Med en suboptimal användning av gränsförbindelserna är det knappast längre motiverat att dela in Sverige i fyra budområden. Sverige bör därför återgå till den ordning vi hade före 2011, skriver Mats Nilsson, adjungerad professor i nationalekonomi vid Luleå tekniska universitet.

Bild: Från Nord Pools webbplats, högre pris i södra Sverige än övriga landet igår.

I november 2011 delades Sverige in i fyra budområden (elområde, prisområde, kärt barn har många namn). Detta då Svenska kraftnät under lång tid använt gränsförbindelsen (de ströp exporten) för att lösa interna flaskhalsar. Danska konsumenter blev på goda grunder upprörda och anmälde Svenska kraftnät till den europeiska konkurrensmyndigheten. Danskarna möttes ju av högre priser när de fick mindre kraftleveranser från Sverige.

Poängen med att dela in ett område i fler budområden är att låta marknadskrafterna hantera flaskhalsar. Om Skåne efterfrågar mer el än vad som finns tillgängligt via lokal produktion och ”import” via transmissionsnätet så höjs priset tills det att utbud och efterfrågan är i balans. Jämför detta med att istället strypa exporten till dess att balans mellan utbud och efterfrågan är lika, se min diskussion om Hasle-snittet mellan Sverige och Norge nedan.

Väl fungerande budområden ger också signaler till kraftproduktion för framtida investeringar, och i viss utsträckning var konsumtionen bör lokaliseras. Trycket på stamnätsoperatören, om prisskillnader uppstår ofta, och är stora, blir ju dessutom att bygga mer ledningar. Rätt hanterat är indelningen i budområden en samhällsekonomiskt bra lösning på flaskhalsproblem i stamnätet.

Prissignaler är fundamentalt för den fria marknaden när aktörer kontinuerligt skall hantera förändrade förutsättningar, risker och investeringsbeslut. Trygg i förvissning om att så är fallet har jag alltid varit en förespråkare för fler budområden, och till och med vid några tillfällen dristat mig till att påpeka att nodprissättning, egentligen en marknad i varje punkt, är det samhällsekonomiskt mest effektiva. Men för den skull ska vi inte blunda för att fler prissignaler (mer budområden) medför vissa transaktionskostnader. Dessa består, mycket förenklat, framförallt av kostnader för elhandlare som ska verka över fler prisområden. Det kan också vara pedagogiskt svårt att förklara varför människor i Skåne ska betala mer än människor i Östergötland.

Men min tro på marknaden bygger på att tillgången till infrastruktur inte påverkas av infrastrukturleverantörens (stamnätsbolagens) ekonomi. Det vill säga, jag förväntar mig att infrastrukturleverantören är öppen och ärlig, och att de gör sitt yttersta för att underlätta för handel mellan länder och områden. Jag förväntar mig vidare i det fall vi har en nordisk marknad att alla aktörer behandlas på samma sätt. En kund i Uleåborg har samma rättigheter och är lika mycket värd som en kund i Bergen. Jag påstår att stamnätsoperatörernas faktiska agerande visar att de är oense med mig på den punkten.

Det märkliga är att en del flaskhalsar såsom Hasle (mellan Norge och Sverige) har varit kända under lång tid (de kommenteras t.ex. i en rapport från Energimarknadsinspektionen daterad 2005) men att inga åtgärder vidtas för att minska problemen. I Hasle använder Statnett öppet gränsen för att balansera sina interna flaskhalsar. Detta ledde bland annat till de beryktade 14 kr/kWh 17 december 2009 (jmf dagens priser runt 50 öre kWh). En flaskhalshantering som under mer än 20 års tid missgynnat svenska elkunder borde undersökas av konkurrensmyndigheterna! Beteendet att använda gränsen för att avhjälpa interna flaskhalsar kommer dessutom att öka med den nya kapacitetsberäkningsmetoden.

Det är låga odds på att vi kommer att se mer prisspikar denna vinter bland annat pga. Statnetts flaskhalshantering. Det är också låga odds på att gränshandeln, tvärtemot EU:s intentioner, kommer att minska med den nya kapacitetsberäkningsmetoden. Detta gäller även internt i Sverige där vi oftare än idag kommer att se prisskillnader mellan prisområden. Det senare skulle dock lösas om Sverige återigen blev ett budområde.

Situationen kommer dessutom att förvärras genom ett ökat hemlighetsmakeri, och en avsevärt sämre transparens i och med införandet av flödesbaserade kapacitetsberäkningar. Det som idag görs i en gråzon kommer att legaliseras. Det finns därför inget hopp om att den framtida prisbildningen skall fungera med avseende på flaskhalshantering. För att undvika de värsta avarterna av nuvarande och framtida flaskhalshantering bör därför Sverige återigen bli ett budområde.

Låt mig i korthet argumentera varför jag kommit till en i mitt fall så radikal slutsats. Prisformationen på elmarknaden är långsiktigt beroende av att aktörerna med viss säkerhet kan veta vilken infrastruktur som finns tillgänglig. Det vill säga, när jag bestämmer mig för att bygga och driva en anläggning så skall jag kunna lita på att Svenska kraftnät och de andra stamnätsoperatörerna inte använder kapaciteten mellan områden för att hantera flaskhalsar inom området. När de gör detta begränsar de handeln mellan områden och påverkar därmed på ett otillbörligt sätt prisbildningen.

Vidare skall det vara klart för mig som aktör vad som orsakat eventuella flaskhalsar, och var de uppstått. I det första fallet vågar jag påstå att Statnett har en hel del att förklara, i det senare fallet driver Svenska kraftnät rätten att få hemlighålla vad som sker. Svenska kraftnäts argument är framförallt att det finns en säkerhetsrisk med att namnge flaskhalsar. Att vi sedan 2011 öppet har deklarerat, för den som velat lyssna, att de största flaskhalsarna vi har i landet är snitt 1, 2 och 4 samt västkustsnittet tycks inte vara en säkerhetsrisk. Med mitt förslag, ett svenskt budområde, minskar hotet mot rikets säkerhet. Vi kan ta bort de nämnda flaskhalsarna från börsernas hemsidor.

Att dela in ett land i fler budområden leder framförallt till att flaskhalsar hanteras på ett marknadsmässigt sätt. Men detta gäller bara under förutsättningen att gränshandeln inte används som ett substitut för att mothandla en intern flaskhals. Detta var ju hela grunden till den europeiska konkurrensmyndighetens talan mot Svenska kraftnät. Vi har, i de fall gränshandeln stryps för att hantera interna flaskhalsar, de transaktionskostnader som fler prisområden medför men utan de samhällsekonomiskt positiva effekterna. Indelningen förlorar därmed sin mening.

Det finns ytterligare ett skäl varför nuvarande ordning med fyra budområden ger fel signaler. Budområdena ska signalera till marknadens aktörer var de ska lägga produktion och förbrukning. Höga budområdespriser ska leda till investeringar i kraftproduktion, och omvänt. Men idag adderar Svenska Kraftnät en lokaliseringssignal i sina nätavgifter vilket gör att produktion i norra Sverige straffas dubbelt, först av ett lågt budområdespris sedan av Svenska kraftnäts avgifter. Detta försvårar energiomställningen eftersom vi kommer att behöva kapacitet i vattenkraft såväl som en utbyggnad av vinden i norr, med bra lägen och färre NIMBY-problem. Om vi återgår till ett budområde skulle därmed energiomställningen underlättas eftersom vi gör prissignalerna till framtida investerare mer korrekta än i dagens situation.

I den version av flödesbaserad kapacitetsberäkning som stamnätsoperatörerna nu lagt fram, cementeras den nuvarande ordningen med flytt av interna flaskhalsar till gräns. Vidare har man en beskrivning, i det förslag som nu framkommit, av mothandelns kostnader och effekter vilket sannolikt gör att den (mothandeln och därmed kapacitet vid gränsen) kommer att minska än mer.

Slutligen påvisar den belgiska regleraren i en rapport från december 2017 att små budområden far mer illa i flödesbaserad kapacitetsberäkning än stora områden. Jag anser att det med dagens illa fungerande nordiska samarbete finns föga anledning för just svenska elkunder att ta tagelskjortan på för att hjälpa sitt norska broderfolk. Detta är ytterligare ett argument för en återgång till ett svenskt budområde.

Jag har summariskt i texten ovan sammanfattat några av de viktigaste skälen för att vi i Sverige ska överge tanken på en indelning i flera budområden. Det finns också anledning att kortsiktigt se över tekniska lösningar såsom så kallade phase shifters, på gränserna, vilket kan minska oplanerade flöden över landsgränserna som tar upp kapacitet i näten. Förutom dessa två åtgärder vore det viktigt att rättsligt pröva åtminstone Statnetts nuvarande hantering av flaskhalsar. I det fall de skulle förlora en sådan prövning skulle vi kanske kunna fortsätta med fler prisområden med en ny fungerande flaskhalshantering. Skulle Statnett vinna en sådan prövning finns det all anledning som svensk aktör att förespråka återgång till ett prisområde.