DEBATT
Forskning vid Tammerfors universitet visar nu att flödesbaserad kapacitetsberäkning maximerar flaskhalsintäkterna snarare än nyttan för konsumenter och producenter, skriver Juha Koskela vid Tammerfors universitet. Detta väcker en obekväm fråga menar han: är dagens marknadsmodell fortfarande lämpad för en elmarknad där både produktion och konsumtion blivit allt mer flexibla?

Sedan hösten 2024 används en ny metod för att beräkna överföringskapacitet i det nordiska elsystemet, flödesbaserad kapacitetsberäkning, eller Flow-Based Market Coupling (FBMC). Syftet är gott. Vi ska att utnyttja det gemensamma nätet så effektivt som möjligt och därmed öka den samhällsekonomiska nyttan. Men forskning vid Tammerfors universitet visar nu att metoden ibland gör motsatsen. Den maximerar flaskhalsintäkterna snarare än nyttan för konsumenter och producenter.

I det europeiska dygnsmarknadssystemet bestäms elpriset av algoritmen Euphemia, som varje timme löser ett optimeringsproblem. Den försöker maximera summan av tre komponenter: producentöverskott, konsumentöverskott och flaskhalsintäkter. De två första är intuitiva. De speglar vinsterna för köpare och säljare när el byter ägare. Den tredje, flaskhalsintäkten, uppstår när el transporteras mellan prisområden med olika prisnivåer. Konsumenterna i det dyrare området betalar mer än vad producenterna i det billigare får, och mellanskillnaden hamnar hos systemoperatörerna (Svenska kraftnät i Sverige).

Tanken är att dessa intäkter ska signalera var kapaciteten behöver förstärkas. Men i dagens marknadsmodell har den flödesbaserade metoden gjort flaskhalsintäkten till ett mål i sig. Euphemia kan öka flaskhalsintäkterna genom att tillfälligt skapa eller förstärka prisdifferenser mellan områden. Det sker genom att el tillåts flöda mot prisgradienten, från ett dyrt område till ett billigare område. Det är det som kallas för kontraintuitiva flöden. I teorin kan detta höja den totala samhällsnyttan, men i praktiken har det ofta lett till att algoritmen gynnar de delar av nätet där flaskhalsintäkten växer snabbast, även om den samhällsekonomiska nyttan inte gör det.

Ett konkret exempel är överföringen mellan Sverige och Finland. Under första halvåret 2025 gick elflödet nästan hälften av alla timmar från det dyra svenska SE3-området till det betydligt billigare Finland – ett rent kontraintuitivt flöde. Enligt vår forskning berodde detta i 94 procent av fallen på att flödet ökade flaskhalsintäkterna på andra snitt i Sverige (mellan SE2 och SE3). Resultatet blev att systemet genererade extra intäkter för TSO:erna, men till priset av onödigt höga områdespriser och märkliga cirkelflöden där samma el i praktiken snurrade runt mellan zoner.

Detta visar ett grundläggande problem: algoritmen maximerar det som mäts, inte nödvändigtvis det som borde mätas. När de samhällsekonomiska överskotten är relativt stabila, till exempel när mycket produktion finns till samma pris, kan en liten ökning i flaskhalsintäkt väga tyngre än nytta för kunder och producenter. Den flödesbaserade metoden öppnar då för att flytta kapacitet mellan olika förbindelser på ett sätt som gynnar modellen, inte marknaden.

I stället för att prioritera att el flödar dit den gör mest nytta för konsumenter och producenter (lägre priser, jämnare marknad), verkar algoritmen i praktiken ofta prioritera att öka flaskhalsintäkterna, eftersom dessa ingår som en del i den funktion som ska maximeras. När motstridiga flöden tillåts för att ”öka välfärden” riskerar marknadssignalerna att förlora sitt innehåll. Flaskhalsintäkter uppstår där ingen verklig flaskhals finns, medan genuina investeringsbehov osynliggörs. Samtidigt förskjuts kostnaderna till slutkunden, eftersom högre prisvariationer och artificiella prisskillnader driver upp riskpremier och ökar osäkerheten.

Vi drar slutsatsen att marknaden inte längre alltid fungerar enligt sin egen logik. Det gemensamma europeiska prissättningssystemet, tänkt att skapa effektivitet och stabilitet, kan under vissa förutsättningar generera felaktiga prissignaler och felaktiga investeringar. I värsta fall får vi ett system där algoritmen är rationell men marknaden irrationell.

Detta väcker en obekväm fråga för politiken och tillsynen. Är dagens marknadsmodell fortfarande lämpad för en elmarknad där både produktion och konsumtion blivit allt mer flexibla? När själva algoritmen har ekonomiska drivkrafter som inte längre sammanfaller med elmarknadens mål, behöver vi kanske ställa om inte bara tekniken utan också logiken.

Foto: Svenska kraftnät.