I en avslutande artikel ger Sture Larsson, fd teknisk direktör på Svenska kraftnät, råd till energiminister Anders Ygeman.

Energiöverenskommelsen 2017 var ett stort politiskt framsteg för att klargöra målbilden om en fossilfri energiförsörjning som ett nationellt åtagande inom den globala klimatpolitiken. Det som inte klargjordes då var emellertid vilka nya finansiella instrument som behövs för att klara de investeringar inom bl.a. elförsörjningen som denna utveckling kommer att kräva.

Till skillnad från många länder i Europa har den nordiska och svenska elförsörjningen aldrig varit helt förstatligad. Det har inneburit en tradition av decentraliserat beslutsfattande tillsammans med ett verkningsfullt samarbete mellan industriella, kommunala och statliga företag. Det har baserats på regelverk som delvis har varit lagreglerade och delvis varit branschvisa överenskommelser och åtaganden.

Denna pluralistiska ordning har visat sig vara en värdefull resurs som det finns stor anledning att vårda. Bland annat har det varit en förutsättning för att den nya elmarknaden kunde etableras snabbt och vara föregångare gentemot andra delar av Europa där man var främmande för det abstrakta begreppet att handla med el.

Stora investeringsbehov
Den verkliga utmaningen är att klara omställningen av elförsörjningen med bibehållen leveranssäkerhet för samhällets välstånd och för industrins konkurrenskraft. En effektiv elmarknad är i det perspektivet ett viktigt verktyg för att dra fördel av mångfalden av företag som på olika sätt kan bidra till utvecklingen. En fundamental förutsättning är att marknadsmekanismerna och de incitament som krävs är noga avstämda mot de reala behov som finns och som kommer att uppstå. Ett sådant behov som den nuvarande elmarknadsmodellen inte uppfyller är den långsiktiga finansieringen av nödvändiga investeringar.

Om dessa investeringar inte kommer till stånd i tid är risken uppenbar för att kapaciteten i produktion, överföring på elnäten och flexibilitet inom elanvändningen inte kommer att räcka till för att undvika långvariga bristsituationer. I så fall torde inte steget vara långt till att det ställs krav på att problemet läggs i knät på statsmakterna som förutsätts ingripa. Det kan i värsta fall innebära att landet snubblar in i ett förstatligande av elförsörjningen som vi aldrig har behövt vara i närheten av.

Nya drivkrafter för investeringar
Leveranssäkerheten i Sverige har hittills varit hög. Drivkraften för att bygga upp den leveranssäkerheten var tidigare den geografiskt bestämda leveransplikten, som var knuten till de koncessioner som olika företag hade. De var skyldiga att investera i och upprätthålla en tillräcklig produktionsförmåga och nätkapacitet för att klara sina leveranser. Samtidigt var investeringarna relativt riskfria genom att elkunderna var bundna vid sina leverantörer och vid att betala enligt tariffer eller avtal som kunde täcka investeringskostnaderna. Denna ordning avvecklades genom elmarknadsreformen under 1990-talet och kommer inte att återuppstå. Därför måste den framtida leveranssäkerheten bygga på andra, långsiktiga ekonomiska förutsättningar och drivkrafter.

Elmarknadsreformen genomfördes i en tidsanda som präglades av uppfattningen under 1990-talet att elförsörjningen var färdigbyggd, och till och med överutbyggd. Följaktligen tillskapades inte några särskilda drivkrafter för att bygga ny produktionskapacitet Den nu rådande elmarknadsmodellen utvecklades med den begränsade målbilden att utnyttja befintliga anläggningar så effektivt som möjligt. I dag är läget fullständigt annorlunda med ett stort behov av investeringar i ny kapacitet och reinvesteringar i befintliga anläggningar. Det är en helt ny fysisk verklighet som måste bemötas med ett nytänkande på alla nivåer.

Elcertifikatsystemet etablerades för att stödja uppbyggnaden av förnybar elproduktion, inledningsvis främst vindkraft, vars investeringskostnader annars inte var konkurrenskraftiga inom elmarknadens marginalprissättning. Det var i sig en väl motiverad åtgärd då, men har nu kommit till vägs ände när den förnybara elproduktionen nått en industriell nivå och sammantaget måste hanteras som en storskalig resurs både fysiskt och finansiellt.

Nya förutsättningar för att använda el
Den framtida dominansen av förnybar elproduktion innebär att användningen av el står inför ett paradigmskifte. Man har hittills kunnat utgå från att elen alltid har varit tillgänglig när man vill använda den. Det kommer att bli nödvändigt att anpassa sig till att tillgången på el tidvis kommer att vara mycket knapp och tidvis mycket riklig, med motsvarande extrema prissvängningar. Det innebär att elkunderna måste kunna skilja på vilken del av elanvändningen som man måste ha för de viktigaste behoven och vad man kan avvara eller skjuta på till en annan tidpunkt. För att denna flexibilitet ska kunna fungera i stor aggregerad skala krävs synnerligen tydliga ekonomiska incitament och marknadsmekanismer för att motivera tillräckliga investeringar i styrsystem, lagringsförmåga m.m. i hela värdekedjan och ända in i de apparater som kunderna ansluter till sina väggkontakter.

Krav på marknadsutveckling
I den nuvarande elmarknadsmodellen omsätts i det närmaste all el till samma pris, direkt på Elspotmarknaden eller indirekt genom avtalsmässiga referenser till elspotpriset. Priset avspeglar det kortsiktiga balansläget timme för timme ett dygn i taget. En prissäkring en tid framåt kan ske genom den finansiella terminsmarknaden som dock endast avspeglar förväntningar om hur det timvisa elspotpriset kommer att utvecklas. Härutöver kan aktörerna inte annat än bilateralt handla med priser som avspeglar det långsiktiga behovet av varaktiga villkor som behöver vara tillräckliga och förutsägbara för att investera i elproduktionskapacitet eller för tunga investeringar inom exempelvis industriprocesser.

Det som saknas är en transparent elmarknadsprocess som vid sidan av en kortsiktigt dynamisk elspotmarknad också innehåller en mekanism för att handla med el på långsiktiga villkor. Det är rimligt att det ska vara möjligt för både leverantörer och elkunder att välja vilken del av sitt utbud eller efterfrågan som det är lämpligt att handla kortsiktigt eller långsiktigt beroende på krav på säkerhet eller riskexponering, på produktionsresursernas sammansättning eller vad elen ska användas till samt inte minst vilka investeringar som kräver långsiktig finansiering

Det är också i detta sammanhang som effektfrågan måste hanteras. Att bygga upp separata effektmarknader är ett ineffektivt villospår mot bakgrund av att bristsituationer i framtiden inte är en fråga om några timmar enstaka år utan avsevärda perioder som kommer att kräva både effekt- och energimässiga insatser.

Råd
Följande tre råd kan formuleras mot bakgrund av de faktorer som nämnts ovan:

– Våga acceptera politiskt att utvecklingen mot en utsläppsfri elförsörjning utan kärnkraft kommer att vara kostsam och att den kommer att kräva omfattande investeringar. Det handlar om såväl investeringar och reinvesteringar i elnäts- och produktionskapacitet som i resurser som behövs för att kompensera för väderberoende och systemtekniska egenskaper hos den förnybara produktionen. Kostnaderna för detta måste i slutänden bäras av elkunderna. Det kommer inte att vara trovärdigt att förespegla elanvändarna att totalkostnaderna för elen kommer att vara låga i framtiden. Se till att elförsörjningen framgent inte hamnar i samma situation som järnvägen, som lider av en ständig underfinansiering till följd av vanföreställningen att man sparar pengar på att inte underhålla och förnya sina anläggningar.

– Initiera ett utvecklingsarbete för att ta fram de principiella grunderna för en moderniserad och utvidgad marknadsmodell som kan ge tillräckliga incitament för långsiktiga investeringar för att upprätthålla leveranssäkerheten för el. Modellen måste vara ett verkningsfullt instrument för att knyta samman samhällets och enskilda elanvändares långsiktiga behov med finansieringen av de investeringar som krävs. Den ska kunna ersätta elcertifikatssystemet som särskilt stöd för förnybar elproduktion. Utvecklingsarbetet kräver medverkan främst från elbranschen, industrin, myndigheter och akademier med ekonomisk och teknisk expertis.

– Säkerställ att nätregleringsprocessen inriktas på att skapa ekonomiska förutsättningar för den utveckling som krävs för att elnäten ska kunna vara verkningsfulla stöd för att förverkliga omställningen av elförsörjningen. Nätregleringen måste vara framåtsyftande och får inte fastna i att fruktlöst försöka lösa gårdagens problem. Det är bara nätföretagen som har en fast fysisk relation till alla elkunder. Det är den naturliga basen och infrastrukturen för den nödvändiga utvecklingen av en effektiv flexibilitet i elanvändningen. Se till att den pågående etableringen av den elhandlarcentralistiska modellen avbryts. Den är fullständigt befängd i perspektivet av den utveckling inom elanvändningen som måste ske för att den ska kunna vara en integrerad del för att klara balanseringen och säkerheten i elsystemet. Modernisera de legala ramverken för att elnätsföretagen ska kunna agera i nya roller.

***

190221: Rubriken och ingressen har ändrats eftersom de tidigare versionerna inte tillrckligt väl speglade innehållet i artikeln.

***

Tidigare artiklar med råd till energiministern:

Johanna Lakso, vd Power Circle
Erik Dotzauer, styrmedelsexpert Stockholm Exergi
Sju företrädare för basindustrin
Stefan Sjöquist, utredningschef IF Metall
Mattias Goldmann, vd Fores
Johan Svenningsson, vd Uniper Sverige
Mikael Lundin, fd vd Nord Pool