Eftertankens kranka blekhet når Tyskland

Eftertankens kranka blekhet når Tyskland

Tysklands nya regering vill ha realistiska förnybarhetsmål. De mål som beskrivits för Energiewende är enligt energiministern Peter Altmaier onåbara. Men det är inte elproducenterna som missar målen, utan andra sektorer.

Bild: Peter Altmaier, CDU.

Som så ofta var det Tyskland som höll i taktpinnen, när representanter för EU-parlamentet och medlemsstaterna den 13 juni satte sig för att förhandla om EU:s förnybarhetsmål till 2030. En grupp länder, bland dem Sverige, drev målet 35 procent förnybar energi, men Tysklands finans- och energiminister Peter Altmaier förklarade redan före förhandlingen att han inte skulle acceptera någon siffra över 32 procent.

Vid det sedvanliga ”genombrottet” i förhandlingarna, vid halvfemtiden på morgonen den 14 juni, var huvudkomponenterna i 2030-målet de här: 32 procent förnybar energi (med en kontrollstation senast 2023) som bindande mål på EU-nivå, 14 procent förnybara drivmedel (vilket när EU:s beräkningsmetod omsätts till normal matematik kan innebära så lite som 6,55 procent, se separat artikel på Second Opinion av Kjell Andersson), palmolja helt utfasat till 2030 samt rätt för småskaliga producenter av förnybar el att slippa skatter och nätanslutningsavgifter.

I fråga om energieffektiviseringsmålet för 2030 nåddes inget förhandlingsresultat. EU-kommissionen hade föreslagit ett 30-procentigt bindande mål, EU-parlamentet ville ha ett högre mål, medlemsstaterna ett lägre mål, som dessutom inte skulle vara bindande. Preliminärt görs ett nytt förhandlingsförsök i samband med ett informellt ministermöte i slutet av juni precis innan Bulgariens ordförandeskap i EU avslutas.

Tyskland beskrivs ofta som ett föregångarland i energiomställningen genom den Energiewende som 2017 hade gett landet 56 gigawatt installerad vindkraft och 42 gigawatt solkraft. Som berättats på Second Opinion kostar energiomställningen numera på årsbasis över 250 miljarder kronor i subventioner, som betalas av elkonsumenterna med omkring 70 öre/kWh – och detta trots att vind- och solelen ändå inte levererar mer än 3 procent av den energi som Tyskland totalt använder.

Peter Altmaier var tydlig om den nya tyska regeringens hållning när EU-ländernas energiministrar var samlade i Luxemburg den 11 juni: mål ska vara ”nåbara”. I dag står förnybar energi (när även vattenkraften och bioenergin inräknas) för omkring 15 procent av Tysklands totala energianvändning, och att då sätta ett mål över 30 procent innebär att andelen till 2030 måste mer än fördubblas.

”Det kommer vi inte att klara”, sade Altmaier och nämnde det mål som satts att till 2020 ha en miljon elbilar i trafik i Tyskland. ”Ingenstans i Europa kommer man att klara det. Och även om vi skulle ha så många elbilar i trafik till dess, skulle vi inte ha tillräckligt med förnybar el för dem”, sade han.

Stefan Kapferer

Peter Altmaier förklarade att en kompromiss behövs som innebär att målen verkligen kan nås: ”Europas medborgare är i färd med att förlora tilltron till politik, när de ser att vi ställer upp väldigt ambitiösa mål som vi sedan senarelägger efter bara några år.”

Att Tyskland misslyckats i sina politiska energiambitioner blev tydligt uttalat också vid årskongressen nyligen för BDEW (Bundesverband der Energie- und Wasserwirtschaft), det förbund som samlar majoriteten av de tyska energi- och vattenverksamheterna.

Inför 1600 delegater förklarade BDEW-chefen Stefan Kapferer att man i förbundet för fem år sedan försökte få politikerna att gå långsammare fram med Energiewende. Nu är det politikerna som bromsar och förbundet som vill gå fortare fram, sade han med adress till den på kongressen närvarande Peter Altmaier.

Men det är inte energibranschens fel att Tyskland inte kommer att nå sitt mål, förklarade Kapferer.

”Enbart under de senaste 15 månaderna har sex gigawatt kolkraft tagits ur bruk. Energiföretagen står för tre fjärdedelar av den tyska koldioxidutsläppsminskningen och kommer till 2020 att nå 40 procents minskning i fråga om elproduktionen. Men vad gör de andra sektorerna”, frågade Kapferer med syftning på trafiken, husuppvärmningen och industrin.

Till höger Tysklands förnybarhetsmål till 2020: 35 procent inom elproduktionen, 14 procent för värmen, ca 12 procent inom trafiken, totalt 18 procent. Redan i dag ligger man över målet i fråga om elen, medan utvecklingen varit negativ i fråga om drivmedel.

Stefan Kapferer hänvisade också till den effektbrist som hotar efter nedsläckningen av de sista tyska kärnkraftsreaktorerna 2022. Tyskland kommer därefter inte att med egna kraftverk klara sin elförsörjning under topplast, utan kommer att vara hänvisat till elimport. ”Förbundsregeringen måste snarast presentera incitament, som gör att nybyggnad av ersättningskraftverk kommer i gång”, sade Kapferer.

En krass analys av misstagen i Energiewende gavs i en artikel i Die Welt i maj av Christoph M. Schmidt, ledande ekonomiforskare, bland annat som president för Leibniz-institutet för ekonomiforskning.

Christoph M. Schmidt

Det stora konstruktionsfelet i Energiewende är enligt Schmidt att all uppmärksamhet har fästs vid att bygga upp produktionskapacitet för grön el, medan ingen hänsyn tagits till hur den gröna elen ska integreras i energisystemet eller till de kostnader som subventionerna medför.

Till detta kommer andra missgrepp: Kostnaderna (den så kallade EEG-avgiften) betalas främst av socialt svaga familjer som hyr sin bostad (medan pengarna går till välbeställda människor med solceller på villataket). Den fasta subventionstariffen betalas ut utan hänsyn till behovet av den producerade elen. Sektorer som värme- och trafiksektorn finns inte med i systemet.

Christoph M. Schmidt nämner den ofattbara prislappen 2-3 biljoner euro (20 000 – 30 000 miljarder kronor) för de kostnader som aggregeras, om de mål ska nås som getts för Energiewende fram till seklets mitt.

Den ”kakofoni av målsättningar” som politikerna arbetar med innebär nationalekonomiskt slöseri, säger han, och anser att den överlägsna metoden skulle vara ett enhetligt pris på koldioxiden. Glöm alla planekonomiska idéer om hur utsläppen ska fås ned och låt ”den decentraliserade kunskapen hos alla aktörer” styra, med ett enhetligt pris på koldioxiden som det enda styrmedlet, säger Christoph M. Schmidt.

6 Kommentarer
Svenolof Karlsson
Av Svenolof Karlsson
Second Opinions skribent
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Vid publicering av en kommentar gäller följande regler:

– vi vill att alla som kommenterar ska vara identifierbara personer och vi vill därför för- och efternamn anges av den som kommenterar

– vi vill att diskussionen på Second Opinion ska hålla en god och respektfull ton och publicerar inte kränkande omdömen om enskilda personer.

Second Opinion förbehåller sig rätten att radera texter som bryter mot våra villkor och regler.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

  1. Curt Widlund skriver:

    Vindkraften är det näst sämsta sättet att minska CO2 utsläppen.
    Nästa generation kärnkraft avger generation lV 1 g CO2/kWh
    Dagens kärnkraft avger generation ll                 5 g CO2/kWh
    Vattenkraft avger     9 g CO2/kWh
    Vindkraften avger    15 g CO2/kWh. Endast fosilkraft avger mer CO2
    Länk till Vattenfall se sidan 16: https://corporate.vattenfall.com/globalassets/corporate/sustainability/reports/livscykelanalys.pdf

    All skog som avverkas för vägar, tornplats, uppställningsplatser, kabelgranar och ledningsgator minskar CO2 upptaget för avverkad skog.

    Orsaken till gen lV avger 1 g CO2/kWh är att det utbrända kärnbränslet i mellanlagret på CLAB kan användas till gen ll.
    Lagret på CLAB räcker till tio reaktorer gen ll 600 år då 99% energi finns kvar från gen lV. Verkligen förnybar energi.
    Vi behöver inte bryta eller köpa nytt uran för upparbetning och laddning av reaktorerna.
    Gen ll bränsle.måste slutförvaras 100 000 år. När bränslet från gen lV är utbränt räcker ett slutförvar på 1000 år.

  2. Mats Olin Mats Olin skriver:

    Hej Bengt,
    Tack för din kommentar. Jag tycker dock att Second Opinion ofta visar på de möjligheter som exempelvis ny teknik ger. Till exempel denna vecka om möjligheten att elektrifiera stålproduktionen. Sedan är det viktigt för oss att belysa utmaningar och även kritik mot både bransch och politik. Helst utan att det blir gälligt förstås.

    Och Second Opinions redaktionella arbete drivs självständigt i förhållade till Energiföretagen Sverige.

    Hälsningar
    Mats Olin
    Chefredaktör och ansvarig utgivare

  3. Nils-Erik Nilsson skriver:

    Det vore välgörande om Bengt Hellman eller någon annan förespråkare för den s.k. energiomställningen kunde ange någon begripligt rationellt skäl till att genomföra en energiomställning i Sverige. Sverige har redan ett av världens bästa system när det gäller elproduktion. Finns det något miljömässigt, ekonomiskt, tekniskt, medicinskt (hälsomässigt) eller annat begripligt skäl att göra enorma investeringar för att bryta ner detta system.

  4. Thomas Kvist skriver:

    En bra och belysande artikel som visar att vi i Sverige bör ställa om med förstånd
    och inte sprida bidrag som ger mer problem än nytta.

  5. Johan Montelius skriver:

    Man undrar hur bleka de kommer vara när de går upp för dem att koldioxid i atmosfären är något som vi borde ha mer utav 🙂

  6. Bengt Hellman skriver:

    Trist att Second Opinion som drivs på uppdrag av branschorganisationen Energiföretagen Sverige blivit en riktig gnällsajt. När man läser de artiklar som skrivs får man intrycket av att Energiföretagen bestämt sig för att vara en gnällig bromskloss i energiomställningen.