EU:s avsikt har varit att gränshandeln ska öka, men med den modell för kapacitetsberäkning som Svenska kraftnät nu implementerar kommer handeln att minska, skriver Mats Nilsson, adjungerad professor i nationalekonomi vid Luleå Tekniska Universitet.
Niclas Damsgaard och Erik EK, båda verksamma vid Svenska Kraftnät går delvis i svaromål mot mitt tidigare inlägg där jag uppmanar till en återgång till ett svenskt budområde. Jag anger en rad skäl till detta redan då och i stället för att upprepa argumenten avser jag här att kort kommentera Damsgaard/Eks argument samt ge ytterligare ett par argument varför Sverige (eller varför inte Sverige och Finland?), bör bilda ett budområde.
Jag har varit verksam och arbetat med elmarknadsfrågor i snart 20 år. Elmarknaden och kraftsystemet är på samma gång enkelt och komplext, och jag är ödmjuk inför den begränsade kunskap jag faktiskt besitter. Men en sak lärde jag mig relativt tidigt. År 2005 träffade jag en dansk kollega på en konferens i Belgiens huvudstad. Vi diskuterade gränshandel och min danske kollega sa mycket minnesvärt. ”När du har att göra med systemoperatörer så ska du veta att när de känner sig trängda kommer de alltid att säga att ’såhär måste vi göra av systemsäkerhetsskäl’”. Jag har många gånger funnit skäl att erinra mig den konversationen, och den visdom min danske kollega delade med sig av. Även denna gång möts jag av detta argument. Det är svårt att värja sig mot. Ingen vill ju att Sverige ska bli svart.
Det är dock svårt att se kopplingen mellan systemsäkerhet och budområdets storlek i den flödesbaserade kapacitetsberäkningen (FKB). Menar Damsgaard/Ek att USA och Italien, där man har noder (i.st.f. zoner) eller flertalet områden, aldrig blivit svart? Eller att Tyskland, Finland och Frankrike är bra mycket närmare kollapsen än Sverige? Och i så fall, kan det på ett logiskt sätt kopplas till hur man valt att hantera flaskhalsar på dagen före-marknaden?
När historiken beskrivs i det korta svaret på mitt inlägg, ges i alla fall jag intrycket av att det fungerar relativt väl med nuvarande metod för tilldelning av kapacitet vid gränserna. De beräkningar som jag i olika sammanhang delgivits ger också en bild av MYCKET små vinster (inga?) med att byta metod. Trots det ges läsaren intrycket att en förändrad beräkningsmetod kommer att ge ett säkrare kraftsystem. Vi som inte håller med om fördelarna med att gränserna används för att balansera och korrigera interna problem har, tycks artikeln implicera, missförstått begränsningarna och orsakerna till dessa.
Vi måste alltid påminna oss om att EU:s intention med de nätverkskoder som i nuläget implementeras i EU-länderna (samt troligen i Norge när de väl börjat implementera tredje elmarknadsdirektivet) var entydigt att öka handeln mellan länder och skapa förutsättningar för en inre elmarknad som var gränslös. Alla som varit involverade och förstår hur en elmarknad fungerar erkänner att detta inte innebär ett pris i hela Europa eftersom det finns fysiska flaskhalsar på ett stort antal ställen. Men motivet till EU:s tredje elmarknadsdirektiv har alltid varit att ÖKA gränshandeln.
Damsgaard/Ek tycks sätta likhetstecken mellan att bättre utnyttja tekniken för att övervaka våra nät samt förhindra systemfel, och en övergång till FKB. Det är förstås ett logiskt felslut. Man kan om man vill övervaka systemdriften även under nuvarande beräkningsmetod. Om det sker överlastning av nätdelar ett så stort antal timmar att systemet hotas ska man redan idag mothandla eller dela in i nya områden. Det är snarare så att systemsäkerhetsskäl används för att påvisa att flytten av interna flaskhalsar till gränsen, vilken kommer att öka när vi får FKB, beror på tekniska begränsningar. Det är således inte en fråga OM vi får flytt av interna problem till nationsgränserna med flödesbaserad kapacitetsberäkning, utan snarare i vilken omfattning. Systemoperatörernas implementering av nätverkskoderna kommer att minska gränshandeln.
Jag anser att Svenska kraftnät har en Orwellsk syn på transparens om de anser att den ökar med den nya beräkningsmetoden. Krig är fred, komplext blir transparent. Få aktörer har idag klart för sig att vi oftare (alltid?) kommer att ha prisskillnader mellan områdena i Sverige. Det svenska transmissionsnätet är i sig ganska starkt vilket idag återspeglas av att vi relativt ofta har samma pris över hela landet. När flödesbaserad kapacitetsberäkning tas i drift gäller inte detta längre. Vi går då från att ha ett starkt till ett till synes svagare nät utan att någon fysisk förändring skett. I tillägg så kommer flöden i dagen före-marknaden i ganska stor utsträckning att tvingas i ”fel” riktning. Det vill säga, flödena mellan områdena kommer att gå från högprisområde till lågprisområde. I de simuleringar som jag tagit del av så var dessa flöden i fel riktning ca 60 av 168 timmar bästa veckan och 120 av 168 timmar i värsta fallet. I dagsläget vet vi var kapaciteten strypts, och vi kan försöka få en förklaring till varför. I framtiden kräver vissa systemoperatörer att de ska få hemlighålla flaskhalsarna. Att det sista inte bidrar till transparens behöver jag egentligen inte påpeka.
Ytterligare en effekt, visar erfarenheterna från kontinenten, är att intradaghandeln över gränserna kollapsar eftersom det i dagsläget inte finns en fungerande metod för att kombinera flödesbaserad kapacitetsberäkning med intradaghandeln över gränserna. Det skulle kunna innebära att billiga resurser i norra Sverige, som egentligen är fysiskt sammankopplade med södra Sverige, inte kan användas i intradaghandeln. Detta problem undviks om Sverige åter blir ett budområde. Som om inte listan börjar bli lång nog kan vi addera att ett skäl för att återgå till ett budområde är att det underlättar för hanteringen av prisrisker. Med ett område samlas likviditeten vilket är till fromma för konkurrensen (alla aktörer kan sälja i alla områden), slutkunden erhåller en (ytterst marginell men dock) prisminskning och det är gynnsamt för omställningen då högre likviditet även gynnar investerare i förnybart. Här ger jag således fler skäl till varför Sverige bör bli ett budområde. I detta avseende bör det undersökas om vi inte även ska inkludera Finland.
Trots de ovan angivna problemen envisas Svenska kraftnät med att införandet av flödesbaserad kapacitetsberäkning är bra för marknaden. Påpekas bör att våra baltiska grannar tills vidare avböjt att genomföra metodbytet med motiveringen att de samhällsekonomiska vinsterna är alldeles för små/osäkra i förhållande till metodens komplexitet och baksidor.
Detta är inte en förtroendefråga. Svenska kunder tycks förlora avsevärda belopp på en pågående (och möjligen cementerad framtida) flaskhalshantering som sannolikt strider mot EU-fördraget. Vi borde därför inte slå oss till ro med en workshop. Vi bör koppla in de konkurrensmyndigheter som är berörda då brott mot EU:s fördrag tycks vara en möjlig förklaring på det vi kan observera. Statnetts (och eventuellt Svenska Kraftnäts/Västkustsnittet) hantering av överföringskapacitet vid gränserna behöver granskas rättsligt. Danska producenter och svenska konsumenter bör göra gemensam sak och försöka få till denna rättsliga prövning. Det vore också rätt timing för svenska aktörer att börja arbeta för att få tillbaka det svenska budområdet. Ett sådant skulle motverka de värsta problemen med den flödesbaserade kapacitetsberäkningen. Den skulle också öka transparensen eftersom det omedelbart skulle bli tydligt när gränsförbindelserna begränsades.
Kommentera