DEBATT
PPA-avtal har visat sina begränsningar när det gäller att vara tillräckligt skalbara lösningar. Men idag går utvecklingen snabbt framåt, och verktyg som effektivt kan hantera profilrisken kommer i nästa generation finnas tillgängliga i form av flexibilitet. Det skriver John Diklev, grundare och VD för Flower, med anledning av ett uttalande av Bolidens vd Mikael Staffas.
I en artikel från Second Opinion presenterar Mikael Staffas, VD för Boliden, sin syn på det förnybara elsystemet och hur han anser att dagens PPA-avtal misslyckats med att möjliggöra uppskalning inom industrin. Han har rätt, det har inte funnits tillräckliga verktyg för att hantera profilrisken från förnybart. Detta har resulterat i att motpartsrisk och storleken på balansräkningar blivit centrala för att kunna lita på motpartens förmåga att leva upp till avtalet.
Bild: Profilrisken kan hanteras, menar John Diklev på Flower. Foto: Svensk Solenergi.
Däremot vill jag argumentera för att det varken är den mest effektiva lösningen eller att det finns tillräckligt mycket balansräkning för att enbart se på profilrisken som en ren finansiell risk. Med en snabb industrialisering av batterier och en fortsatt mognad av teknik och elsystem kan aktörer, som Flower, bygga stora portföljer av flexibla resurser. En portfölj med flexibla resurser blir i sin tur verktyget för att hantera profilrisken och brygga behoven från vind- och solkraft och från industrin.
Under de senaste åren har förnybar energi växt fram som det mest kostnadseffektiva alternativet att bygga ny elproduktion från. För att tillgodose utbyggnaden av förnybart har olika finansieringsmekanismer utvecklats. Den första generationens utbyggnad av förnybar energi var subventionerad av staten, vilket möjliggjorde starten på skiftet mot dagens energisystem men som inte utgjorde en trovärdig långsiktig lösning för hela energiomställningen. Men förnybart bevisade att man kunde stå på egna ben och subventionerna reducerades eller togs bort.
För att fortsätta investera i förnybart såldes Pay-as-Produced Power Purchase Agreements (PaP PPA:er) vilket säkrade kassaflöde och möjliggjorde projektfinansiering trots profilrisken. Med PaP PPA:er blev profilrisken flyttad till den som köpte dessa avtal, typiskt tung industri eller datacenter. Till en början var det acceptabelt för dessa aktörer att ta på sig profilrisken, det var en liten del av prissäkringarna och uppsidan var tillräckligt bra. Men när PaP PPA:er växte som en del av prissäkringarna blev det ohållbart för flera aktörer att acceptera profilrisken i sin prissäkringsstrategi.
Därmed visade PaP PPA:er mot industrin sin begränsning att skala och supportera den nödvändiga utbyggnaden av förnybart samt industrins behov.
För att kunna fortsätta investera i och bygga förnybart började Baseload PPA:er (BL PPA:er) att säljas. I dessa avtal hamnar profilrisken på ägarna av den förnybara sol- eller vindparken. De utvecklades som en reaktion på industrins behov av förutsägbarhet. Däremot visade det sig att BL PPA:er inte ger säkra kassaflöden utan kan vara volatila finansiella instrument som orsakat problem för många enskilda vindparker i Sverige som ingått BL PPA-avtal.
Därmed har de tre alternativen; 1) subventioner, 2) PaP PPA:er och 3) BL PPA:er visat sina begränsningar att vara tillräckligt skalbara lösningar. Det är i ljuset av detta som Mikael Staffas kommentar visar på vart marknaden befinner sig och där den som tar på sig profilrisken idag inte kan hantera eller minska den risken strukturellt utan behöver ha en stor balansräkning för att vara en trovärdig part.
Idag går utvecklingen snabbt framåt, och verktyg som effektivt kan hantera profilrisken kommer i nästa generation finnas tillgängliga i form av flexibilitet. Genom både energilager samt styrbar konsumtion och produktion kan industrin nu både långsiktigt och trovärdigt förlita sig på hållbara energikällor, även när de är väderberoende.
Likt de flesta avtalsförhandlingar är det en rimlig princip att den som kan påverka en risk bär den. Det är i samma anda som en aktör med en betydande portfölj av flexibla resurser bör ingå PaP PPA:er med förnybara parker. Genom att ingå PaP PPA:er med flera olika parker minskar profilrisken i ett första skede men med den flexibla portföljen desto mer. Det är därför denna aktör, med verktygen att hantera profilrisken, sedan kan sälja vidare BL PPA:er och därmed brygga behoven hos förnybara parker och den hos industrin.
Det är när vi systematiskt kan minska motpartsrisker genom att bygga ut verktyg som vi också lämnar synsättet att endast beakta de finansiella musklerna att hantera finansiella risker. Det är även det som har saknats hittills, en part som fyller den rollen. Sverige var föregångare med PPA:er och vi bör fortsätta leda utvecklingen inom dessa finansiella upplägg. För att möjliggöra elektrifieringen av samhället behöver vi utveckla smarta lösningar för att effektivt dela risk och använda kapitalstrukturer. På Flower har vi redan sett efterfrågan av denna roll och ser fram emot att bygga vidare på lösningar som skalar och uppskattar varje parts förutsättningar och behov. Säkerställer vi att förnybara parker kan säkra PaP PPA:er och industrin BL PPA:er så ökar vi omställningstakten och Sverige fortsätter axla sin ledartröja.
6 Kommentarer
6 Kommentarer
Nils-Åke Sandberg
6 februari, 2025: 3:41 e mVD för Boliden har alldeles rätt man överinvesterar inte 30% extra för att vingla runt med produktion och elförbrukning som beskrivs. All processindustri kräver jämn och hög kvalité som inte kan uppnås på annat sätt och någon sekunda vara finns det inte köpare till. Det gäller även sol och vind som är osäljbar. Däremot påverkas priset på minussidan ibland men det påverkar bara marginellt totalpriset för el som till mer än en Krona är nätavgift och skatt för att få fram elen till förbrukaren. De företag som kan, tjänar storkovan på att producera egen elkraft, relativt ta det via elnätet.
Kan tipsa om boken Dumhets bekämpningen på Akademibokhandeln och adlibris på nätet. Behandlar offentlig sektor och privat dito.
Just nu noterar Sollefteå kommun att de utlovade 14 millionerna har man inte sett röken av för att kommunen tillhandahållit mark för vindkraften. Lova utan verkställighet lär leda till totalstopp för all ny och gammal vindkraft. (avhysning med kronofogdes hjälp)
Ser framför mig såg vid såg jag såg som en travesti på vind för våg skrotade vindverk står.
SvaraClaes Hedenström
6 februari, 2025: 2:17 e mVad som saknas i diskussionen är nyttan med PPAr, i vilka man försöker matcha förnybar elproduktion från en viss leverantör med en kunds förbrukningsmönster på till exempel 1/4 timmes basis. Men elavtal är i grund och botten finansiella. Oavsett vem en kund har avtal med i marknaden kommer alltid elen fysiskt från den närmaste produktionskällan. Det vill säga bor jag nära ett kärnkraftverk och ingår avtal med någon som kan producera vindkraft på annat håll så får jag fortsättningsvis kärnkraft. Mitt avtal påverkar inte de fysiska flödena. Löftet i avtalet med vindproducenten är att hen för in lika mycket el i nätet som jag konsumerar. Frågan är hur lång avräkningsperioden ska vara? Spelar det någon roll om producenten långt bort i stan matchar min förbrukning på 1/4 timmes basis även om vindproducentens el inte kommer fram till mig? En matchning på årsbasis, är fullt tillräckligt vilket kan göras med verifierade ursprungsgarantier..
SvaraDe PPA-idéer som här redovisas skapar en splittrad och mindre effektiv marknad för förnybar energi. Tyvärr propagerar en del för kortare avräkningsperioder utan att förklara vad nyttan med detta är. För klimatet spelar det ingen roll när den förnybara produktion äger rum så länge den ersättter fossila bränslen. Att krångla till det med korta avräkningsperioder för den förnybara produktionen ökar bara kostnaderna utan någon egentlig nytta. Lagringskapacitet kan vara nödvändigt men det ska vara till gagn för hela marknaden och inte för enskilda avtal.
André Nilsson
6 februari, 2025: 2:08 f mDen enkla lösningen är att intermittent produktion endast får sälja hälften av sin tilltänkta produktion på PPA. På så sätt så måste de ta en kalkylerad marknadsrisk för låga priser när de väl producerar.
SvaraLennart Nilsson
5 februari, 2025: 3:09 e mOavsett "flexibla resurser" krävs likt förbannat en parallell produktionsflotta som träder in när det råder "Dunkelflaute", dvs när vinden och solen lyser med sin frånvaro.
Det är därför en alltför stor andel "förnybar" vind och sol medför ett svindyrt kraftsystem, för alla systemets tre delar: Produktion inkl stödtjänster, Elnät, och Kundernas kostnader för konsekvenserna.
Vi ser det på elpriserna i Tyskland, och den pågående kräftgången för landets industri. Vi ser det på elpriserna i Danmark, och UK.
Samma utveckling mot ekonomiskt självmord via energipolitiken pågår i Sverige.
För övrigt konstaterar jag att Sveriges elanvändning och toppeffekt inte ökat sedan 1987. Någon genomgripande "elektrifiering" och "omställning" framstår som osannolik, i alla fall så länge vi har demokrati och marknadsekonomi.
SvaraLars Leonardsson@Lennart Nilsson
6 februari, 2025: 11:48 e mJag vet inte om det är ett retoriskt grepp eller blindhet på ena ögat som gör att Lennart Nilsson framhärdar i att det är produktionssidan som ska ta hela ansvaret för effektbalansen. I själva verket finns det en mycket stor potential i att låta priset ge användarna incitament att stå för en betydande del av ansvaret för effektbalansen. Själv utnyttjar jag timtaxan till att ladda bilen till mycket lågt pris och har nyligen installerat ett hemmabatteri som kapar effekttopparna så att jag kan byta ner mig på huvudsäkringarna och dessutom slipper köpa el när den är som mest begärlig.
SvaraSimuleringar av hela energisystem visar att det är fullt möjligt att basera en kraftigt ökad elanvändning på enbart tillkommande vind- och solenergi om den kompletteras med måttliga mängder lagringsmöjligheter i form av batteriparker, och möjligen ett pumpkraftverk. Eftersom den ökade elanvändningen till stor del beräknas komma från laddbara fordon och industrins produktion av vätgas för sina processer finns det en enorm potential för flexibel användning av el när den finns tillgänglig även om produktionen domineras av väderberoende källor.
Lennart Nilsson@Lars Leonardsson
7 februari, 2025: 7:23 e m”Själv utnyttjar jag timtaxan till att ladda bilen till mycket lågt pris och har nyligen installerat ett hemmabatteri som kapar effekttopparna så att jag kan byta ner mig på huvudsäkringarna och dessutom slipper köpa el när den är som mest begärlig.”
Bidrag och subventioner, inklusive Kina och dess slavarbete och miljöförstöring, kan måhända kortsiktigt skapa privatekonomisk lönsamhet för svenska välbärgade idealister. I ett svenskt samhällsekonomiskt perspektiv är givetvis sådana subsidier av ondo, då de skapar ett dysfunktionellt och dyrt elkraftsystem, som urholkar konkurrenskraften i vårt näringsliv och rånar vård-skola och omsorg på skattemedel.
”Eftersom den ökade elanvändningen till stor del beräknas komma från laddbara fordon och industrins produktion av vätgas för sina processer finns det en enorm potential för flexibel användning av el när den finns tillgänglig även om produktionen domineras av väderberoende källor.”
Den industri – processindustri – som eventuellt ska använda vätgas i sina processer är helt beroende av konstant effekt från elnätet/kraftsystemet för att alstra denna vätgas.
Som H2GS/Stegra VD erkände i Ny teknik redan den 2023-10-05.
__
https://www.nyteknik.se/energi/stalchef-hoppas-fortfarande-pa-svensk-malm-till-h2-green-steel-i-boden/4197810
”Men H2 Green Steel ska bara ha ett mindre vätgaslager, i form av tankar som förvaras ovan jord. Anledningen är att företaget räknar med stadig elförsörjning från vattenkraften.”
”– Kör du bara från vind eller sol måste du bygga en mycket större vätgasanläggning, den blir 25–30 procent större, och samma sak med lagret. Kostnaden för vätgas går upp som en raket om du inte har permanent kraft från nätet, säger Henrik Henriksson.”
__
Vad H2GS/Stegra VD uppenbarligen ännu inte förstått, är att Lule-älven inte kommer att ändra sitt produktionsmönster, i det fall Stegra verkligen får ett stålverk i drift.
__
Lars Leonardsson: ”Jag vet inte om det är ett retoriskt grepp eller blindhet på ena ögat som gör att Lennart Nilsson framhärdar i att det är produktionssidan som ska ta hela ansvaret för effektbalansen.”
Ja, jag har ett medfött synfel på ena ögat.
Svara