Det verkar i debatten ibland som att vi skulle stå inför nollinvesteringar om vi bibehåller dagens energimix men däremot står inför stora kostnader för ett skifte till 100 procent förnybart. Det är en felaktig utgångspunkt, skriver Hans Kreisel.
Torsten Dilot har replikerat på min artikel här på Second Opinion. I sin replik skriver Dilot att Sverige bör fokusera på att göra fordonsflottan fossilfri istället för att ställa om till förnybar energiproduktion.
Precis som Torsten Dilot skriver har Sverige haft så gott som fossilfri energiproduktion sedan slutet av 1980-talet, tack vare vatten- och kärnkraften. Det gör att Sverige har ett mycket bättre utgångsläge än de flesta andra länder. Klimatfrågan är en av våra allra viktigaste framtidsfrågor, men inte den enda. Det är många nyttigheter som ett framtidsinriktat energisystem behöver leverera.
Det är mitt intryck att Dilot verkar missförstå Skellefteå Krafts intentioner och endast hänvisar till delar av det arbete som vi genomfört.
Det är inte Skellefteå Kraft, utan en majoritet av riksdagens partier, som i Energiöverenskommelsen har pekat ut riktningen att Sverige ska bli 100 procent förnybart till 2040. Om cirka en månad kommer detta sannolikt att slås fast i lag av riksdagen. Det är med politikens mål som utgångspunkt som vi gav i uppdrag till Sweco och Boston Consulting Group (BCG) att utreda möjligheten till och effekterna av en omställning till ett helt förnybart energisystem. Dilot menar att vi styrt innehållet och där skulle jag vilja ge honom rätt; utgångspunkten i konsulternas arbete var den riktning som politiken gett – ett samhälle med 100 procent förnybar elproduktion till 2040. Slutsatsen som de självständigt utrett och gett svaret på är; om detta är möjligt och vad effekterna av det blir.
Många av våra svenska kraftverk är föråldrade. Till runt 2040 har kärnkraften nått sin livslängd. Våra vattenkraftverk är i de flesta fall mycket gamla anläggningar – i vissa fall över ett hundra år. Det är viktigt att lyfta det faktum att vi står inför stora investeringar i svenska kraftverk.
Det verkar i debatten ibland som att uppfattningen är att vi skulle stå inför nollinvesteringar om vi bibehåller dagens energimix men däremot står inför stora kostnader för ett skifte till 100 procent förnybart. Det är en felaktig utgångspunkt. BCG räknade på detta och deras slutsats är att kostnaderna för att bibehålla nuvarande energimix med största sannolikhet kommer vara högre än att genomföra skiftet, då även det medför betydande investeringar för att klara säkerhet och drift etc. Dessutom är det så att teknikskiften alltid för med sig en rad positiva bieffekter. Dilot väljer att lyfta fram kostanden på drygt 1500 miljarder SEK för att ställa om, men tar inte upp BCGs analys som visar det faktum att teknikskiftet leder till fyra gånger så stora intäkter, drygt 6000 miljarder SEK, som utgifter. För varje krona som investeras får samhället alltså fyra kronor tillbaka.
Dilot menar att vi väljer att ensidigt fokusera på förnybar energiproduktion istället för ”att göra fordonsflottan fossilfri”. Vår affärsidé är att producera el och att distribuera den. Vi vill vara en positiv kraft för omställningen av transportsektorn primärt genom att leverera en klimatvänlig och förnybar el till kunderna. Vi kan dessutom bidra genom att gemensamt med övrig industri och myndigheter verka för utvecklad laddinfrastruktur och energilagerkapacitet. Allt detta gör vi. Men det finns ingen motsättning mellan detta och att bidra till en omställning till 100 procent förnybart.
Vårt samarbete med Sweco och BCG har lett till slutsatsen att det är möjligt att genomföra omställningen till 100 procent förnybart med den teknik som vi använder idag eller som vi väl känner till. Det är troligt att inget av de scenarios som Sweco pekat ut kommer vara exakt den verklighet vi får uppleva 2040, men studien visar att målet om 100 procent förnybart är nåbart. Nu måste energibranschen göra de förarbeten och investeringar som krävs och politiken kan inte dra sig tillbaka, utan måste göra sitt yttersta för att fortsätta leverera politik som möjliggör att målet uppfylls till 2040. Om vi samlar alla goda samhällskrafter så kan vi få till en energisektor som både klarar nettonollutsläpp av klimatgaser och som samtidigt är 100 procent förnybar.
6 Kommentarer
6 Kommentarer
Torsten Dilot
14 juni, 2018: 10:16 f mTack Hans Kreisel för replik!
Jag är medveten om att energi och klimat, än så länge, styrs mycket av (real)politiska beslut och förstår att Skellefteå Kraft behöver ta höjd för det. Tyvärr. Min rubrik ”Ta klimatfrågan tillbaka till vetenskapen” pekar just på detta problem.
SWECO-rapporten är just ett exempel på en rapport som utgår från politiska hänsyn istället för vetenskapliga hänsyn och vad som är bäst för klimatet. I nämnda rapport pekar man också på stora kostnader och jag vill hävda att Energikommissionens betänkande är dömt att misslyckas ur klimatsynvinkel. Ur ekonomisk synvinkel blir det också oerhört kostsamt. Vi hade kunnat bygga nya kärnkraftverk, renovera järnvägen, bygga spår för höghastighetståg med mera och det skulle ändå bli pengar över av de 1500 miljarderna som SWECO-rapporten pekar på… För klimatet hade detta varit en lösning som smakat mumma. Hoppas att det inte är för sent att inse detta från centralt håll!
Hade man istället förvaltat dagens optimala energimix, ersatt gamla reaktorer med nya Gen III+ eller t o m Gen IV, med inbyggd passiv säkerhet, hade vi kunnat borga för och säkra upp en fossilfri och därmed klimatneutral elproduktion även i framtiden. Samt inte minst frigjort mycket kapital till att göra fordonsflottan fossilfri, samtidigt som vi skulle säkrat tillgången till elektricitet för laddning av elfordonen.
Energifrågan behöver styras av vetenskapen och inte av politiker!
SvaraKlas Roudén
23 maj, 2018: 7:34 e mEn förutsättning för hela den storskaliga gröna energiomställningen är en brutal korttidsreglering för vattenkraften. Detta faktum är helmörkat i Energikommisionens rapport men framskymtar ganska klart i den högkvalitativa Swecorapporten 2017-06-15.
SvaraEn för våra storälvar skrämmande illustration av detta gjordes tidigare på denna sajt av dåvarande Svensk Energi i en konsekvensanalys av ett KTH-scenario med 47 TWh och 11 TWh vind- resp solkraftsproduktion. Som ett exempel kunde vindkraften i januari ibland med 15000 MW täcka en stor del av hela Sveriges elkonsumtion, men även vissa dagar bara vara några hundra MW. Detta innebar i förstnämnda fall en mycket låg vattenkraftkörning, medan det kunde var fullt ös vid stiltje i vindkraften. Under sommaren kunde sol plus vind täcka hela vårt elbehov. Med ovannämnda tillhörande solcellskapacitet skedde uppreglering på morgonen, nedreglering mitt på dagen och återigen uppreglering på kvällen, under soliga sommarhelger blev det ännu mer stillastående älvar än idag.
I solelproduktion uppstår dessutom mycket snabba variationer vid växlande molnighet med ett omedelbart behov av reglering.
Sådana här körsätt för vattenkraften innebär förstås drastiska ökningar av de redan negativa konsekvenserna för älvarna p g a behovet av reglering för vindkraften.
Kraftföretagen verkar nu anamma den politiskt tillsatta Energikommisionens budskap och ser älvarna enbart som en teknisk resurs med ökade affärsmöjligheter vid en storskalig grön omställning.
Man kommer säkert att utnyttja alla marginaler till reglering i befintliga vattendomar avseende yt- och flödesvariationer, vilket tidvis kommer att krävas för att få reglerekvationen att gå ihop.
Men kommer närboende och allmänheten, Naturskyddsföreningen o dyl att acceptera och naturvårdande myndigheter tillåta sådana här brutala ingrepp i älvarna?
Och vad kommer den ökade kortidsregleringen att kosta i minskande energiproduktion (minskad verkningsgrad) för vår vattenkraft?
Man får bara hoppas att våra vattendomstolar står emot det politiska trycket för utökade vattendomar, vilket också torde krävas för vissa kraftstationer.
Alternativet till ovannämnda allt mer brutala älvreglering är förstås rent elkrafttekniskt installation av en mängd fossileldade gasturbiner…. för den gröna omställningen! Sådana förebilder finns ju lite varstans i världen.
Björn Wetterborg
22 maj, 2018: 9:07 e mSweco och BCGs analys bygger på en deterministisk elbalansmodell som matats med de stokastiska energikällorna vatten-, vind- och solkraft.
En orimlig kombination.
Resultatet av analysen såsom investeringsvolymer och lönsamhet är därför extremt osäkra.
SvaraLars Wiegert
22 maj, 2018: 9:42 f mByt ordet ’Förnybart’ till ’Fossilfritt’, så blir omställningen inte så enorm och vi kan behålla det robusta elkraftsystem som vi (än så länge) har. Dessutom får vi en massa pengar över, exempelvis för att öka förmågan till att exportera minskad klimatpåverkan till länder som lyckats sämre än vi.
SvaraCivilingenjör Lars Sundström SunToEarth
22 maj, 2018: 8:13 f mHans Kreissel slutreplik var mycket tydlig och jag tror inte att någon av Sveriges tunga namn inom energisektorn kommer att säga emot.
SvaraJohan Montelus
22 maj, 2018: 7:06 f m”Boston Consulting Group” … var det inte de som hjälpte till med nya Karolinska 🙂
I sinom tid kommer de politiska kraven på ett fossilfritt samhälle att försvinna och man kan väl bara hoppas att vi inte då står med hela skägget i brevlådan utan enbart en fot i klaveret.
Svara