Vätet: en komplicerad historia

Vätet: en komplicerad historia

Den upphaussade synen på vätet behöver ställas i relation till hårda fakta. Verkningsgraden och ekonomin för vätet ser helt olika ut inom olika användningsområden, säger energianalytikern Michael Liebreich.

Michael Liebreichs sammanställning, daterad augusti 2021, av den kommersiella potentialen av vätgas inom olika industriella områden.

Michael Liebreichs cv slår det mesta. Examina från både Cambridge och Harvard, konsult för McKinsey, entreprenör och riskkapitalist, rådgivare åt ett otal industrigrupper inom energibranschen, till exempel Equinor, även för bland andra World Economic Forum och FN:s arbete för hållbar energi, visiting professor vid Imperial College och rådgivare åt INSEAD, för att nämna några exempel. 2009 sålde han det företag han själv byggt upp till Bloomberg, där han sedan dess haft en ledande roll inom energi- och klimatområdet.

Toppbild: Michael Liebreich tror inte alls på vätgasdrivna bilar. Foto: Johan Nilsson/Linde Gas AB.

Ett fokusområde för Liebreich under senare tid är vätets roll i det framtida energisystemet. Resultaten har han gjort tillgängliga i en mängd föredrag och sammanfattningar bland annat hos Bloomberg och på den egna hemsidan.

Vätet har många fördelar, konstaterar Liebreich. Det kan produceras överallt där el och vatten finns. Det kan generera både värme och el. Det kan produceras, förvaras, transporteras och användas utan föroreningar och koldioxidemissioner. Det är bärare av tre gånger så mycket energi som samma viktenhet av bensin eller diesel. Det kan via en bränslecell leverera el med 60 procents effektivitet. Det brinner vid samma temperatur som naturgas.

Listan på nackdelar är emellertid också lång. Väte förekommer inte fritt i naturen, utan kräver energi för att frigöras. Förvaring av väte kräver komprimering till 700 gånger det atmosfäriska trycket och nedkylning till -253 grader Celsius. Alternativt behöver vätet ingå i kemisk förening med ett organiskt ämne eller en metall. Det bär bara en fjärdedel så mycket energi per volymenhet som naturgas. Bränsleceller och annan utrustning designad för väteanvändning kräver många lösa delar. Väte kan förspröda metall, det är explosivt.

Liebreich nämner att vätet under decennier beskrivits som en framtidslösning men att framgångarna uteblivit. Med sin strategi 2020 har EU trots det gått in för en ofantlig satsning på väte. Till exempel vill EU öka kapaciteten för elektrolys i EU-området från 60 megawatt 2020 till 6 000 megawatt 2024 och till 40 000 megawatt 2030, alltså en hundradubbling på fyra år och en 700-dubbling på tio år, detta med stöd av EU-medel på 24-42 miljarder euro.

Att förse all denna elektrolys med förnybar energi kommer att kräva sol- och vindkraftsparker på 80 000-120 000 megawatt, vilket EU förklarat sig vilja stöda med 220-340 miljarder euro i skattemedel. Till det avdelas 65 miljarder euro för bland annat transporter och förvaring av väte och tankningsstationer.

”Det är en ’modig’ satsning, för att använda terminologin i tv-serien Yes Minister”, kommenterar Miachel Liebreich. ”Och det här är bara en början. Satsningen täcker bara kapitalkostnaderna, och endast för produktion och distribution, inte efterfrågesidan, och endast satsningarna fram till 2030”, säger han i en lång tvådelad artikel, ”Separating Hype from Hydrogen”, publicerad av BloombergNEF.

Antagandet i EU-strategin, undanstoppat i fotnot 35, är att EU 2050 ska ha en elektrolyskapacitet på 500 gigawatt: ”För att sätta detta i sammanhang: den största elektriska last som någonsin uppmätts i EU är 546 gigawatt. Med satsningen på väte följer ett fördubblat elbehov, fördubblat behov av överföringskapacitet och behov av ett Europatäckande rörsystem för vätet”, säger Liebreich.

Enligt Goldman Sachs öppnar ett förverkligande av planerna för en marknad för grönt (dvs. framtaget med förnybar el) väte i Europa som 2050 är värd 2 200 miljarder euro om året. Det motsvarar Sveriges BNP för 2020 närmare fem gånger om.

Michael Liebreich, ledande energianalytiker inom Bloombergsfären. Känd även som tidigare medlem i det brittiska skidlandslaget och författare till boken ”The Complete Skier”.

Michael Liebreich analyserar en lång rad användningsområden för väte utifrån de förutsättningar som ges av olika teknologier och den ekonomiska verkligheten.

Han nämner att kostnaderna för grönt väte bestäms av fyra huvudfaktorer: kostnaden för förnybar el, kapacitetsfaktorn i de olika processerna, kostnaden för elektrolysen och kapitalkostnaden. Han tror att en stor del av världen 2030 kommer att ha tillgång till el från vind och sol för 20 dollar/MWh och att också elektrolyskostnaderna kan minskas betydligt – EU anger som sitt mål 450 euro/kW eller lägre efter 2030 jämfört med 900 euro i dag. Men, konstaterar Liebreich, Kina tillhandahåller redan nu lösningar på 200 dollar/kW.

Kinesiska producenter har, förklarar han, fördel av billigare råmaterial och arbetskraft och har satsat på alkaliska elektrolysatorer, som förutsätter en jämn energitillförsel. EU vill ha elektrolyslösningar anpassade för varierande eltillgång, vilket kräver mer kostsamma teknologier baserade på fast syre (solid oxide) och PEM (protonutväxlingsmembran). Liebreich tror inte att EU med dessa teknologier prismässigt kommer att kunna konkurrera med kineserna.

”Dessutom kommer idén, att det ska gå att bygga på överskottet vid produktionen av förnybar el, att visa sig vara en hägring. Eventuellt kan detta vara meningsfullt för en isolerad energiö, men inte i fråga om ett energisystem som är ihopkopplat i en kontinental skala”, säger Liebreich

Bäst ekonomi framöver, menar han, ges av kombinationen ”superbillig” solel och vindkraft, vilket i så fall är en sak för delar av Sydeuropa. Men norra Europa klarar inte detta. Det förklarar varför Tyskland planerar import av både grön el och grönt väte och varför Hydrogen Europé, paraplyorganisationen för väteintressenterna, har föreslagit en 2×40-plan, nämligen 40 GW elektrolyskapacitet också i Nordafrika och Ukraina förutom de 40 GW som ingår i EU-strategin.

Liebreich ser en potential i fråga om så kallat blått väte (väteproduktion med naturgas kombinerat med CCS) och nämner att EU i sin strategi avdelat 11 miljarder euro för ombyggnad av existerande fossil kraftproduktion. Hindret stavas Tyskland, som i sin nationella strategi förklarar att bara väte producerat med förnybar el är att betrakta som hållbart på lång sikt. Det är ”purism”, enligt Liebreich.

Sammanfattningsvis visar hans analys att grönt väte kommer att vara kostnadsmässigt jämförbart med blått väte om ungefär tio år och med grått väte (producerat med fossila bränslen utan CCS) omkring 2050. Priset för vätet kalkylerar han då till omkring en dollar/kg.

Men vad säger de tilltänkta väteanvändarna? Vilka problem är det som vätet ska lösa som inte kan lösas bättre på andra sätt?

I teorin skulle grönt väte kunna användas på många håll i industrin, för transporter, elproduktion och uppvärmning. I praktiken handlar det om att vätet måste bli vinnare inom varje användningsområde, case by case, inte bara gentemot den existerande teknologin, utan också gentemot alla andra nollutsläppsalternativ.

”Som energilagringsmedium är vätets verkningsgrad bara 50 procent – långt mindre än batterier. Som källa för arbete, bränsleceller, turbiner och maskiner är verkningsgraden 60 procent – mycket sämre än elmotorer – och användningen mycket mer komplex. Som värmekälla kostar väte fyra gånger mer än naturgas [i oktober 2020]. Som energiöverföringsmetod kostar vätgasrör tre gånger mer än elledningar”, säger Liebreich.

Det betyder inte att vätets framtida roll kommer att vara marginell, tillägger han med hänvisning till att världen framöver kommer att vara enormt beroende av elektricitet. Vid väderberoende elproduktion har vätet en unik utgångspunkt som en i princip outtömlig energikälla för tillförlitlig backup och som strategiskt energilager.

I fråga om fordonsdrift hänvisar Liebreich till ett uttalande av Frank Zappa: att dumhet snarare än väte är det vanligaste elementet på planeten. ”Det Zappa inte berättade för oss är att i bilfantasternas föreställningsvärld bildar de två elementen en legering Hopeium [sammanställning av hope och opium], som har en extraordinär förmåga att fängsla människor och dra till sig privata pengar.”

Michel Liebreich tror alltså inte alls på vätgasdrivna bilar. Han nämner hur ett EU-stött väteprojekt 2003 förutspådde 5 miljoner vätebilar på gatorna 2020. I den verkliga världen finns fortfarande bara 20 000 vätgasbaserade bränslecellbilar, alla tungt subventionerade. De har inte större räckvidd än elbilar, de är inte lättare, de har mindre bagageutrymme, sämre acceleration och lägre topphastighet. Av 50 kWh producerad el återstår efter förlusterna bara 15 kWh för att driva vätgasbilen framåt. För 15 kWh elbilsdrift behöver 25 kWh produceras.

Liebreichs analys av det svenska Hybritprojektet är tillgänglig bara för betalande kunder, men den korta sammanfattningen i hans artikel ger en förhållandevis positiv indikation: det vätebaserade stålet blir vid priset 2,5 euro/kg konkurrenskraftigt gentemot den vid analystillfället [2019] dyraste stålproduktionen, en tidpunkt som enligt Liebreich inte ligger långt borta. Att konkurrera ut det billigaste stålet skulle däremot kräva ett pris på stålet på 0,6 euro/kg, något som är osannolikt ännu 2050.

Liebreich nämner att Hybrit också behöver möta andra pretendenter på fossilfritt stål, som Boston Metal med BMW och Bill Gates bland investerarna. Den smältelektrolysmetod som företaget är i färd med att vidareutveckla (molten oxide electrolysis) har länge använts för framställning av metaller som aluminium och zink, men har i fråga om järn gett problem på grund av den höga smältpunkt som krävs, över 1 500 grader Celsius.

Lyckas Boston Metal anpassa metoden också för järn, ligger vinsten i att järnmalmen kan reduceras direkt i en elektrolytisk process, utan den väg via väte som Hybrit beskriver.

Den genomgående poängen i Michael Liebreichs artikel är att vätgas kan användes i en stor mängd processer, som dock ofta är så kontextbundna att generella slutsatser är svåra att dra. Klart är att verkningsgraden totalt i processerna måste hållas hög. Vilket talar för att affärspotentialen är störst för upplägg som inkluderar flera olika användningsområden för vätgasen inklusive biprodukter. Liebreich förespråkar av detta skäl ”vätehubbar”, som samlingspunkter där en effektiv infrastruktur kan byggas upp för energiintensiva industrier.

Michel Liebreichs artikel kan läsas i sin helhet här och här.

Second Opinion har inte fått några närmare svar på frågan om den förväntade verkningsgraden i Hybritprojektets processer. Enligt välinformerade personer utanför SSAB behöver bolaget 20-30 procent högre pris för fossilfritt stål för att få affären att gå runt.

Hittills har SSAB enligt pressmeddelanden ingått ”partnerskap” med bland andra Mercedes-Benz, Faurecia, Cargiotec och Peab om att introducera fossilfritt stål i företagens produkter.

På frågan hur Hybrit bedömer att det kommande elbehovet ska tillgodoses svarar SSAB:s informationschef Mia Widell:

”I norra Sverige finns idag ett överskott av el som kan täcka behovet av el vi har när vi har Hybrits demonstrationsanläggning i gång från 2026. Däremot behövs snabba tillståndsprocesser och anslutningar till elnät, vilket vi lyfter som viktiga frågor för att vi ska kunna erbjuda fossilfritt stål från SSAB till marknaden i industriell skala 2026 som planerat.”

11 Kommentarer
Av Svenolof Karlsson
Second Opinions skribent
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Vid publicering av en kommentar gäller följande regler:

– vi vill att alla som kommenterar ska vara identifierbara personer och vi vill därför för- och efternamn anges av den som kommenterar

– vi vill att diskussionen på Second Opinion ska hålla en god och respektfull ton och publicerar inte kränkande omdömen om enskilda personer.

Second Opinion förbehåller sig rätten att radera texter som bryter mot våra villkor och regler.

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*

  1. Nils-Åke Sandberg skriver:

    Vetenskap styrd av Bill Gates satsar på smältelektrolys av järn men förstår inte att elektroderna blir av kol och samma utsläpp som Aluminiumproduktionen, som idag minskat motståndet i ugnarna och ökat produktionen i befintlig anläggning.

    I Hofors prövades HYBRIT metoden, men lades ner efter 6 månaders drift redan år 1969. SSAB tror på 20-30 % högre pris så att alla kunder kan använda HYBRIT järnet om metoden ska ha någon framtid. Då får mellanleden i järnkedjan maka på sig så att statens vinst som är hela idén med SSAB kvarstår.

    Ledningsförmågan i rent vatten är låg så det måste förorenas för att få igång processen, ju lägre motstånd (resistans) ju mindre förluster. Fast nu har man låst sig vid vätekatalysatorn som splittrar vatten direkt och en bättre elektrolyt efterlyses.

    Utveckling är svårt att förutse, men el-överskottet är en bra utgångspunkt. Om det sen inte kan användas som man tänkt sig, får man hitta nya vägar.

    3D printning av järn/metall föremål sker redan och kanske kan vara en annan framkomlig väg med el-kraft involverat. Skärande bearbetning och gjutning är en ganska strulig och omständlig metod, som ger mycket avfall.

  2. Bertil Andersson skriver:

    Bra artikel och bra kommentarer av Björn Aronsson!

  3. Klas Roudén skriver:

    Om vi bara begränsar oss till vätgasfrågan för de 3 planerade hybritföretagen i Norrbotten, så gäller där, vad jag kan förstå, att dessa vid full utbyggnad kräver en eltillförsel av 72 TWh/år.
    Hur skall nu detta åstadkommas?
    Ingen ytterligare vattenkraftsutbyggnad planeras, är ju inte ens tillåten.
    Men möjligtvis, beroende på vilken basproduktion som det övriga elkraftsystemet kan avstå från, så kan hybritindustrin kanske få disponera säg maximalt 7 TWh/år i Lule älvar, hälften av deras normalårsproduktion. Den återstående hälften måste reserveras för korttidsreglering i balansregleringen av det nordiska elkraftsystemet.
    Men hur vettigt är det att använda 7 TWh prima elenergi, med en totalverkningsgrad på minst 90 % vid normal användning i regionen, att istället använda denna energi till vätgasproduktion och senare stålframställning med en totalverkningsgrad på högst hälften (eller kanske ännu lägre?)? Ett stort energislöseri skulle nog många kalla detta.
    Återstår då att producera resterande 65 TWh/år med vindkraft. För kärnkraft förkastades ju av en av de berörda industriledarna.
    Om vi antar 6 MW-enheter (finns väl ännu ingen sådan i landet?) och räknar med en kapacitetsfaktor på 35 %, så behöver det byggas ca 3500 sådana gigantiska vindkraftverk i regionen. Och någorlunda nära befintlig infrastruktur, el- och vägnät.
    En spännande framtid väntar för hur en sådan utbyggnad skall hanteras ur miljösynpunkt; opinionsmässigt, landskapsbild, renskötsel mm.

    1. Björn Aronsson skriver:

      Klas – en kommentar till ditt antagande att verkningsgraden för vätgasen till stålindustrin skulle ligga på 50% eller lägre. Stålindustrin kommer primärt att använda vätgasen direkt i sina processer som en insatsråvara. Verkningsgraden för en elektrolysör är på ca 70%. Man får också biprodukterna värme och syrgas vilka har ett värde. Tar vi vara på värmen som är ca 25% i denna process, så får vi en fin totalverkningsgrad på ca 95%. Det är inte allt fråga om att slösa energi utan tvärtom ett smart sätt att kraftigt minska landets CO2-emissioner.
      Det kommer att behövas mycket energi ändå, det är helt klart. Vi bör förbereda oss på ett energibehov framåt 2050, som är 3-4 gånger större än det vi har idag enligt en debattartikel som ett antal organisationer skrev vid förra årsskiftet. Det behöver i sig inte vara ett hot utan kan leda till intressanta arbetstillfällen i framförallt norra delen av vårt land, vilket vi redan nu ser att det startat.

      1. Klas Roudén skriver:

        Bäste Björn!
        Först vill jag bara klargöra. Som f d norrbottning på 70-talet, med min stuga i Njavve (ca 9 mil VNV Jokkmokk) sedan 46 år, önskar jag Norrbotten all framgång i pågående industrisatsning.
        Men symptomen med euforin från Stålverk 80 och dess flopp börjar tyvärr kännas igen. Det vore djupt tragiskt om nuvarande framtidstro, samhällsinvesteringar mm skulle visa sig bli något liknande som då, men i så fall nu i en mycket större omfattning.

        Så till våra uppskattningar av totalverkningsgrader. Min definition här, avseende elinsats i en aktuell industriprocrss, är kvoten mellan uttagen nyttig effekt och inmatad dito. T ex i en mekanisk industri, (mekanisk effekt på en maskinaxel)/motoreffekt. Eller t o m för direktverkande el, värmeeffekt/radiatoreffekt.
        Din uppskattning av motsvarande för vätgasen övertygar mig inte. Jag kan inget om elektrolysörer, men när jag googlar så sägs det där ”…verkningsgrader på omkring 60 %.”, vilket somliga anser vara (betydligt) lägre idag.
        Sedan vidare, jag antar att din slutprodukt betr totalverkningsgraden är det färdiga stålet? Dina nämnda 25 %, som du anser kan tas vara på till fullo, avser väl fjärrvärme el dyl, vilket förutsätter lokalisering av elektrolysen nära ett värmeunderlag. Dessutom har fjärrvärme förluster. Sist då, lagring och ev transport av vätgasen till själva stålproduktionen, allt med tillhörande förluster. Det var ju det här med totalverkningsgraden…Fortfarande 95 % ?
        Jag tog upp användningen av ”vattenkraftsel”, o som ett exempel, bara ev 7 TWh från Lule älvar, endast knappt 10 % av det totala elbehovet för hybritprojekten.
        Vi verkar vara överens om att resten måste komma från vindkraften, vars energikälla ju är gratis, i motsats till värdefullt vatten i våra vattenmagasin.

    2. Lennart Nilsson skriver:

      Vätgasens problematiska verkningsgrad har nyss behandlats här: https://second-opinion.se/ar-vatet-det-nya-guldet/ Enligt denna artikel tycks man nå 50% total verkningsgrad till lagrad vätgas, och 25% totalverkningsgrad om man därefter gör om vätgasen till el.
      Vad gäller stålplanerna i Norrbotten så har Hybrit (Vattenfall+LKAB+SSAB) aviserat 600 MW effektbehov i genomsnitt för sin fullstora industriella demo-anläggning i Gällivare, dvs cirka 5 TWh/år. År 2026. Hybrit-demo ska beslutas år 2023, oklart om man ska ha något vätgaslager för denna första anläggning. Om så blir fallet handlar det om 100 000 geometriska kubikmeter motsvarande 100 GWh el-input.
      Uppstickaren H2GS i Boden anger 2000 MW (toppeffekt?) och cirka 12 TWh/år från år 2026. https://www.nyteknik.se/industri/h2-green-steel-satsar-pa-fossilfritt-stal-men-slopar-pilotsteget-7017156. Detta bolag avser inte ha något stort vätgaslager, endast ett litet buffertlager. Man tror sig starta stålproduktion i Boden år 2024…
      LKAB har aviserat 55 TWh/år elbehov år 2045, efter total omställning till järnvamp via reduktion av vätgas. Med min matematik blir det 6300 MW medeleffekt. Toppeffekten lär bli avsevärt högre, eftersom man ska överproducera vätgas till stora lager.
      Luleälven har 4300 MW installerad effekt och cirka 14 TWh årlig elproduktion, alltså 1600 MW medeleffekt.
      Inte begriper jag hur denna ekvation ska lösas. När inte ens Norrlandskraften räcker till Norrland självt, och ingen bas- och reglerkraft kan skickas till Elområde 3 och 4, där kanske också kvarvarande 6 reaktorer är borta.
      Mycket väsen för att spara 1 promille (35 Mton) av de globala koldixidutsläppen enligt LKABs egna uppgifter. https://www.lkab.com/sv/SysSiteAssets/documents/blandat/fragor-och-svar_lkab-strategi_201123.pdf. Då har man räknat att LKAB:s kunder world-wide stänger sina masugnar.

  4. Björn Aronsson skriver:

    Vidare så bygger hans resonemang på att man skulle ha förnybar energi som en begränsad resurs och att man därför måste bestämma var den ska användas. Förnybar energi finns i obegränsad mängd, men vi behöver finna effektiva och ekonomiska sätt att ta tillvara denna resurs och också lagra den över tid. Det är endast i planekonomier som man kan styra användningen av en resurs på det sätt han föredrar. Den trappa han skapat missar synergierna mellan olika sektorer, det vi kallar för sektorsöverskridande effekter. Om man använder förnybar energi för att skapa vätgas till industrin löser man samtidigt ett energisystemproblem med både balansering och lagring av energi samtidigt som även transportsektorn kan få sitt behov av vätgas. Synergieffekterna innebär att man inte alls måste begränsa tillgång och användning till de steg som anges i trappan.

  5. Björn Aronsson skriver:

    Liebreich har ett digert CV, men vissa antaganden som han gör leder honom lite fel i sina slutsatser. När han nämner nackdelarna så måste man väga in följande: vätgas finns faktiskt som som ”naturresurs” på några ställen. I bl.a. Ukraina, Ryssland och i delar av Afrika har man hittat vätgasfyndigheter. Man söker nu även i USA efter fyndigheter. Det finns idag begränsat med info om omfattningen av dessa och vilken renhet gasen har. Ang. lagringstryck för vätgas så är det ofta endast i personbilar man använder 700 bar. I de flesta applikationer använder man 200 upp till 350 bar. Det är inte alls många lösa delar i de system som använder vätgas, det är ett felaktigt påstående. Vätesprödhet existerar på metaller men det löser man genom att använda glasfiber, kolfiber, rostfritt stål eller att man ytbelägger stålet så att vätgasen inte kommer i kontakt. Fortsättning följer!

  6. Philip Johansson skriver:

    Fördelen med vätgas och varför det skulle vara ÖNSKVÄRT har inget att göra med huruvida det är lönsamt.
    Vätgasbilar har några solklara fördelar jämför med elbilar och det har varken med verkningsgrad eller pris att göra:

    1. Det är helt bortkopplat från elnätet, vilket alla experter är överens om är den mest betydelsefulla flaskhalsen i transportsektorns omställning till eldrift. Elnätsutbyggnaden med en 100% elektrifierad transportsektor blir gigantisk, och samhällskostnaden blir genast mångdubbelt billigare om vanlig tankinfrastruktur används.

    2. För gemeneman så innebär en vätgasbil NOLL skillnad i beteende från en vanlig bil man tankar, och när det gäller människors beteende är det dumt att underskatta hur bekväma vi är av oss. För det vi egentligen vill hade ju varit att kunna fortsätta leva som vi gör, med fossilfritt i tanken.

    3. Problemet med intermittent elproduktion försvinner helt, eftersom att all vätgas Sverige behöver kan tillverkas då det faktiskt blåser/solen skiner.

    4. Mängden batteri minskar avsevärt i en fordonsflotta med bränsleceller, dvs inte lika mycket naturresurser behövs.

    Det är både dyrare och lägre verkningsgrad, absolut, men spelar det nån roll om det är mer önskvärt?
    Att rädda klimatet är aldrig en ekonomiskt försvarbar sak, men självklart borde vi göra det ändå!

    När det gäller vätgas för energilagring så finns det helt enkelt ingen annan teknik som kan lagra energi på den skala som behövs för säsongslagring, och i framtiden kommer till och med vätgas vara den billigaste lagringsmetoden för alla tidsskalor över en vecka. Redan nu är det den billigaste metoden på skalor över 1000 timmar (https://doi.org/10.1016/j.joule.2018.12.008).

    Ser fram emot om nån har invändingar mot det jag skrivit! Så blir alla smartare på köpet!

    1. Björn Aronsson skriver:

      Philip – det blir ju inte så bra debatt när man håller med om mycket av det du skriver, men jag vill addera att det är ekonomiskt försvarbart att göra klimatåtgärder om man ser på slutsatserna i Per Krusells forskning på Stockholms Universitet. Man har använt Nobellpristagaren Nordhaus modell och ser att redan 2050 får vi en negativ påverkan i nivå med 5% av global BNP om vi väljer att vara för försiktiga idag med åtgärder.

    2. Carl-Åke Utterström skriver:

      Varför inte en storskalig utbyggnad av fullstora kärnkraftverk. För att klara uppskattad energimängd 2050 behöver vi bygga 58 stycken kärnkraftverk med en uteffekt av 52 200 MW.

      Kärnkraftverket i Fukushima klarade både jordbävning och tsunami. Det som knäckte det var en vätgasexplosion. Angående vätgasens farlighet.

      Michael Shellenberger mångårig miljöaktivist som funktion av djupare studier gått från anti-kärnkraft till pro-kärnkraft har bland annat översänt denna artikel. Fler och fler länder går över till kärnkraft baserat på deras erfarenheter av verkligheten.

      https://michaelshellenberger.substack.com/p/nations-go-nuclear-as-prices-spike

Prenumerera på artiklar


Följ oss på Twitter

Senaste artiklarna

Skriv på Second Opinion

Alla är välkomna att skriva på Second Opinion. Vi publicerar dels artiklar som fördjupar kunskaper om energifrågor dels aktuella debattartiklar.
Skicka in din text
Vara-amnen

Ur arkivet