Flexibilitet och ransonering – var går gränsen?

Flexibilitet och ransonering – var går gränsen?

”Efterfrågeflexibilitet” innebär uppoffringar för näringsliv och individ, inte minst eftersom omställningen till ”100 procent förnybart” slukar svindlande belopp, skriver Lars Wiegert.

Rent logiskt borde det vara så att flexibiliteten är frivillig men att påtvingad sådan är inget annat än ransonering. Denna tanke slår en när man läser nyligen införd artikel (9 maj) med rubrik ”Låt energikommissionen fortsätta”, där Mikael Lundin uttrycker frustration över att inget händer – ”det är politiska beslut som fattas”. Med politiska beslut menas ”styrmedel”, alltså påtryckningar med straffavgifter eller andra incitament som ska styra elförbrukningen. Då hamnar vi svindlande nära ransonering, ett ord som nog ingen vill ta i sin mun nu inför höstens val. I stället skapas ett nyspråk med ord som efterfrågeflexibilitet och styrmedel, som inte låter lika burdusa som deras innebörd egentligen är.

Som Lundin anger gäller det att kapa effekttopparna. Men effekttopparna är till stor del resultat av fysikaliska, mänskliga och industriella faktorer som att det blir kallt och vindstilla ibland eller att man vill ha ljust på kvällen och laga mat när man kommer hem från arbetet. Industrins förbrukning styrs av tillverkningsprocesserna och de anställda vill sällan byta tjänstgöring från dag till natt. ”Efterfrågeflexibilitet” innebär med andra ord uppoffringar för näringsliv och individ. Till detta kommer kostnader till utrustning för att samla in parametrar och låta algoritmer styra förbrukningen. Och inte minst system för att lagra energi. Det säger sig självt att det handlar om stora investeringar. Sweco har på uppdrag av Skellefteå Kraft räknat ut att den omställningen till ”100 procent förnybart” skulle kosta svindlande 1600 Miljarder SEK, vilket är en och en halv gånger hela rikets årsbudget.

Lundin liknar läget vid avregleringen på 90-talet som då framstod som djärvt, men som enligt honom slutade som en framgångssaga. Han nämner då inte att elpriset över en natt blev tre gånger så dyrt. Bortsett från den då nya energiskatten, ökade kWh-priset med det dubbla, från ca 30 öre för el och överföring tillsammans, till att vi fick betala en gång till för överföringen. Det hela landade på ca 90 öre. Det var knappast en framgångssaga för elkonsumenterna, som innan dess betalade ca 30 öre/kWh för allt. Var kWh-priset hamnar vid ”100 procent förnybart” är det ingen som vet, bara att själva omställningen slukar svindlande belopp.

Jag tror inte att energikommissionen är lämpligt forum att hantera kraftförsörjningen, eftersom de bara kommer att framhärda med den inslagna vägen att fortsätta äventyra det robusta elkraftsystem som vi (ännu så länge) har idag. Nuvarande system är är fossilfritt och därmed både miljö- och klimatneutralt och levererar el efter behov till ett i grunden konkurrenskraftigt pris. Det finns alltså ingen rimlig anledning till att slösa pengar på att ersätta ett fossilfritt system med ett annat, mycket mera komplicerat system för styrning av efterfrågan med försämrad leveranssäkerhet som följd. Vad vi bör göra är inte att ransonera med el, utan i stället att bygga ut dagens kraftsystem och använda så mycket el som möjligt för att ersätta fossil energi.

1 Kommentar
Lars Wiegert
Av Lars Wiegert
Civilingenjör elkraft
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Vid publicering av en kommentar gäller följande regler:

– vi vill att alla som kommenterar ska vara identifierbara personer och vi vill därför för- och efternamn anges av den som kommenterar

– vi vill att diskussionen på Second Opinion ska hålla en god och respektfull ton och publicerar inte kränkande omdömen om enskilda personer.

Second Opinion förbehåller sig rätten att radera texter som bryter mot våra villkor och regler.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

  1. Kenneth Ahlström skriver:

    Mycket klokt Lars Wiegert!
    Det är väldigt få som pratar om vad efterfrågeflexibilitet kommer att kosta. att investering i nät, mätare (upplösning 15 min) och insamling av mätvärden till den s.k “Hubben” kommer att sluka ett antal miljarder. Den stora frågan är dock hur ska incitamenten få någon effekt? Det kommer att krävas ganska mycket ersättning för att få människor att gå upp mitt i natten för att laga sin mat och väldigt tåliga grannar i flerbostadshuset när din tvättmaskin börjar centrifugera klockan tre på natten….
    Bra Lars att du påpekar att det kommer att kosta pengar och den enda intäktskällan är att belasta konsumenten på något sätt genom höjd elnätsavgift, energiskatt, elpris eller en kombination av allt detta.