DEBATT
Regeringens planeringsmål på 300 TWh riskerar att låsa in 60–80 års kapitalkostnader i elnät och produktion, skriver Edward Jobson och Stefan Park på SolarEquity AB. Innan staten gör långa bindande åtaganden behöver kostnader, risker och alternativ redovisas öppet, menar de.

Regeringen styr mot ett planeringsmål på 300 TWh elanvändning. Det ligger långt över hur Sverige faktiskt har använt el under lång tid och riskerar att låsa in 60–80 års kapitalkostnader i elnät och produktion. Samtidigt har Sverige i dag ett tydligt nettoöverskott av el. Innan staten gör långa bindande åtaganden behöver kostnader, risker och alternativ redovisas öppet.

Bild: Regeringen samlad i Harpsund i augusti 2025. Foto: Regeringskansliet.

Vilka elkunder är det som skall betala för ny kärnkraft? Den frågan är helt avgörande för att bedöma Sveriges framtida elanvändning. Sverige använder mer el per person än övriga Europa. Med låga elpriser har vi möjlighet att fortsatt attrahera elintensiv industri med höga elpriser minskar drivkraften att förlägga elintensivverksamhet till Sverige.

Riksdagen har beslutat om en statlig stödmodell för ny kärnkraft. Vattenfall planerar att ansöka inom ramen för denna modell och regeringen har aviserat betydande låneramar och statlig medverkan. En sådan ram innebär att en del av risken flyttas från privata aktörer till elkunder och skattebetalare. Hur stor den risken blir beror på villkoren: upplåning, prisnivåer, avtalens längd och eventuella garantier. Dessa villkor måste beskrivas tydligt, eftersom de påverkar både elpriset och nätavgifterna under mycket lång tid.

Läget i dag
Elanvändningen i Sverige har varit relativt stabil i många år. Prognoser om en snabb ökning har skjutits framåt i tid. Sverige producerar mer el än vi använder och exporterar överskottet. Vi har inte i ett akut bristläge. Risken med att styra med ett högt volymmål är att vi bygger kapacitet före efterfrågan. När fasta kostnader då ska fördelas på färre kilowattimmar stiger landningspriset – det vill säga summan av elpris och nätavgift – för hushåll och företag. Vi ser det redan på nätfakturan. Det är början på en spiral med ökande nätpriser.

Kärnfrågan är systemkostnaden
Det kostar naturligtvis om en anslutning till elnätet blir försenad på grund av nätkapacitet. Men det kostar också att bygga och hålla en överkapacitet som inte används. Lägsta systemkostnad uppnås när efterfrågan valideras och jämförs med alternativ på lika villkor, innan vi binder upp kapital i investeringar med livslängder på flera decennier.

Fem frågor politiken bör besvara:

– För det första: vilka elanvändare skall anvisas att betala för ny kärnkraft? Frågan är helt avgörande för investeringar för framtida produktion och användning av el i Sverige.

– För det andra: när avskaffar regeringen planeringsmålet 300 TWh och återgår till rullande planering baserad på observerad efterfrågan, verifierade industriprojekt och årlig avstämning av antaganden?

– För det tredje behöver regeringen förklara varför ny kärnkraft ska stödjas med garantier och prissäkring som läggs på elkunder och skattebetalare, när annan elproduktion skall finansieras på kommersiella villkor.

– För det fjärde behöver regeringen redovisa ett beräknat landningspris – elpris plus nätavgift – för varje elområde (SE1–SE4) år 2030 och 2040, och jämföra detta med andra länder.

– För det femte behöver staten visa en öppen kalkyl som jämför kostnaden för att bygga mer nord–syd-nät i Sverige med kostnaden för att stärka gränshandeln söderut. Frågan som ska besvaras är vilket alternativ som ger lägst landningspris för kunder i södra Sverige.

Tre beslut som minskar kostnad och risk:

1. Avskaffa planeringsmålet 300 TWh och återgå till rullande, evidensbaserad planering som utgår från observerad efterfrågan och verifierade industriprojekt. Varje nytt kapacitetsbehov ska samtidigt prövas mot möjliga effektiviseringar och utfasningar.

2. Alla större åtgärder bör föregås av öppna nuvärdeskalkyler som jämför planeringsmåls-banan med en marknadsdriven bana där alla alternativ, inklusive befintlig kärnkraft, vattenkraft, solkraft, vindkraft, batterier, flexibilitet och handel, bedöms på samma kapitalkostnad.

3. Investeringar som sänker landningspriset ska prioriteras. Det innebär smartare överföring, effektivare användning av befintliga nät och bättre handel, före produktionsstöd som binder staten i många decennier.

Regeringen avsätter 440 miljarder kronor i en budgetreservation för att genomföra ett första delsteg (10–20 TWh) till 2035. Om byggtiden blir 20 år och avskrivningstiden är 40 år, vilket är vanligt för annan kärnkraft i Europa, blir kapitalkostnaden med 2,75 procent ränta (20-årig statsobligation, september 2025) omkring 1 200 miljarder kronor. Den statistiska trenden visar cirka 125 TWh fortvarigt, och elektrifiering av fordonsflottan motsvarar cirka 20 TWh, all annan förändring av landets elanvändning är avhängigt svaren på frågorna i denna artikel.