DEBATT
Tre gånger har regeringen pausat den nationella planen för omprövning av vattenkraft. Tre gånger har reglerna skrivits om. Ändå fortsätter problemen, skriver Magnus Edvinsson. Det är svårt att tolka detta som något annat än ett systemfel, menar han.

Under mer än femton år har Sverige försökt genomföra EU:s vattendirektiv. Resultatet borde få alla beslutsfattare att stanna upp: tre nationella pauser av NAP, hundratals överklaganden, växande misstro mellan myndigheter och verksamhetsutövare – och fortfarande inte ett enda tydligt resultat. Det är svårt att tolka detta som något annat än ett systemfel.

Processen började redan 2012–2014 med de så kallade högnivåsamtalen. Där satt de största vattenkraftbolagen – med statligt ägda Vattenfall i spetsen – tillsammans med myndigheter och regeringskansliet och formade grunden för den nationella planen (NAP). Bolagen erbjöd tio miljarder kronor till en miljöfond, och i gengäld ville de ha förutsägbarhet och begränsade krav på åtgärder. Det var aldrig en formell politisk uppgörelse, men det blev den praktiska utgångspunkten för hela NAP.

Det är svårt att bortse från att denna konstruktion gav de största aktörerna ett oproportionerligt inflytande över hur svensk vattenförvaltning skulle utformas.

Samtidigt som högnivåsamtalen pågick sålde flera av de stora bolagen av hundratals småskaliga kraftverk. Vattenfall och Fortum var särskilt aktiva. Dessa anläggningar hamnade i händerna på små privata ägare och lokala företag – just de aktörer som senare skulle visa sig vara mest utsatta i omprövningsprocesserna.

Det är svårt att se detta som något annat än strategiska avyttringar. De stora bolagen behöll sina regleringsmagasin och storskaliga anläggningar, medan de små och juridiskt mest sårbara verken hamnade hos andra.

När NAP väl skulle genomföras visade det sig att myndigheterna inte accepterade den ursprungliga idén om att de stora kraftverken skulle gå fria. EU:s vattendirektiv tolkades i stället på ett sätt som gjorde undantag (KMV, MSK) svåra att få, även för de stora regleringsverken.

Detta ledde till en rad konflikter mellan myndigheter och energibranschen – och till att politiken tvingades ingripa. Tre gånger har regeringen pausat NAP. Tre gånger har reglerna skrivits om. Ändå fortsätter problemen.

Det mest anmärkningsvärda är att Sverige valt en av EU:s mest extrema tolkningar av vattendirektivet. Medan andra medlemsländer använder undantag brett – särskilt där mänsklig verksamhet sedan länge format landskapet – har Sverige valt en linje där miljömålen i praktiken överordnas proportionalitet, rimlighet och samhällsnytta.

I många andra EU länder klassas vatten som kraftigt modifierade så snart mänsklig påverkan är tydlig. I Sverige är det tvärtom: även älvar med över hundra års reglering anses ibland kunna återställas till “naturligt tillstånd”.

Det är inte EU som kräver detta. Det är Sverige som valt det.

Det mest talande är tidslinjen. Sedan 2009 har Sverige försökt implementera vattendirektivet. Under denna tid har tre nationella pauser införts, flera regeringar tvingats skriva om regelverket, hundratals artiklar och debattinlägg publicerats, kommuner, företag och privatpersoner uttryckt växande frustration, myndigheter själva medgett att processen är svårstyrd

Trots detta står vi fortfarande utan en fungerande, rättssäker och förutsägbar modell.

När ett system efter femton år fortfarande inte fungerar är det inte detaljerna som är fel – det är själva konstruktionen.

Det är svårt att undvika slutsatsen att svensk vattenförvaltning utvecklats till ett system där miljömål tolkas som absoluta, proportionalitet och rimlighet trängs undan, samhällsnytta väger lätt, landsbygden får bära konsekvenserna, små aktörer drabbas hårdast – och politiken reagerar först när krisen redan är ett faktum.

Det är inte hållbart. Det är inte rättssäkert. Och det är inte förenligt med en levande landsbygd.

Efter femton år av konflikter, pauser och misslyckanden är det dags att erkänna det uppenbara: Sverige behöver en ny, balanserad och demokratisk modell för vattenförvaltning. En modell där miljö, energi, kulturmiljö och landsbygdsutveckling vägs samman – inte ställs mot varandra. Det går att göra – om politiken verkligen vill.

Det är inte vattendirektivet som är problemet. Det är Sveriges tolkning av det.