Margaretha Svenning, tidigare statstjänsteman, numera miljöjurist på Älvräddarna, håller inte med om slusatserna i Second Opinions artiklar om  miljöaktivism vid svenska myndigheter. Myndighetsorganisationerna är hierarkiska och utrymmet för aktivism bland handläggare är obefintligt, skriver hon.

Svenolof Karlsson kommenterar under Svennings artikel.

Land ska med lag byggas! Uttrycket återfinns redan i de gamla landskapslagarna och var Karl den XV:s valspråk. I dag återfinns legalitetsprincipen i regeringsformens allra första paragraf. Den offentliga makten ska utövas under lagarna. Inte under politiken, företagen, intresseorganisationer eller förvaltningschefers gottfinnande.

Foto: Christer Borg.

Nej Svenolof Karlsson – miljöaktivism bland tjänstemän utmanar inte myndigheters oväld. Det finns inga aktivistiska tjänstemän som tillåts leka med lagarna efter eget gottfinnande.  Du har vänt på verkligheten.

Läs Svenolof Karlssons artiklar.

Det är i stället så att tjänstemän troligen aldrig varit mer styrda i sin ämbetsutövning än i dag. Med många års erfarenhet från länsstyrelse och Kammarkollegiet vågar jag påstå att de hierarkiska myndighetsorganisationerna befolkas av myndighetschefer som styr ytterst detaljerat och med stor följsamhet gentemot politikens önskemål.

Utrymmet för s k myndighetsaktivism bland handläggare vågar jag påstå är obefintligt. Att vara följsam och tyst är faktiskt en smart överlevnadsstrategi för tjänstemän på alla nivåer.

Ur ett rättsstatligt perspektiv är den verkliga verkligheten mycket bekymmersam. Ämbetsmannarollen innefattar, historiskt, en underförstådd grundförståelse av att myndigheternas verksamhet ska vara lagstyrd. Detta förstår ämbetsmän och de arbetar därefter!  Ämbetsmännen förutsätts kunna tolka och tillämpa lagarna utifrån sin expertkunskap. Då myndigheterna signalerar misstroende för sina egna ämbetsmän- då hotas ovälden och hela rättsstaten.  Min erfarenhet från statliga miljömyndigheter och kommunala dito visar att olika intresseorganisationer samt givetvis själva miljöpolitiken utövar ett mycket starkt tryck på hur miljölagarna ska tillämpas. Ibland ner på renodlad detaljnivå i myndigheternas linjeverksamhet.

Jag noterar att artikeln lyfter fram en studie från Örebro Universitet där forskarna tagit sig för att klassificera tjänstemän utifrån olika ”grader” av påstådd ”miljöaktivism”. Såsom professionell samhällsvetare konstaterar jag att studien kan ifrågasättas och diskuteras utifrån såväl metodologiska som teoretiska kriterier. Det må vara hänt att forskare sysslar med den typen av kunskapsproduktion. Risken är däremot uppenbar att man börjar använda denna typ av klassificeringar i ett förvaltningssammanhang såsom vid exempelvis rekrytering.

Likväl som vissa miljöhandläggare är intresserade av miljöfrågan och kanske till och med medlemmar i en miljöorganisation så kan en miljöhandläggare vara lantbrukare och medlem i LRF. Bägge intressena ska kunna utövas utan att individen begränsas i sin yrkesroll eller sätts åsido vid meritokratisk rekrytering.

Artikeln lyfter en s k ”unik markering” från mark- och miljödomstolen i Vänersborg i samband med prövningen av Dejefors vattenkraftverk i Värmlands län. Helt riktigt- för domstolens uttalande är unikt. Problemet är bara det att Svenolof Karlsson återigen vänt på verkligheten.

Jag vågar påstå att domstolens uttalande är unikt såsom ett juridiskt och förvaltningsmässigt bottennapp. En domstol ska på ett självständigt sätt tillämpa lagarna och döma såsom man anser vara korrekt. Myndigheter är också självständiga och bedömer hur de ska driva sina ärenden och skriva sina yttranden. Det faller utanför dessa grundlagsstadgade ”självständigheter” att på ett indignerat och partiskt sätt kommentera övriga aktörer inom förvaltning och rättsväsende. Tyvärr får denna typ av uttalanden från en domstol en stark signalverkan. Förvaltningscheferna blir rädda och än mer benägna att tukta sina handläggare.

Vid en anställningsintervju vid en länsstyrelse fick jag i december 2020 den direkta frågan från rekryterande chef. ”Vad skulle våra företag säga om du fick en anställning här då du jobbat för miljöorganisation”? Hur en rekryterande myndighet väljer att värdera formella och andra meriter är sin sak, men en sådan fråga komprometterar förvaltningen och ämbetsmannarollen.

Som tur var råkade en namnkunnig företrädare för miljöorganisation höra samtalet och frågan. Hans tidigare syn på myndigheter som självständiga fick sig en törn…

Jag finner troligt att den fråga jag fick av rekryterande chef vid just Länsstyrelsen Värmland hade direkt samband med mark- och miljödomstolens grundlagsstridiga kommentar i samband med prövningen av Dejforsens kraftverk, åtminstone i chefens bakhuvud. Frågan kan ju i och för sig delvis emanera från det faktum att LRF och organisationer som företräder småskalig vattenkraft gör sig högljutt hörda med gråtmilda argument om ”myndighetskampanjer”, men även i så fall låter sig chefstjänstemän påverkas i lagstridig riktning av lobbyorganisationer.

Jag förordar en återställning av ämbetsmännens autonomi och myndigheternas förtroende för sina medarbetare. Det vore till gagn för den s k ovälden och därmed för själva respekten för lagarna och rättsstaten.

Margaretha Svenning

***

Kommentar av Second Opinions skribent Svenolof Karlsson

Land ska med lag byggas. Ingen kan väl invända mot det. Men där tar nog enigheten slut. När det kommer till att tillämpa lagarna i verkligheten visar sig också människor med juridisk utbildning ofta göra väldigt olika tolkningar. Detta i synnerhet när det gäller miljörelaterade frågor, där det ena miljövärdet ofta ställs i motsättning till det andra.

Bland energiföretagen hade detta vuxit till ett stort bekymmer, när jag 2013 började befatta mig med energifrågorna i Sverige (då som redaktör för Dagens industris satsning inom betaltjänsten Di Agenda). Jag fick om och om igen propåer från inte minst Svensk Energi, vars medlemsföretag var upprörda just över den nytolkning av lagen gällande vattenrelaterad verksamhet som några av länsstyrelserna hade börjat tillämpa.

Det fick mig att intervjua en rad jurister, som professionellt ägnade sig åt just vattenfrågorna. De bekräftade med råge den oro som uttrycktes från energiföretagen. Att mycket av den upprördheten finns kvar i dag vet jag med stor säkerhet.

Mina två artiklar i ämnet här på Second Opinion är ett försök att referera den diskussion som emellanåt poppar upp i frågorna. Att Margaretha Svenning ger sin syn på saken är bra; det kompletterar bilden.

Dessvärre saknas i Sverige en debatt värd namnet om det gränssnitt där miljöhänsyn möter den övriga verkligheten, sådant som vårt beroende av tillgång till energi på konkurrenskraftiga villkor och samhällsekonomin i övrigt. Som miljöjuristen Nicklas Skår konstaterar i den ena artikeln kan man särskilt i miljöfrågor se en rädsla bland politiker för att inte vara tillräckligt ambitiösa, med konsekvens att den sakliga granskningen riskerar att utebli.

Just det undvikandebeteendet tror jag personligen bidrar till att man från svensk sida inte verkar ha hängt med när EU förberett sitt aktuella taxonomiförslag.

Svenolof Karlsson