När Statnett inte längre tvingas hålla hårt i reserverad kapacitet för industrins framtida behov uppstår utrymme för nya kraftflöden. En återlämnad reservation är som en ny virtuell nätutbyggnad utan en enda stolpe.

Den norska industrin avvecklar klimatprojekt och för Statnett som samhällsaktör är det ett allvarligt tecken att elprisområdet NO2 (Sydvästra Norge) är under så stor press att industrin inte längre ser det som lönsamt att investera i grönt. För Statnett som systemoperatör är det däremot en gåva från ovan. Med industrigiganterna Yaras och Inovyns avbokade effektbehov på 730 MW uppstår nya ”virtuella kraftledningar” som kan ge lägre elpriser långt in i Sverige.

Bättre plats i nätet
Med industrins tillbakadragande får Statnett bättre plats i kraftnätet och kan erbjuda ännu högre förbrukning, som norska hushåll har fått miljardstöd till. I NO2 är det dock främst tiotals normalstora företag som ges nytt hopp om ny kraft. När 730 MW industriell planerad förbrukning försvinner från Statnetts ritbord påverkas beslut och beräkningar åt alla håll. Elen följer fysikens och algoritmernas lagar och flödar dit det finns plats, och kanske även behov om priset är rätt.

Vattenkraft från väster
I NO2 finns mycket processindustri, en lång rad utlandskablar längs kusten och vattenkraft i fjällen. Här finns Sørlandssnittet och Grenlandssnittet, två geografiska korridorer och stora flaskhalsar med begränsningar på allt från 500 MW till 1 GW, ibland ännu mer. Gödselproducenten Yara och kemikoncernen Inovyn ligger i den östra delen av NO2, i det industritäta området Grenland på Oslofjordens sydvästra sida i en av Norges mest kraftintensiva regioner.

Nu öppnar den norska industrins nedskalning upp för ännu mer kraft västerifrån till SE3, både genom Skagerrak-kablarna till Danmark och med Konti-Skan till Göteborg, och upp till NO1 och vidare in i Sverige via Haslesnittet. Enligt Statnett är större flöden härifrån den enskilt viktigaste faktorn för att utjämna prisskillnaderna mellan södra Norge och Sverige.

Mellan tro och tvivel
Här kan handelsmöjligheterna öka om den fysiska nätkapaciteten utnyttjas ”flexibelt och samhällsekonomiskt,” skriver Statnett i sin senaste områdesplan. Det är det dock inte säkert att man kan. Spelets joker är industrins planerade och kanske realiserbara kraftbehov.

Ett kraftsystems kapacitet och prissättning påverkas inte enbart av fysiska flöden genom verkliga ledningar. Hur mycket effekt som reserveras i en anslutningskö påverkar kraftnätet mer än många tror.

Det osynliga kraftnätet
Så länge en reservation är kvar hos den systemansvariga måste det också finnas beredskap för hur den ska hanteras den dag det ska elektrifieras på riktigt. Reserverad kapacitet, oavsett hur teoretisk och substanslös den är, måste därför tas med i drift- och säkerhetsanalyserna och ingå i allt från ekonomiska kalkyler till N-1-kriteriet.

När Statnett inte längre tvingas hålla hårt i industrins öronmärkta kapacitet så uppstår utrymme för nya kraftflöden. En återlämnad reservation är som en ny virtuell nätutbyggnad utan en enda stolpe.

Algoritmerna anfaller
Trots kapacitetens osynlighet ökar chansen att billig norsk vattenkraft flödar in i SE3 och sänker priset. Enligt den norska tillsynsmyndigheten RME (pdf) utgör stora reservationer som inte realiseras ”ett betydande hinder för samhällsekonomisk effektiv drift”. Det skapar ”konstgjorda flaskhalsar som begränsar flödet och leder till högre elpriser”. Tack vare de nordiska TSO:ernas relativt nya metod flödesbaserad kapacitetsberäkning kan den reserverade platsen i nätet förvandlas till konkret kraft.

Enligt kritikerna är nackdelarna minst lika många. Elmarknadsanalytiker Mats Nilssons menar att flödesbaserad kapacitetsberäkning leder till högre elpriser i Sverige då man tvingas importera fler högre europeiska och norska prisnivåer. Teserna stöds av forskaren Juha Koskela.

Den flödesbaserade modellen gynnar främst länder med svagare eller mer decentraliserade transmissionsnät, som det norska, på bekostnad av länder med större sammanhållna nätstrukturer, som det svenska. Statnett kan då flytta sina nätbegränsningar in i det svenska nätet, som oftare än förut blir ett transitnät för norsk el på väg till kontinenten.

Det ständiga kabelbråket
I Norge är kraftdebatten en helt annan. Den aktuella uppståndelsen gäller främst frågan om industrins oplanerade kapacitetsgåva kan påverka ödet för de snart utdaterade Danmarkskablarna Skagerrak 1 och 2.

Det tyngsta korset bärs av regeringen som har blivit kabelmotståndare och hamnat i en unik dragkamp mellan politikens skräck för tysk prissmitta och Statnetts systembehov.

Fram och tillbaka
Ett av den kabelförespråkande industrins främsta argument har varit att att försörjningstryggheten stärks av utlandsförbindelser (pdf). När då 730 MW förbrukning plötsligt avdunstar så ändras spelreglerna.

Det är i ett industriellt tidsperspektiv inte många ögonblick sedan den alltid långsiktiga processindustrin i NO2 hotade lägga ner sin gröna omställning då Statnett inte kunde garantera tillräckligt snabb utbyggnad. När man nu har vänt på klacken blir kablarna inte lika viktiga för vare sig värdeskapande eller försörjningstrygghet.

Export nej tack
Kvar återstår exportargumentet. Med mindre lokal förbrukning kommer NO2 oftare att ha ett effektöverskott, och för att Statnett ska få ekonomi kring den kraft som produceras i regionen måste de ha kapacitet att skicka den till marknader med betalningsvilja, vilket ofta är Danmark och Tyskland.

Att det samtidigt kan öka kraftproducenternas inkomster är dock ett alltid vasst törne i ögat på den norska väljarkåren.

Det gör kabelprojektet extra sårbart för den tungt bärande Arbeiderpartiregeringen som precis innan påsk kördes över av Stortinget med ett nytt stödpaket i mångmiljardklassen, nu till bensin och diesel.