberedelserna för att bygga ett helt nytt kärnkraftverk i norra Finland, Hanhikivi. Detta verk levereras av det ryska företaget Rosatom. Många frågar sig varför Finlands politiker beslutat att bygga ett ryskt kärnkraftverk, men frågan är felställd. Det har de aldrig beslutat. Det enda finska parlamentet godkänt är att företaget Fennovoima fått tillstånd att bygga ett kärnkraftverk. Vilken typ och vilken leverantör är därefter inte ett politiskt beslut, utan upp till ägaren så länge den finska strålsäkerhetsmyndigheten bedömer att säkerhetskraven är uppfyllda.

Läs de två tidigare artiklarna om kärnkraften i Sverige och Finland av Jan Blomgren.

En annan viktig grundbult i den finska kärnkraftens stabilitet är den så kallade Mankalaprincipen. Denna är för övrigt inte unik för kärnkraft utan gäller hela energisektorn. Efter första världskriget blev Finland för första gången i sin historia ett självständigt land. Finland var fattigt, och behoven att modernisera landet var omfattande. Då etablerades ett system som innebar att om elanvändare ägde sin egen elproduktion fick de skattelättnader som innebar att de kunde dra av kostnaden för elproduktionen i sin bokföring och därmed minska sin vinstskatt. Inte nog med detta, de får dra av inte bara självkostnaden för sin egen el, utan marknadspriset för samma kvantitet el.

På 1960-talet etablerades separata företag som producerar el till sina delägare till självkostnadspris. Det första fall där den finska högsta förvaltningsdomstolen tillät denna företagsmodell gällde ett företag som hette Mankala Oy, därav namnet. Det företag som driver kärnkraftverket Olkiluoto, TVO (Teollisuudden Voima Oy, ungefär Industrikraft AB) drivs under Mankalaprincipen. TVO ägs av ett stort antal industriföretag med skogsindustri och kemiföretag som största sektorer, samt ett stort antal energiföretag vilka tillsammans betjänar över 100 kommuner. TVO drivs så att företaget varken gör vinst eller förlust. I stället är målet att producera el till så låg kostnad som möjligt, och ägarna får el till självkostnadspris i proportion till sitt ägande. Ägarna kan sedan använda denna el själva, eller sälja den på marknaden.

Olkiluoto 1 och 2. Fotograf Hannu Huovila/TVO.

Att kärnkraftverk drivs på detta sätt med gemensamt ägande med produktion till självkostnadspris är inte unikt för Finland; så fungerar även alla tre svenska kärnkraftverk. Det unika med Mankalaprincipen är att om ett ägarföretag använder kraften som råvara för eget bruk är den skattebefriad. Endast el som säljs på marknaden beskattas.

Huvuddelen av TVOs ägare är företag inom skogs- och pappersindustri. För framför allt pappersindustri är energi en av deras tre viktigaste råvaror (de andra är trä och vatten). Därför är stabil tillgång till el med lågt och förutsägbart pris av stor vikt för lönsamheten. Om elen uteblir stoppar produktionen med stora förluster som resultat. Höga elpriser, även om det bara rör sig om en begränsad tid, kan vända vinst till förlust.

Att äga sin egen elproduktion har därför setts som ett effektivt sätt att både säkra tillgången till el och säkra priset. En intressant faktor i sammanhanget är att investeringshorisonten är snarlik i pappersindustrin och kärnkraft. Ett nybyggt kärnkraftverk idag har minst 60 års drift framför sig, medan ett pappersbruk byggs för minst 40 års produktion. I båda fallen krävs i storleksordningen tio års drift för att betala investeringen. Ingendera industrin är därmed lämpad för kortsiktigt ägande.

Som konsekvens av denna ägarstruktur har TVO satsat mycket målmedvetet på hög tillgänglighet, detta eftersom en störning i produktionen ger en dubbelt negativ konsekvens; dels förlorar man el till den egna produktionen och tvingas i stället handla dyrare el på marknaden, dels uteblir de skattelättnader egenägd el ger. Denna affärslogik har lett till att Olkiluoto har mer omfattande lagerhållning av reservdelar än motsvarande svenska verk.

Ett annat tecken på den mer stabila situationen i Finland är TVOs strategi för framtiden: Varje gång anläggningen återstartas efter ett underhållsstopp ska den vara i ett sådant skick att den klarar 40 års ytterligare drift.

Som har beskrivits ovan har förutsättningarna för kärnkraft sett tämligen olika ut i Sverige och Finland. Som ett resultat har två verk som var så gott som identiska då de driftsattes för 40 år sedan med tiden uppvisat tydligt olika prestanda.

Det finns även andra skillnader av betydelse. Kärnkraftverk i Norden körs normalt ett år i taget, varefter driften stoppas för att byta bränsle och i samband med detta passar man på att göra underhållsarbeten. Dessa årliga stopp har under många år varit kortare i Finland än i Sverige. Svenska verk säljer all sin el på marknaden utan de skattemässiga fördelar för ägarna som Mankalaprincipen ger, och har därmed mindre press att hålla hög tillgänglighet. En annan faktor av betydelse är att Sverige har mycket mer vattenkraft än Finland. Detta gör att elpriserna blir låga i Sverige i samband med vårfloden, då vattenkraften måste producera för fullt. Då finns det inte lika starka incitament som i Finland att ha korta stopp, detta eftersom korta stopp kräver mer inhyrd personal. Vidare har elpriserna generellt varit högre i Finland än Sverige under lång tid.

Det kan inom parentes nämnas att även svenska skogs- och pappersföretag tidigare var stora ägare av elproduktion, framför allt vattenkraft, men att dessa tillgångar i hög grad såldes efter avregleringen då elpriserna föll kraftigt. Denna försäljning har mer än en företagsledning ångrat i efterhand.

En annan konsekvens av dessa skilda förutsättningar kan ses i de effekthöjningar som genomförts. I Olkiluoto har effekthöjningar genomförts enbart utifrån affärlogik utan politiska influenser. Kostnaden för att öka effekten måste vara lägre än värdet på den uteblivna elproduktionen under stoppet för att ändra i anläggningen. Eftersom tillgänglighet är den i särklass viktigaste faktorn för lönsamhet pekar detta mot så kort stopp som möjligt. Detta leder i sin tur till att man föredrar måttliga effekthöjningar som går att genomföra på kort tid framför stora språng. Detta kan ses i figuren över tillgänglighet i den första artikeln, där effekthöjningar som genomfördes 1996-98 knappt kan ses i data.

I Sverige var effekthöjningarna delvis politiskt motiverade, och genomfördes samtidigt som anläggningarna skulle moderniseras, och dessutom med en underhållsskuld på grund av bristande lönsamhet åren innan, orsakad av omställning från reglerad till avreglerad marknad. Med facit i hand kan man konstatera att detta var för många utmaningar samtidigt. Ambitionsnivån var för hög, och komplexiteten i uppgiften underskattades.

Denna jämförelse illustrerar betydelsen av stabila villkor för långsiktigt framgångsrik elproduktion med kärnkraft. Investeringar tar lång tid att betala av inom kärnkraft, men sedan ger de stor lönsamhet lång tid därefter. Detta gäller under förutsättning att villkoren är stabila under lång tid. Snabba och frekventa ändringar av villkoren är så gott som alltid skadliga.

Till sist kan man notera att den finska Mankalaprincipen verkar vara en mycket kraftfull affärsmodell som naturligt leder till en typ av långsiktighet som är ändamålsenlig för stabil och säker kärnkraft.

Kontrafaktisk historieskrivning, där man funderar över hur det kunde ha blivit om verkligheten ser annorlunda ut, är oftast vansklig. Dock har vi här en möjlighet att göra en någotsånär trovärdig sådan alternativ analys, i och med att vi har Olkiluoto som jämförelse. Tillgängligheten i Olkiluoto har under tiden 1990-2000 legat på 94 %. Vi antar att de närmast identiska blocken i Forsmark skulle kunna ha klarat 90 % tillgänglighet under denna tid med en stabil situation som i Finland, ett värde de uppnår och överträffar under ett normalt år (20 av de senaste 30 åren har man överträffat 90 %). Vi antar vidare att Forsmark 3, Oskarshamn 3, samt Ringhals 3 och 4 skulle ha uppnått 90 % utan den volatila svenska situationen. För de något äldre blocken Ringhals 1 och 2 samt Oskarshamn 1 och 2 antar vi att de hade uppnått 80 % tillgänglighet med en stabil situation. Detta skulle ha inneburit att den svenska kärnkraften som helhet hade levererat 250 TWh mer elström.

För att sätta detta i perspektiv kan man jämföra med att elanvändningen legat på ungefär 140 TWh per år under de senaste åren. Det rör sig alltså om nästan två förlorade år av hela Sveriges elproduktion. Vad är det ekonomiska värdet av detta? Genomsnittet för hela Sverige under de senaste fem åren ligger runt 35 öre per kWh. Med ett sådant pris under hela tiden sedan 1990 skulle denna förlorade el betingat ett produktionspris om 50 miljarder kronor.

***

Artikeln är ett utdrag ur boken Allt du behöver veta om Sveriges elsystem.

 

 

Av Jan Blomgren
vd INBEx
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Vid publicering av en kommentar gäller följande regler:

– vi vill att alla som kommenterar ska vara identifierbara personer och vi vill därför för- och efternamn anges av den som kommenterar

– vi vill att diskussionen på Second Opinion ska hålla en god och respektfull ton och publicerar inte kränkande omdömen om enskilda personer.

Second Opinion förbehåller sig rätten att radera texter som bryter mot våra villkor och regler.

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*

Prenumerera på artiklar


Följ oss på Twitter

Senaste artiklarna

Skriv på Second Opinion

Alla är välkomna att skriva på Second Opinion. Vi publicerar dels artiklar som fördjupar kunskaper om energifrågor dels aktuella debattartiklar.
Skicka in din text
Vara-amnen

Ur arkivet