DEBATT
Elmarknadsanalytikern Mats Nilsson är kritisk mot Energimarknadsinspektionen som förbjudit en marknadsaktör att lägga bud på den nya balansmarknaden för elsystemet. När tillsynsmyndigheten kräver att bud ska motiveras med styckkostnader blir resultatet indirekt prisreglering, skriver han. Ei borde istället granska de systemfel i marknadsdesignen som skapat problemen, menar han.
Sedan i mars har den nya balansmarknaden mFRR EAM präglats av kraftig volatilitet och oväntade kostnader. Industriföretag som SSAB, Billerud och Ovako har beskrivit hur små prognosfel lett till mångmiljonförluster på bara några timmar. Mitt i detta läge har Energimarknadsinspektionen valt att rikta in sin tillsyn på en enskild aktör vars bud på marknaden anses sakna koppling till marginalkostnader. Myndigheten menar att detta kan utgöra manipulation.
Bild: Billerud är ett av företagen som drabbats av systemfel i marknadsmodellen, menar Mats Nilsson. Foto: Billerud.
Energimarknadens funktionssätt bygger på fri prissättning. Företagen ska kunna sätta de bud de själva bedömer rimliga utifrån sina resurser, risker och alternativ. När Energimarknadsinspektionen nu förbjuder en aktör att lägga bud på balansmarknaden utan att redovisa marginalkostnader öppnas en farlig dörr. Det innebär i praktiken att myndigheten gör sig till prissättare och flyttar fokus från marknadens logik till redovisningsmässiga kostnadskalkyler.
Problemet är att ett bud inte är detsamma som en styckkostnad vilket är vad Energimarknadsinspektionen kan observera. Styckkostnaden, som vi kan hitta i bokföringen, kan vara låg för en viss resurs, men det betyder inte att företaget är berett att aktivera resursen till den nivån. En gasturbin kan exempelvis ha en bränslekostnad på 2000 euro per megawattimme. Om den startas utsätts turbinen för slitage, personal måste stå i beredskap och risken finns att den inte kan köras vid ett senare tillfälle då marknaden betalar betydligt mer, till exempel 5000 euro. Företaget kan därför värdera att de inte vill starta turbinen annat än till ett pris på kanske 6000 euro per megawattimme. Detta är en helt legitim kalkyl, men den ryms inte i en enkel redovisning av styckkostnader. Företaget värdesätter alltså resursens alternativkostnad till avsevärt mer än noll.
När tillsynsmyndigheten kräver att bud ska motiveras med styckkostnader blir resultatet indirekt prisreglering. Det skickar en signal till marknaden att aktörer inte får värdera sina resurser själva utan måste rätta sig efter myndighetens uppfattning om vad som är rimligt. Följden blir att företag tvekar att delta eller lägger sig på en försiktigare nivå. Det minskar likviditeten, gör prisbildningen sämre och riskerar att öka volatiliteten snarare än att dämpa den.
Samtidigt har industriföretag som SSAB, Billerud och Ovako påtalat att de nya marknadsreglerna redan orsakar ett lotteriartat kaos. När flödesbaserad kapacitetsberäkning infördes försvann förutsägbarheten på intradagsmarknaden. När den nya balansmarknaden mFRR EAM kom till blev kostnadsriskerna ännu större. Företag kan förlora miljoner på bara några timmar utan att ha gjort något annat fel än att missa en prognos med några megawatt i fel kvart. Detta är inte en sund konkurrenssituation. Det är en systemdesign som i sig skapar osäkerhet och misstankar om manipulation.
Det är i denna miljö som aktörerna förväntas verka. De måste hantera nya algoritmer, 15-minutersavräkning och en marknad där det ibland bara finns en handfull resurser att tillgå. Att då peka ut enskilda företag som syndabockar och hävda att deras prissättning är manipulation blir en märklig prioritering. Fysiskt har inget förändrats i elsystemet. Det som förändrats är beräkningsmodeller och marknadsdesign. Det är där problemen finns.
Frågan är alltså vad tillsynen ska rikta sig mot. Ska man lägga kraften på att jaga företag som försöker reda sig i ett nytt och kaotiskt system eller ska man i stället analysera själva utformningen av marknadsmodellen. Om myndigheten väljer att gå på enskilda aktörer riskerar den att underminera tilliten till marknaden och i praktiken införa prisreglering bakvägen. Eftersom problemen ytterst beror på systemfel är det dessa som måste granskas i första hand.
3 Kommentarer
3 Kommentarer
Martin Holm
1 september, 2025: 6:13 f mKalle Andersson lyfter en återkommande kritik mot energipolitiken – att byråkratiska beslut och subventioner har snedvridit marknaden och gynnat vissa tekniker på bekostnad av andra. Men att tolka energiomställningen som en konspiration av ”vindindustriella komplexet” riskerar att missa det grundläggande problemet: vårt fortsatta beroende av fossila bränslen är varken ekonomiskt eller miljömässigt hållbart på lång sikt.
Att vind- och solkraft inte alltid är lönsamma utan stöd är sant. Men det gäller också historiskt för fossila bränslen och kärnkraft, som i decennier byggt på statliga investeringar, subventioner och ibland rena samhällsgarantier. Att tala om att ”fossilindustrin försörjer världen” utan att väga in kostnaderna för klimatförändringar, luftföroreningar och resursutarmning blir därför en mycket snäv kalkyl. De verkliga kostnaderna för fossila bränslen – förstörda ekosystem, förkortade livslängder och ökade naturkatastrofer – skickas i praktiken vidare till kommande generationer och till människor i de delar av världen som redan nu drabbas hårdast.
En rättvis energimarknad måste väga in mer än företagsekonomiska marginalkostnader. Den måste ta hänsyn till de samhällsekonomiska konsekvenserna av olika energislag. Det innebär att fossil energi, som i dag orsakar störst klimatpåverkan, inte kan fortsätta gynnas indirekt genom att dess miljöskador externaliseras. Samtidigt bör stödsystem för ny teknik utformas transparent och med tydliga utfasningsstrategier, så att investeringar styrs mot de lösningar som faktiskt minskar utsläppen och stärker resiliensen i energisystemet.
Det är också en fråga om rättvisa. I dag är det ofta hushållen – särskilt de med små marginaler – som får bära kostnaden för energimarknadens volatilitet, medan de största vinsterna koncentreras till ett fåtal aktörer. Ett system där miljö- och sociala kostnader synliggörs i prissättningen och där vinster återinvesteras i energieffektivisering, förnybar produktion och socialt stöd till de mest utsatta, skulle bidra till en mer jämlik fördelning.
I stället för att fastna i en retorik om att miljörörelsen ”tvingar fram sämre teknik”, bör vi fråga oss: vilken energiomställning ger minst klimatpåverkan, störst resurseffektivitet och mest rättvisa villkor för framtida generationer? Där finns inte plats för enkla svar eller svartvita syndabockar. Men vi vet att fortsatt fossilberoende inte är hållbart – och därför måste vi utveckla regelverk och marknader som gynnar långsiktigt hållbara lösningar.
SvaraMartin Holm
1 september, 2025: 6:07 f mMats Nilsson lyfter viktiga problem med den nya balansmarknaden mFRR EAM och pekar på hur systemdesignen skapar oförutsägbarhet och kostnadsrisker för industrin. Det är en kritik som förtjänar att tas på allvar. Samtidigt riskerar debatten att enbart fastna i ekonomiska mekanismer och aktörernas lönsamhet – utan att väga in de långsiktiga mål som elmarknaden faktiskt måste bidra till: minskad klimatpåverkan, resurseffektivitet och en mer rättvis fördelning av kostnaderna.
Att företag vill värdera sina resurser utifrån alternativkostnader är förståeligt i en fri marknad. Men elmarknaden är ingen vanlig marknad. Till skillnad från de flesta varor är el en samhällsbärande resurs som både hushåll och näringsliv är beroende av dygnet runt. När prissättningen drivs till extremer – oavsett om det beror på algoritmer, systemfel eller enskilda aktörers strategier – blir konsekvenserna inte bara för företagens resultat, utan också för hushållens ekonomi och i förlängningen för förtroendet för hela energiomställningen.
Energimarknadsinspektionens roll är därför inte enbart att ”låta marknaden ha sin gång”, utan att säkerställa att prissättningen sker på ett sätt som gagnar både stabilitet och samhällsnytta. Att begära tydligare koppling till faktiska kostnader kan uppfattas som indirekt prisreglering, men det kan också ses som ett steg mot ökad transparens och en minskad risk för övervinster på bekostnad av andra aktörer. Om inte någon form av kontroll finns riskerar marknaden att utvecklas till ett spel där de med störst flexibilitet och resurser maximerar sin vinst, medan mindre aktörer och i slutändan konsumenterna får stå för notan.
Dessutom måste vi se till den större bilden: energisystemets långsiktiga hållbarhet. Sverige och Europa står mitt i en nödvändig energiomställning. Fossila bränslen måste fasas ut och investeringar i förnybar energi, lagring och flexibilitet behöver öka. För att nå dit måste marknaden inte bara vara ”fri”, utan också utformad så att resurser används klokt och rättvist. Volatilitet och oförutsägbarhet riskerar annars att bromsa investeringar i de hållbara lösningar vi faktiskt behöver.
En mer transparent prissättning, kombinerat med reformer av marknadsdesignen, kan bidra till både stabilitet och en mer rättvis fördelning av risker och kostnader. Det är helt avgörande för att bygga tillit, inte bara bland industriföretag utan också bland alla de hushåll som ytterst finansierar systemet.
Det är sant att dagens problem till stor del är en följd av systemfel. Men lösningen kan inte bara vara att ”låta marknaden sätta vilka priser som helst”. Vi behöver en marknadsmodell som tar hänsyn till både företagsekonomiska realiteter och planetens gränser – annars riskerar vi att få ett elsystem som varken är stabilt, rättvist eller hållbart.
SvaraKalle Andersson
28 augusti, 2025: 1:25 e mProblemet är egentligen detsamma som på stora delar av hela energimarknaden. Hur värderar man den totala kostnaden i en kapitalintensiv bransch med begränsade marginalkostnader? Alla vet att vindkraftsbranschen i 20 år använt "medelpriset" på elmarknaden i sina kalkyler för intäkter men aldrig redovisar intäkt per såld MWh. När verkligheten kom ikapp så regnar det in konkurser bland vindkraftsindustrins industriområde.
Att detta underliggande problem med grova felaktiva underliggande kalkyler och allokeringar över tid återkommer när överbyråkratiserade EI är extrem väntat. EI försöker leka klåfingrig försvarare av intermittent sol- och vindkraft genom att bakvägen försöka övertrumfa företagens egna bedömningar om kostnader och intäktskalkyler för en anläggning över tid med byråkratiskt nonsens. Det är som att EI försöker använda derivata längs en linje för kostnadsbestämning istället för att räkna ut integralen (intäkterna över tid) för en anläggning.
Under lång tid är det samma akademiska grupperar som förespråkat uppdelningen på 15 minuters intervaller istället för 1h. Denna grupperingar har under lång tid haft det inofficiella namnet vindindustriella komplexet. Strategin går bokstavligen sedan 30 år ut på att allt som inte är intermittent slumpkraft ska få så stora overheadkostnader som möjligt för att bakvägen försöka tvinga marknadens aktörer till primärt vindkraft.
Exakt samma strategi har använts inom alla andra sektorer där aktivistiska miljörörelsen med tillhörande aktivist akademi försökt att i förtid forcera en extremt mycket sämre tekniskt produkt på människor. Det hela är noga och medvetet utvalt för att använda t.ex. ledtider, kapacitet, högljudd retorik om att det är "bråttom".
Sjöfarten, flygindustrin, privatbilismen/kollektivtrafiken, ja i realiteten allt som använder fossila insatsprodukter eller andra konkurrerande tekniker fungerar som fossilfritt alternativ (t.ex kärnkraft) har reglerats och sönderbyråkratiserats för att medvetet fördyra för alternativen för att göra alla alternativ till just det som miljörörelsen med vindindustriella komplexet som huvudmän till de "enda" kvarvarande alternativen. Det har aktivt funnits en strategi att ingen riks är för liten för att med byråkratiska metoder fördyra för alternativen. "Försiktighetsprincipen" har endast gällt konkurrerande teknik, medan deras egna teknik alltid exkluderats alla krav. När det inte gått att fördyra för alternativen tillräckligt har det pumpats in massvis med subventioner. Det är nu 10 år sedan vi hörde att vindkraften behöver inga subventioner och likväl så ökar antalet prospekt runt om i Europa där det inkommer 0 bud lavinartat.
På senare är t.ex. debatten om höghastighetstågen, som inte skulle innebära någon miljöbesparing på 60 år, stendöd då det skulle kosta mångdubbelt mer än de 400 miljarder till kärnkraft som diskuteras. Vätgasbubblan har spruckit med 100-tals miljarder i uppenbara felkalkyler (förutom rena påståenden som gick emot naturlagar och all känd teknik). Allt byggde på om de bara gör alternativen så dyra som möjligt så kommer till sist deras "lösning" att vara den enda kvarvarande, detta inom område efter område.
Som en känd företagsledare sa för 15 år sedan. Parafrasering:
"Visst är det märkligt att hela miljörörelsen skriker om hur subventionerad den fossila industrin än, men likväl så landar 70% av intäkterna från den sektorn i statens fickor runt om i världen."
Underförstått, största delen av världens välstånd kommer från den fossila industrin och dess bieffekter och de kallar detta för att fossila sektorn är subventionerad.
Svara