DEBATT
Utredningen om ersättning vid avveckling av kärnkraft tjänar inget annat syfte än att energiministern vill skapa en konflikt som inte finns. Det skriver Tomas Hallberg, ordförande för 100% förnybart.

Trumpismen har med full kraft letat sig in i Sveriges regering. Gemensamt för tidigare svenska regeringar, sedan demokrati infördes, är att man arbetat för att lösa samhällsproblem utifrån befintlig kunskap. Självfallet har olika regeringar med olika ideologisk hemvist sett vitt skilda lösningar på aktuella frågeställningar. Och självfallet har man värderat olika frågor som mer eller mindre viktiga. Men politiken har förts utifrån verkliga förhållanden. Energiminister Ebba Busch skiljer ut sig från detta. Det är uppenbart att hon inte söker lösningar på de utmaningar som finns. Hon strävar istället efter att konstruera politiska motsättningar kring icke-frågor.

Bild: Energi- och näringsminister Ebba Busch.

Senast i raden är den utredning kring ”rätt till ersättning vid politiska beslut som leder till avveckling av kärnkraftsreaktorer” som regeringen tillsätter. Den oinitierade väljaren luras med detta att tro att det finns ett problem att staten historiskt har beslutat att avveckla kärnkraft utan att ägarna kompenserats ekonomiskt. Men så är inte fallet. Utredningen tjänar inget annat syfte än att energiministern vill skapa en konflikt som inte finns i verkligheten, för att ha något att gå till val på.

När Barsebäck lades ner av regeringen Persson var det förvisso genom politiska beslut. Men ägarna gavs ersättning för det. Det är alltså inte så att det saknas principer för ersättning. Ett eventuellt framtida politiskt beslut om att avveckla kärnkraft kan redan hanteras med ersättning.

Men mer sannolikt än framtida politiska beslut om nedläggning är dock att reaktorer ställs av för att de inte längre är ekonomiskt lönsamma. De var sådana motiv som låg bakom reaktorägarnas beslut om avveckling av reaktorer i Ringhals och Oskarshamn. Och att ersätta en ägare för att den själv tar beslut om att lägga ner egen verksamhet är förstås fullständigt orimligt. Att ge kärnkraftsägare kompensation för att ålderstigna anläggningar konkurreras ut av modern teknik vore lika bakvänt som ersättning till CD-pressar när de slogs ut av Spotify, eller ersättningen till fotoframkallare när digitalkameran kom.

Genom att peka på orsakskedjor går det förstås att härleda att förutsättningar att driva en verksamhet indirekt påverkas av politiska beslut. Men hur långt kan en sådan konsekvensanalys drivas? Och ska i så fall också undlåtenhet att stötta vid likviditetskriser räknas, att inte bevilja nödvändiga tillstånd eller att lagstiftning inte tillräckligt snabbt anpassas till en teknisk utveckling?

Det mest flagranta med utredningen är kanske dock att energiministern inte ens låtsas stå för någon teknikneutralitet. I så fall hade utredningsuppdraget formulerats att alla kraftslag ska behandlas efter samma princip. Vill regeringen införa kompensation till företag som inte står sig i konkurrens mot andra måste det rimligtvis också göras likvärdigt för alla branscher, och i strid mot alla marknadsekonomiska principer.

Klimatfrågan blir allt mer akut, brist på utmaningar inom energipolitiken finns inte. Elektrifieringen har avstannat på grund av de subventioner som regeringen riktar till fossil energi. Och samtidigt har utbyggnaden av förnybar elproduktion avstannat i takt med att regeringen prioriterar kärnkraft i framtiden framför förnybart i närtid. Det Sverige behöver nu är därför en energiminister som faktiskt agerar i den verklighet som finns, i stället för att konstruera låtsaslösningar på egna påhitt.