Jag konstaterar att med den inriktning som är tagen av regering och riksdag så går vi mot förnybara, variabla produktionskällor. Det innebär att en del av ansvaret för att balansera elsystemet måste flytta till konsumtionssidan, skriver Mikael Lundin.

Lars Wiegert har kommenterat  den intervju som gjordes med mig för en tid sedan.

Tack för kommentarer, skönt att någon reagerar, men hur man få mina synpunkter att landa i ”ransonering” begriper jag inte. Några repliker från min sida:

Först och viktigast: Nej, för att skapa efterfrågeflexibilitet ska vi inte agera med påtryckningar eller straffavgifter; inte tvång utan frivillighet. Men man måste skapa handelsmönster där den som bidrar till att kapa effekt toppen får betalt och den som tjänar på det betalar – styrsignaler via ekonomiska incitament. Till exempel var jag chef för Nord Pool i många år. Handeln där sker frivilligt, för att aktörerna upplever att handeln täcker ett behov de har. Denna handel spelar en viktig roll i planeringsskedet, på engro nivå / högspänningsnivå, och medverkar till att elsystemet blir balanserat.

Vi behöver marknadslösningar – inte bidragssystem. Om uppoffringarna för konsumenterna kan prissättas, kan naturliga incitament att kapa effekttopparna skapas.

Vi kan inte bygga på att konsumenten ska stiga upp på natten för att starta tvättmaskinen – allt som inte går automatiskt är bara att glömma, det kommer aldrig fungera. Incitamenten styr algoritmer som automatiskt styr tvättmaskin, elbil-batteri, Teslas power wall eller vad det nu kan vara.

Jag upplever att inriktningen mot förnybara energikällor i Sverige är beslutad och jag har tagit det som utgångspunkt. Jag tar inte ställning till vilket produktionsslag som är ”bäst”, konstaterar bara att med den inriktning som är tagen av regering och riksdag så går vi mot förnybara, variabla produktionskällor som fungerar annorlunda i elsystemet än till exempel kärnkraft.

Denna så kallade energiomställning innebär att en del av ansvaret för att balansera elsystemet måste flytta till konsumtionssidan, då produktionsapparaten inte kan sköta den uppgiften i samma utsträckning som tidigare. Jag är enig i att detta med efterfrågeflexibilitet har en kostnad, men vad kostar det inte att göra motsvarande på produktionssidan?

Det är möjligt att en fortsatt Energikommission inte är rätt sätt att komma vidare – men någon företrädare för elsystemet måste äga frågan och ha ansvar att driva fram en lösning. Det kan vara en minister, en myndighet eller annan företrädare med ett helhetstänk som får ett tydligt uppdrag lösa frågan. Att lämna detta till branschen, som är notoriskt konservativ, innebär att det aldrig kommer att bli verkstad av tankarna på förbrukningsflexibilitet.