Den norska högerregeringens förslag att Norge ska dra sig ur systemet med ursprungsmärkningen fick stöd bara av Sosialistisk Venstreparti när Stortinget nyligen tog ställning i saken. Kritiken mot systemet är dock fortsatt stark i Norge.

Som Second Opinion berättat presenterade den norska regeringen i april ett policypapper (”Energimeldingen”), som bland annat beskrev systemet med ursprungsmärkning av el som vilseledande och ville att Norge ska dra sig ur systemet. Stortingets majoritet beslöt häromdagen dock att inget ska göras vidare i saken förrän en närmare utredning gjorts om hur systemet med ursprungsmärkning och varudeklaration av el ”kan fungera bättre än i dag”. Kritiken har sina rötter både inom den norska industrin och hos miljöorganisationer.

I korthet handlar ursprungsmärkningssystemet om att elproducenten kan begära (digitala) produktionscertifikat för elen och sedan handla med dem i Europa inom en tolvmånadersperiod. Certifikaten är därmed ett finansiellt instrument lösryckt från den fysiska el som kunden får i sitt eluttag. Även den som kanske får enbart förnybar el i kontakten, kan på elfakturan få veta att den inköpta elen är producerad med kol eller kärnkraft. Och tvärtom: Den som kanske får all sin el från ett kolkraftverk i närheten kan på elfakturan få bekräftat att elen är förnybar. Nämligen om elen i fråga har kompletterats med ursprungscertifikat.

Detta är särskilt populärt i Tyskland, där huvuddelen av elproduktionen är fossil, men många kunder gärna vill höra att de använder ”ekologisk el”, med den tyska termen. Att kritiken vuxit fram just i Norge är logiskt såtillvida att närmare 100 procent av all el i landet är förnybar. Det är en källa till nationell stolthet, och många frågar sig varför de ska betala extra för att också få ett ”bevis” för saken.

El i den residualmix (se faktaruta) som AIB räknat fram för det kommande året (baserat på data från 2015), är för norska kunder förnybar till bara 21 procent, medan 28 procent anges vara kärnkraftsel och 51 procent fossil el. Huvuddelen av ursprungscertifikaten för den norska elen har elproducenterna sålt till utlandet, vilket gett dem en extra årsintäkt i storleksordningen 500 miljoner norska kronor.

Den norska regeringens argument för att dra sig ur systemet var framför allt just att den inte vill att förnybarheten i den norska elen säljs ut från landet. En kritisk anmärkning har handlat om att de ursprungscertifikat som säljs från Norge till utlandet omfattar mer el än vad kablarna klarar att överföra ens i teorin.

Bland andra Molly Bazilchuk på Smallprint, där forskarstuderande skriver om nanoteknik och miljö, ifrågasätter att man kan ”sälja rätten att kalla elen ren”, trots att det inte är sådan el som levereras till kunden.
– Så som situationen är i dag är det lätt hänt att man dubbelräknar norsk vattenkraft, först som en ren källa för el levererad till norrmän, sedan för andra gången i form av ursprungsgarantier runt om i Europa. Det sättet att räkna CO2 kan inte stämma!

– Dessutom är många elintensiva industrier, som aluminiumsmältverk, baserade i Norge just för att här finns tillgång till billig, ren el. Om man anser norsk el vara skitig för att certifikaten säljs på annat håll, mister många av de industrierna fördelen med att hålla sin produktion här. Energimarknaden i Europa skulle bli enklare att förstå, om systemet avskaffades, säger Molly Bazilchuk.

Marius Holm (bilden ovan), som leder miljöorganisationen Zero, ger fullt understöd:
– Vi investerar i Norge 70 miljarder kronor i förnybar energi genom elcertifikatsystemet, och så säljer vi ursprungsgarantier för en symbolisk summa, och vips, så är Norge fossilt igen!

– Vi kan inte tillåta någon att svartmåla norsk förnybar el och hävda att den är fossil bara för att någon har sålt digitala papper med ”ursprungsgarantier”, säger Marius Holm i Teknisk Ukeblad.

Direktören på Norsk Industri, Ole Børge Yttredal, har i uttalanden beskrivit ursprungscertifikaten som en ”extraskatt” som riskerar att driva den norska industrin utomlands.
– I stället kan norsk industri bygga en ny fabrik intill ett polskt kolkraftverk och hävda att den har lika bra klimatavtryck som hemma, för att man köper ursprungsgarantier, säger han.

Norsk Industri stödjer sig bland annat på studien Er norsk strøm ”skitten”?, vars slutsats är att handeln inom utsläppsrätts- och elcertifikatsystemen i praktiken gör ursprungsgarantierna verkningslösa: de innebär inga reducerade utsläpp, men ökar kostnaden för konsumenten. Studien ifrågasätter ursprungsmärkningen också med hänvisning till den norska marknadsföringslagen, som säger att väsentliga upplysningar inte får utelämnas eller döljas för att konsumenten ska kunna fatta sina beslut baserat på relevanta fakta. Konklusionen är att systemet bör revideras.

Ursprungscertifikaten har trots allt också starka försvarare i Norge. Framför allt Tom Lindberg, vd för bolaget Ecohz, som handlar just med ursprungscertifikat:
– Om Norge utnyttjar systemet med ursprungsgarantier på samma sätt som man gör på kontinenten, kan energibranschen öka intäktsunderlaget med upp till fem miljarder kronor, säger han i Teknisk Ukeblad.

Han förklarar att det målet kan nås, om aktörerna samarbetar ”och helhjärtat går in för systemet”. I Stortinget gick majoriteten alltså på Tom Lindbergs linje, bland annat med argumentet att en ändring i varudeklarationen av el ”kan göra ursprungsgarantierna värdelösa för norska producenter”. Bara det vänstersocialistiska partiet gav i denna sak sitt stöd till förslaget från den norska högerregeringen.

BILD: Marius Holm på miljöorganisationen Zero är kritisk mot systemet med ursprungsmärkning av el. Foto: Zero

FAKTA: Komplicerat system

Systemet med ursprungsgarantier (ofta benämnt GoO, Guarantees of Origin) finns definierat framför allt i EU:s förnybarhetsdirektiv. I Sverige upprätthålls systemet av Energimyndigheten. På europeisk nivå administreras systemet av organisationen AIB (Association of Issuing Bodies).

Grundprinciperna är någorlunda enkla:

• Elproducenten får ett certifikat som anger elens ursprung för varje producerad megawattimme (MWh) el.
• Certifikaten säljs vidare till elhandlarna, som i sin tur annullerar certifikaten när elen säljs till slutkund.
• Elhandlaren är sedan enligt lag skyldig att redovisa elens ursprung på fakturan.

Att hålla reda på med vilken energikälla varje megawattimme är producerad, hur elen går kors och tvärs genom Europas ledningsnät, och säkra att ingen megawattimme räknas fler gånger än en, är däremot minst sagt komplicerat.

Den elkund som inte får ursprungsmärkt el hänförs till residualmixen, som räknas ut separat för varje land en gång om året. Så här lyder definition av den på den svenska Energimyndighetens hemsida:

”…den tekniska term för el som spåras implicit och är ett resultat av nationell elstatistik. Den implicit spårade residualmixen adderat med den explicit spårade elen motsvarar den totala energiförbrukningen inom en domän.”

De länder som ivrigast använder ursprungsmärkningen gentemot det egna landets slutkunder är Schweiz (drygt 79 procent av den inhemska elanvändningen) och Sverige (knappt 79 procent), medan Norge ligger på knappt 16 procent och Danmark på 7,5 procent.

Detaljerad statistik för 2015 finns här.