I Norden har vi länge strävat efter att skapa en gemensam elmarknad. Från en kommersiell synpunkt, åtminstone när det gäller grossistledet, är vi på mycket god väg.

Dock finns det fortfarande flaskhalsar mellan områden och systemoperatörerna måste därför bestämma hur stora flöden som kan tillåtas mellan budområdena. Bestämningen av potentiella flöden mellan budområdesgränserna brukar kallas för att tilldela kapaciteter på respektive gräns. När det finns begränsat med kapacitet i förhållande till att alla säljare och köpare uttömt sina möjligheter att göra en god affär uppstår det flaskhals och prisskillnader mellan budområden.

Det är således av stor ekonomisk betydelse för aktörerna hur nätkapaciteten mellan prisområden bestäms. Mycket förenklat kan sägas att dagens bestämning av kapaciteter grundar sig på historiska erfarenheter och vilka de tekniska begränsningarna är. Denna bestämning av kapaciteterna är förhållandevis grov och det finns en förbättringspotential genom till exempel ökat informationsutbyte och koordination mellan de fyra nordiska systemoperatörerna.

På europeisk nivå har man beslutat om regler för elsystemet i ett antal så kallade nätverkskoder. En av dessa behandlar den gränsöverskridande handeln. I denna kod fastslås att om inga bra skäl anges så ska dagens metod för kapacitetstilldelning överges till förmån för så kallad ”flödesbaserad kapacitetstilldelning”.

Flödesbaserad kapacitetstilldelning sammanför rent teoretiskt den kommersiella och elektriska verkligheten. Det är nämligen så att när jag, Mats i Strängnäs, tecknar avtal med Anders i Skellefteå så är den kommersiella vägen spikrak. Pengarna går direkt mellan Strängnäs och Skellefteå. Men när Anders slår på elproduktionen visar det sig att elen inte flödar lika spikrakt. El tenderar att ta den lättaste vägen, och eftersom det finns rätt många kilometer ledning åt alla möjliga håll och kanter så påverkar vår kommersiella transaktion också andra aktörer.

I Tyskland och vissa delstater i USA, där näten byggts upp från att vara stadsnät till att kopplas ihop i delstats- och sedan mer eller mindre nationsnät, är nivån på ”maskningen”, det vill säga hur ”kors och tvärs” nätet är, högt. I Sverige och Finland, där näten går ganska rakt från norr till söder, är det lättare att följa flödena. För att hantera skillnaden mellan kommersiella och fysiska flöden så kan man göra som vissa delstater i USA. Där låter man varje uttags- eller inmatningspunkt utgöra en marknad, och beroende på de möjliga fysiska flödena avgörs hur mycket handel som sker och hur stora områden som kommer att hänga ihop prismässigt. I denna modell avgörs flödena efter faktiska kommersiella bud samt en så nära modellering av den fysiska realiteten som möjligt.

Inom EU har vi bestämt oss för en pseudo-variant av den amerikanska modellen. Istället för som i USA där faktiska bud bestämmer hur balansen ser ut och flödena ”ska” gå så bestäms utbud och efterfrågan i EU:s modell genom initierade gissningar av systemoperatörerna. I tillägg så uppstår i den Europeiska modellen inte prisskillnader där flaskhalsen verkligen existerar, utan den flyttas till budområdesgränserna. Därmed kan man på dagen-före-marknaden rent teoretiskt, om alla gissningar är rätt, utnyttja nätet på ett bättre sätt, genom att ”mer” nät utnyttjas. I all enkelhet kan det sägas bero på att vi behöver lägre säkerhetsnivåer när vi optimerar nätutnyttjande givet alla faktiska flaskhalsar och flöden kors och tvärs.

Den så kallade flödesbaserade kapacitetstilldelningen är ett mer eller minde oprövat teoretiskt koncept. Visserligen används den idag på kontinenten men exemplet avskräcker mer än något annat. Det finns några viktiga konsekvenser av metoden som tål att dryftas. Först så ger metoden priser i de olika budområdena som inte alltid kan förstås på ett intuitivt sätt. Det gör att handeln med finansiella instrument blir svårare, och transaktionskostnaderna för finansiell handel blir högre. För att ”optimera” systemet så kan flöden ibland komma att gå från högprisområden till lågprisområden. Vidare så har på kontinenten ”optimeringen” av nätkapacitet för ”dagen-före-handeln” lett till att handeln med produkter inom dagen kollapsat. I ett elsystem där behovet, på grund av mer väderberoende kraft, att kunna agera närmare timmen blir allt värdefullare, så försvårar vi detta. Fastän detta diskuterats under många år så tycks inte våra kontinentala vänner närmare en lösning.

Här måste jag erkänna en brist i min genomgång – jag har ännu inte vågat ta reda på vad detta kan betyda för den nordiska balansmarknaden. Men sannolikt blir resultatet lika dystert. Slutligen är det inte att lösa ett flaskhalsproblem om det göms i en matematisk formel. En flaskhals är en flaskhals är en flaskhals. Den ska endera byggas bort eller åtgärdas genom förändrade budområdesgränser. Endast då maximerar vi på lång sikt den samhällsekonomiska nyttan av nätet.

Detta är väl en av de första gångerna det framkommer hur rättsosäker implementeringen av vissa nätkoder är. Vi ska komma ihåg att koderna skrivits av samma intressenter som nu satts att genomföra dem. Visserligen har det passerat reglermyndigheterna men ingen hade väl tänkt sig att vi skulle få en situation när systemoperatörerna skulle gå emot det som verkar rätt och samhällsekonomiskt riktigt. Men i detta fall tycks det som det. Och det finns ingen möjlighet att stoppa det då de nordiska reglermyndigheterna bara har att godkänna av systemoperatörerna föreslagen metod. Myndigheterna kan således inte själva föreslå att vi ska behålla det vi idag har. Det måste komma från systemoperatörerna.

Vi, de övriga intressenterna kan ha hur bra argument som helst för att bibehålla nuvarande system. Vi saknar rättigheter i denna fråga. Som Finländarna skulle ha uttryckt det; ”Valet är enkelt. Inför flödesbaserad kapacitetstilldelning eller inför flödesbaserad kapacitetstilldelning och gråt”.

Mats Nilsson
Adj professor Luleå tekniska universitet