Kraftledning byggs snabbare i Finland

Kraftledning byggs snabbare i Finland

I Finland är tillståndsgivandet kring kraftledningar enklare. Svensk-finska Aurora Line avslöjar Fingrids och Svenska kraftnäts skilda världar. – En svensk kraftledning kan ha väldigt många riktningsändringar. Det kan bli en ganska krokig ledningssträckning som tar tid att bygga, uppåt tolv år inklusive tillståndsprocesser. Ett finskt transmissionsnät kan stå klart på hälften av tiden, inom fem till åtta år säger Per Eckemark, chef för Division Nät på Svenska kraftnät.

Den finska delen av Aurora Line måste stamnätsägaren Fingrid dra genom ett Natura 2000-område. Det är alltid en utmaning när olika intressen står mot varandra men det brukar lösa sig, är den finska inställningen.

Bild: Aurora Line ska gå mellan svenska Messaure till finska Pyhänselkä. Källa: Fingrid.

På den andra sidan gränsen förbereder Svenska kraftnät fler än 40 dragningar av kraftledningen genom olika naturskyddsområden. Det löser sig det också, det tar bara längre tid.

– Vi passerar Natura 2000-områden fyrtio gånger och går genom tre naturreservat. Sträckorna är ungefär lika långa på båda sidor av gränsen, knappt tjugo mil, säger Per Eckemark, chef för Division Nät på Svenska kraftnät.

Gemensam ledning
Sett ovanifrån dras Fingrids och Svenska kraftnäts gemensamma kraftledning Aurora Line från svenska Messaure, över gränsen och ner till Pyhänselkä vid Muhos, sydost om Uleåborg. Från 2026 ska ledningen ge den nordiska elmarknaden ny stor nytta, inte minst aktuellt i och med Olkiluoto 3:s uppstart och speciellt bra för den svenska systembalansen.

Nere på överföringsnivå blir olikheterna mellan ländernas transmissionssystem desto tydligare. Kraftledningen är nästan på kilometern lika lång på båda sidor av gränsen men medan svenska tillståndsprocesser ständigt fördröjs och fördyras av många egenskapade hinder så kör finländarna på snabbt.

Svänger oftare
– Jag säger inte att det finska sättet är mer rätt än det svenska, det intressanta är vad vi kan lära oss av det finska exemplet. Alla utmaningar kring naturskyddsområden men också magnetfält är en del av förklaringen till varför kraftnäten i Sverige generellt tar längre tid att bygga och även blir dyrare, säger Per Eckemark.

Därför behövs fler vinkelstolpar i det svenska kraftnätet. En vinkelstolpe är större och kraftigare än vanliga kraftledningsstolpar och används där ledningen byter riktning, när dragningen behöver extra stadga i sidled. I Sverige behövs det ofta.

Per Eckermark. Foto: Svenska kraftnät.

Många intressen
I utgångsläget opererar både Fingrid och Svenska kraftnät under EU-direktivens gemensamma paraply. Därunder lägger tillsynsmyndigheterna Energimarknadsinspektionen (Ei) och den finska motsvarigheten Energiavirasto upp egna nationella tolkningar och strategier över hur kraftledningar ska byggas.

In från sidan kommer alla andra intressen och hänsyn som finns på utsidan av de två regulatorernas revir. Till exempel måste både Sverige och Finland ta hänsyn till EU:s Natura 2000-områden men hur många och var de ska ligga beslutas av länderna själva.

Ständigt nya skydd
I Sverige finns ett stort skyddsbehov konstaterar Svenska kraftnät. 2020 fick Sverige 131 nya naturreservat. Det var enligt Natursidan en minskning jämfört med 2019 (181 områden) och 2018 (193 områden) men det vägdes upp av ytan. Under Aurora-projektets gång har två naturreservat till och med nybildats precis där kraftledningen ska gå. Det ger längre tillståndsprocesser.

– Sverige upprättar ständigt nya Natura 2000-områden eller naturreservat. Det ger oss en hel del utmaningar som den finska stamnätsägaren slipper förhålla sig till i Aurora Line-projektet, säger Per Eckemark.

Det finska snabbspåret
I Finland är tillståndsgivandet kring kraftledningar enklare. Där görs en miljökonsekvensbedömning som tar ungefär ett år. Därefter följer energimyndigheten upp med ett bygglov. Under tiden den processen pågår kan projektet påverkas av remisser och förslag från andra aktörer, till exempel från markägare, kommuner eller andra myndigheter, men redan från start har man utrett alternativa rutter som kraftledningsprojektet istället kan arbeta med.

Det är däremot inte möjligt att, som i Sverige, fördröja ett kraftledningsprojekt i flera år efter att tillståndet har givits. Om allt går enligt Fingrids plan A kan alla tillstånd vara klara efter ett par år. Se Tidningen Energis intervju med Mika Pentitilä, senior expert på Fingrid.

Svensk bestyckning tyngre
Nere på ledningsnivå använder Fingrid och Svenska kraftnät olika standarder och dimensioner som ger ringverkningar åt flera håll. Fingrid bygger duplex- och triplexledningar (två eller tre linor per fas) med 565 kvadratmillimeters ledararea. Svenska kraftnät använder enbart 910 mm2 triplex.

Kraftfullare ledningar kräver kraftfullare bestyckning med en kraftigare stolpe med större regel och fundament. De tyngre ledningarna måste hållas på plats även i stark storm och med islast.

Framtidssäkrat nät
Att Svenska kraftnät drar på med kraftigare utrustning är ur svensk synvinkel ingen dum idé, menar Per Eckemark. Delvis står man då beredd inför den eskalerande elektrifieringens kapacitetsbehov och delvis blir överföringen mer resurseffektiv.

– Vi vill framtidssäkra ledningen då vi kanske är på väg in i ett ännu mer föränderligt elsystem än vi ser idag. Vi vill kunna ta emot mer ström om driftförhållandena ändras, säger Per Eckemark.

– Det andra är att en kraftigare ledning får ned de förluster som ligger inbakade i all kraftöverföring. Det vi måste ut med i ökade investeringar tjänar vi igen på driften genom lägre förlustkostnader.

Två i samma gata?
I Finland finns också ett påbud om att alltid kolla om det är praktiskt möjligt med parallellgång, att kraftledningar dras parallellt i samma kraftledningsgata. Det spar tid, arbete och pengar. På finsk sida är framkomligheten därför given där det finns en kraftledningsgata i närheten av ett nybygge.

– I Sverige har vi istället som princip att undvika parallellgång. Om en stolpe välter ska den inte dra med sig också den andra ledningen i fallet. Då undviker vi dubbelfel i kraftsystemet om olyckan är framme, säger Per Eckemark.

Samer och soldater
Principer kan också vara flexibla om incitamentet är tydligt. Efter krav från Försvarsmakten planerar Svenska kraftnät parallellgång för Aurora Line tillsammans med befintliga transmissionsnätsledningar där det är möjligt, men också för att minimera påverkan på rennäringen, naturmiljö, friluftsliv och övriga intressen.

I Aurora Line-projektet har Sverige sex samebyar (rennäringsföretag) att ta hänsyn till. På den finska sidan finns inte en enda. Det samma gäller försvarsintressen, som är obefintliga på finsk sida men i Sverige utgör flera stoppområden med skjutfält och annat som Svenska kraftnät måste vinkelstolpa sig runt.

Kostnad en definitionsfråga…
Totalt sett kan kostnaden för en svensk kraftledning bli 3–4 gångar dyrare än en finsk, men det är ingen statisk ekvation, menar Eckemark. Det beror på hur man räknar.

Tricket är att omdefiniera ledningens dimensionering från kolumnen med röda siffror till storheten ”möjlig överförd elkapacitet”, alltså GW. Då krymper den ekonomiska skillnaden mellan ledningssystemen till som mest 1,5 gånger dyrare, menar Per Eckemark, ”kanske neråt lika dyrt, eller billigt om man väljer den vinkeln”.

…men byggandet tar tid
Kontentan är att svenska kraftledningar ofta måste sicksacka sig genom landskapet. Ledningarna blir längre och kräver fler stolpar. Den specialkonstruerade vinkelstolpen har därför blivit de svenska ledningsberedarnas bästa vän. Och stolptillverkarnas, då varje vinkelstolpe kan kosta upp till fem gånger en ordinarie linjestolpe. Fingrids ledningar är raka motsatsen. Med färre hänsyn kan de byggas både billigare och snabbare.

– En svensk kraftledning kan ha väldigt många riktningsändringar. Det kan bli en ganska krokig ledningssträckning som tar tid att bygga, uppåt tolv år inklusive tillståndsprocesser. Ett finskt transmissionsnät kan stå klart på hälften av tiden, inom fem till åtta år, säger Per Eckemark.

 

2 Kommentarer
Av Morten Valestrand
Second Opinions skribent
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Vid publicering av en kommentar gäller följande regler:

– vi vill att alla som kommenterar ska vara identifierbara personer och vi vill därför för- och efternamn anges av den som kommenterar

– vi vill att diskussionen på Second Opinion ska hålla en god och respektfull ton och publicerar inte kränkande omdömen om enskilda personer.

Second Opinion förbehåller sig rätten att radera texter som bryter mot våra villkor och regler.

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*

  1. Lennart Nilsson skriver:

    Den här ledningen, Messaure-Keminmaa och dess förlängning i Finland, har Fingrid tjatat om i mer än 20 år. De har velat komma åt och importera Luleälvens vattenkraft för att få billigare el samt göra Finland mer oberoende av rysk el.
    På dagens två 400 kV ledningar över Torneälven flödar för det mesta cirka 1400 MW. Nu verkar det som att Fingrid kanske kan få sin vilja igenom, att denna tredje ledning kanske faktiskt kommer att byggas. Allt annat oförändrat, kommer denna nya ledning att avsevärt höja elpriset i Norrbotten. Helt i linje med den svenska politiken, att elexport är viktigare än det egna folkets elförsörjning och elkostnader.
    Dock har andra saker inträffat under senare tid. Jättereaktorn OL3 om 1600 MW i södra Finland tycks kunna komma i drift i år, 2022. Dessutom finns förhoppningar att den planerade finska reaktorn 1200 MW i Pyhäjoki (i höjd med SkellefteåI) kan få tillstånden på plats innan årsskiftet 22/23, och med driftstart år 2029.
    Måhända kanske en ny 400 kV ledning Messaure-Keminmaa, framgent kan ge en ömsesidig nytta mellan Norrbotten och norra Finland. Mer sannolikt är att Finland kommer att tappa ur ännu mer kraft från Norrbotten, och exportera till Estland.

  2. Leif Tollén skriver:

    Inte alls förvånad efter ett långt arbetsliv i Svenska och Finska företag. Vi har en stor kulturskillnad när det gäller att få saker gjorda.

Ny bok om Sveriges elsystem

Det svenska elsystemet går i otakt med omvärlden och marginalerna krymper. I ett läge där vi behöver allt högre överföringskapacitet i elsystemet har denna i stället krympt och elpriserna har skjutit i höjden. I den här boken beskriver tre initierade ingenjörer hur trenden kan vändas.

Prenumerera på artiklar


Följ oss på Twitter

Senaste artiklarna

Skriv på Second Opinion

Alla är välkomna att skriva på Second Opinion. Vi publicerar dels artiklar som fördjupar kunskaper om energifrågor dels aktuella debattartiklar.
Skicka in din text
Vara-amnen

Ur arkivet