”Myt att elanvändningen kommer fördubblas”

DEBATT
Debatten om Sveriges framtida elanvändning har fastnat i en föreställning om att förbrukningen ska fördubblas, skriver Simon Önnered och Arvid Nyman, doktorander vid Mälardalens respektive Uppsala universitet.

Historien visar att liknande prognoser gång på gång slagit fel. I stället för att jaga orealistiska scenarier bör Sverige harmonisera sina mål med EU och satsa på hushållning, effektivisering, och fossilfritt, menar de.

Debatten om Sveriges framtida elanvändning bygger på en myt om att förbrukningen skall komma att fördubblas. Denna föreställning har fått fäste i politiken, media och näringslivet, trots att historien och dagens realiteter talar för något helt annat.

Simon Önnered

EU:s energieffektiviseringsdirektiv kräver att medlemsstaterna minskar sin slutliga energianvändning med 14,5 procent mellan 2020 och 2030. Sverige har i stället ett mål om 50 procent effektivare energianvändning jämfört med 2005, uttryckt som tillförd energi i relation till BNP. Ett mått som blir alltmer irrelevant när energianvändning och BNP kopplas loss. Det är hög tid att justera detta mål.

Regeringen har nyligen föreslagit att ersätta det kvantitativa målet med ett mer kvalitativt: att energianvändningen ska vara ”effektiv” och bidra till elektrifiering, konkurrenskraft och flexibilitet. Skälet? Det gamla målet anses hindra elektrifieringen och planeringsmålet på 300 TWh, ett mål som i sig är ifrågasatt.

Ser vi tillbaka på de senaste 40 åren har Sveriges elanvändning varit stabil, kring 130–140 TWh per år. Effektivisering har mött nya behov. Nu står vi inför en omställning där industri och transporter ska elektrifieras, men framtidsscenariona är osäkra. Energimyndighetens scenarier för 2050 har gått från 170–234 TWh (2021) till 220–360 TWh (2025). Spannet ökar, men politiken och näringslivet har låst blicken vid det högsta scenariot och gett upphov till myten om dubblerad elanvändning.

Arvid Nyman

Det är inte första gången. På 1960-talet, i kärnkraftens glansdagar, förutspåddes en elförbrukning på över 300 TWh år 2000. Prognoserna slog fel. Förbrukningen planade ut kring 1980 och ligger kvar där än i dag. Historien upprepar sig, storskaliga satsningar på elintensiv industri riskerar att bli mindre omfattande än önskat, och ny produktion är ofta finansiellt ohållbar utan statliga stöd. Samtidigt driver kostnader för nätutbyggnad på lägre kundnöjdhet. Allt pekar på att ökningen inte blir så omfattande som myten påtalar.

Anledningen till att regeringen nu vill revidera energieffektiviseringsmålet, är för att deras nya energipolitiska inriktning inte längre möjliggör uppfyllnad av 2030-målet. Kärnkrafts- och stålsatsningarna medför en ökad energianvändning och i stället för att ta ansvar för detta så flyttar de målstolpen, eller i detta fall önskar ta bort den i sin helhet.

Samtidigt yrkar regeringen i sin motivering på att nuvarande målsättning är partisk mot kärnkraften eftersom den uttrycks i form av tillförd energi och då påverkas av kärnkraftens termiska förluster. Alla teknologier har sina för- och nackdelar, för kärnkraften är den termiska ineffektiviteten just en sådan. Trots detta så kan kärnkraftens nackdelar ändå kringgås genom att omformulera målet för att utrycka det i form av slutgiltig energianvändning, något som även skulle gå mer i linje med kommissionens målsättning.

I dagsläget ger aktörer från olika håll en mångfacetterad bild av vad som är problemet. Allt från att vi har för lite elproduktion, för lite överföringskapacitet, till att till och med ha för lite konsumtion(!). Vad som är gemensamt är behovet av effektivisering. Effektivisering som har potential att bidra till ökade levnadsstandarder utan att öka energianvändningen såsom vi har haft det de senaste 40 åren.

Mer direkta satsningar på energieffektivisering och energihushållning har möjligheten att minska behovet av utbyggnaden av infrastruktur samtidigt som den möjliggör för storskalig elektrifiering genom att skapa mer utrymme inom befintligt elsystem. Lagring- och flexibilitetslösningar blir självklara vägar framåt som har väldigt stor potential att stötta energisystemet i denna omställning och minska behovet av utbyggd infrastruktur.

Sveriges energieffektiviseringsmål bör gå mer i linje med EU:s, inte gå längre ifrån den. Detta kan åstadkommas genom att uttrycka målet i form av slutanvändning, frikoppla målet från BNP, och addera kvalitativa begrepp som yrkar på vikten av energihushållning, ökad flexibilitet, och fossilfria energislag.

11 Kommentarer

Av Simon Önnered och Arvid Nyman.

Doktorand Mälardalens universitet respektive doktorand, Uppsala universitet

Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Dietmar Gleich
19 januari, 2026: 9:27 e m

Prognosen för elanvändningen bygger på att elpriset kommer att bli lågt i global jämförelse. Men det kommer inte att bli så. Vattenkraften är färdigutbyggd, förutsättningarna för sol- och vindkraft är dåliga till mediokra och att få igång kärnkraftsindustrin kommer att ta lång tid – i bästa fall. Det kommer inte att etableras någon elintensiv industri i Sverige, åtminstone inte i lite större skala.
Att ha ett energieffektivitetsmål från statens (inklusive kommuner och EU) sida är i bästa fall meningslöst, men oftast direkt skadligt. Det är bättre att låta företagarna själva bestämma hur de ska investera och styra verksamheten. Om det är lönsamt att energieffektivisera kommer det att ske. Bland de största hindren för investeringar är klåfingriga politiker med ryckig detaljstyrning.
Svara
Kjell Eriksson
19 januari, 2026: 7:17 e m

"Lagring- och flexibilitetslösningar blir självklara vägar framåt som har väldigt stor potential att stötta energisystemet i denna omställning och minska behovet av utbyggd infrastruktur"
Ett mycket tveksamt uttalande.Elbatterier eller vätgas? I båda fallen okända system där åtminstone batterier mycket begränsande ekonomiskt (och resursmässigt).
Med den utökning av vindparken om man kan se nämnas torde inte effektreglering inom ramen för effektivisering av befintliga vattenkraftverk inklusive pumpkraftverk räcka.
Frånvaron av att nämna klimatkrisen som nämns i en kommentar nedan är relevant. Sveriges utsläpp är ur global vinkling minimala. Skulle SNV räkna på ett relevant sätt så skulle balansen visa ett större upptag av CO2 än utsläpp för Sverige.
Svara
Per Holm
19 januari, 2026: 4:37 e m

Tack för en intressant artikel.

Det stämmer som författarna konstaterar att historiska prognoser/scenarier har överskattat framtida elanvändning. Dock är utgångspunkten för prognoser/scenarier om en ökad elanvändning annorlunda nu eftersom de baseras på att EU-gemensamma och nationella klimatmål nås. Det betyder att de 140-150 TWh fossila bränslen som vi använder årligen måste bytas ut mot ett fossilfritt alternativ om vi fortsatt ska kunna bedriva det som bränslena möjliggör, framförallt transportarbete och industriella processer. Det handlar i en majoritet av fallen av ett byte till fossilfri el. Det handlar också om nya affärsmöjligheter för Sverige att attrahera ny elintensiv fossilfri industri. Av det följer att om vi har en fortsatt tillväxt och att omställningen genomförs kommer elanvändningen att öka kraftigt. Men i vilken takt och hur mycket är väldigt svårt att säga på förhand.

Däremot kommer den befintliga "gamla" elanvändningen att uppvisa en liknande utveckling som vi har sett de senaste åren där ökad elanvändning (bl.a tack vare tillväxt, växande befolkning, ökad bebyggelse) balanseras av effektivisering och i vissa fall nedläggning av industri.
Svara
mats nilsson
19 januari, 2026: 1:56 e m

Det är bra att föreställningen om en automatisk fördubbling av elanvändningen ifrågasätts. Osäkerheten i scenarierna är uppenbar, och historien ger goda skäl till försiktighet. Jag delar också kritiken mot BNP-kopplade mål som riskerar att bli allt mindre meningsfulla över tid.

Men jag drar en annan policy-slutsats. Problemet är enligt min mening inte att Sverige saknar ett tydligt mål för energieffektivisering, utan att energieffektivisering behandlas som ett mål i sig. Det är ett medel, inte ett slutmål. Det vi ytterst bryr oss om är utsläpp, leveranssäkerhet, kostnader och systemrobusthet. Lägre energianvändning är bara relevant i den mån den faktiskt bidrar till dessa mål.

Historiskt har både hushåll och företag haft starka incitament att använda energi effektivt just därför att energi kostar pengar. När effektivisering inte sker beror det ofta på att den inte är samhällsekonomiskt lönsam givet risker, kapitalbindning och alternativa investeringar. Inte på bristande ambition eller politisk otydlighet.

Ytterligare kvantitativa sparmål riskerar därför att bli symbolpolitik och att skapa målkonflikter i ett läge där elektrifiering av industri och transporter samtidigt är ett uttalat politiskt mål. Rätt prissignaler, fungerande marknader och tydliga mål för utsläpp och försörjning är en mer robust väg än att göra energieffektivisering till ett eget politiskt projekt.

Med en fungerande energipolitik uppstår energieffektivisering där den är motiverad, utan att behöva målstyras separat.
Svara
Bengt Hellman
19 januari, 2026: 12:56 e m

Märkligt med doktorander som skriver om elanvändningen utan att med ett ord nämna klimatkrisen.

För att ersätta de fossila bränslena i trafik och industri behöver vi mycket ny el. Järnmalmen kan omvandlas till järnsvamp och stål med hjälp av vätgas och el. Då försvinner de stora koldioxidutsläppen. Förutsättningarna för stora mängder billig el från förnybara källor finns i Sverige. Vattenkraften kan balansera den utbyggda väderberoende kraften med effektutbyggnader och pumpkraftverk.

Lär man sig inget viktigt på högskolorna längre?
Svara
- Simon Önnered@Bengt Hellman
  21 januari, 2026: 12:15 e m
  
  Tack Bengt, för din kommentar.
  Jag kan börja med att adressera din och Kjells funderingar kring avsaknaden av ett klimatperspektiv med att säga att det genomsyrar vår motivering bakom denna artikel och att våra utbildningar mer än reflekterar det. Lägre energikonsumtion leder till direkt klimatnytta och gör det enklare att ställa om, vare sig den är fossil, fossilfri, eller förnybar. Men det är som Mats skriver, inte effektivisering för effektiviseringens skull men för överordnade värderingar.
  Det är mycket riktigt ett det krävs el för att elektrifiera fordonsflottan samt industrin, men omfattningen därav är uppblåst ur proportion. Prognoserna bygger på fortsatt befolkningsökning (något som börjar vackla), varpå (el)fordonsflottan även förväntas växa. Samtidigt som kommuner runt om i Sverige strävar efter att minska bilberoendet, vare sig den är elektrifierad eller ej, bilarna blir effektivare, och resebehov och mönster förändras.
  Det vi anser saknas är en övervägning av den effektivisering som kan ske inom det tillkommande behovet av elektrifieringen; samt den effektivisering som fortsätter att ske inom befintligt bestånd (och som mycket möjligt börjar realiseras i besparingar genom en stagnerande befolkning). Resultatet i det långa loppet blir lägre behov av både stål och el.
  Svara
- Magnus B@Bengt Hellman
  21 januari, 2026: 4:32 e m
  
  Finns ingen klimatkris. Punkt slut.
  Svara
Lennart Robin-Rönnberg
19 januari, 2026: 11:32 f m

Läste på 80-talet en historisk genomgång av svensk energipolitik. Har för mig att rapporten kom från något ekonomiskt forskningsinstitut. I den konstaterades att det i huvudsak var Vattenfall som stått för Sveriges energipolitik, och att denna ganska genomgående gått ut på att öka efterfrågan på elenergi. Ett resultat kan ha varit alla de nybyggda småhus som under 70-talet försågs med direktverkande eluppvärmning.
Svara
Simon Önnered
19 januari, 2026: 10:45 f m

Rättelse: 11,7% minskning avser en minskning jämfört med ett 2020 referensscenario för 2030. Korrekt påstående i inledande mening bör därmed vara 14,5% minskning av slutgiltig energikonsumtion, då 2020 låg på 892,9Mtoe, och målsättningen för 2030 är 763 Mtoe.
Svara
Thomas Fogelberg
19 januari, 2026: 10:11 f m

Det är nyttigt att "myten" om den snabba elförbrukningen skärskådas av olika aktörer.
"Myten" har enligt min efterforskning i stort sett att göra med SKGS branschens
egna prognoser utifrån deras industriers bedömningar om framtidsinvesteringar och deras syn på tillförselrisker av framtida el

Här framgår att fram till 2035 så bedömer SKGS branschen att deras investeringar behöver
ca 70- 90 TWh extra, varav 66 TWh utgör "stålets och vätgasens" elbehov. Idag ligger Skog, Stål och Elektrobränsle (H2) på en förbrukning på 26 TWh
Redan i slutet 2028 visar prognosen bara för Stål och Elektrobränsle på ett extra behov på 22 TWh, från 8 TWh till 30 TWh. Var finns de tillståndsprövningar redan 2026 för att detta ska kunna realiseras i slutet 2028? Vem är ansvarig för de "sanity-checks" som nu behöver göras av prognossiffrorna eller "myten" fram till 2035? Regeringen? Innan valet?
Svara
fredrik bruno
19 januari, 2026: 7:13 f m

De här storskaliga projekten i Sverige, där man förutser en lika storskalig ökning av elkonsumtionen verkar hittills ha skett utan samtidig planering av och samtidigt ansvar för den el man behöver för verksamheten. Vilket också inbegriper leveranssäkerheten, att det kontinuerligt finns el från egna produktionsanläggningar 24/7 som det heter. Ett stålverk klarar inte av att strömmen uteblir, stålet stelnar i skänkarna, det blir svartkok i kokarna på massafabriken, i bästa fall för andra verksamheter bara en dipp i produktionen.
Motargumenten när det gäller massiv fossilfri elproduktion med vindkraft eller solceller i nordligaste Sverige talar för sig själva, det räcker med att bara lyssna en kort stund på ni vet vem, sä bör man vara övertygad om den saken. Annars kan man titta på produktionsstatistiken från Svenska Kraftnät (kontrollrummet). Solcellerna kan fungera i Kalifornien, men uppe i norr uteblir sol-elen nästa helt från mitten av november till mitten av februari. Havsbaserad vindkraft i Bottenviken måste projekteras för även en svår vinters isförhållanden.
Det här borde man ha tagit tag i redan från början.
Det är inte el-produktionen som medelvärde som räknas, det är stunderna med oönskade produktionsbortfall/produktionsminskningar av olika anledningar som begränsar vilka verksamheter det finns utrymme för. Om man nu skulle lyckas få stålprojektet i Boden i drift inom något år, så tar det ändå minst ett decennium innan vi har ny kärnkraft på bordet, och även kärnkraft står stilla för underhåll åtminstone en gång om året. Men går det, så går det, och då kan jag bara önska lycka till!

Förresten, ett argument mot kärnkraft att den producerade elen enbart skulle motsvara en mindre del av den i reaktorn utvecklade värmeenergin är absurt. Samma invändning gäller vindkraften eller solenergin, men till skillnad från kärnkraftverken måste de anslutande elnäten dimensioneras för en maximal produktion när vinden blåser som kan vara upp till ca tre gånger högre än den energi man får i medel. För solenergin är snedfördelningen än värre, medan kärnkraften producerar med betydligt mindre produktionsvriationer. För kärnkraften är det dessutom operatören som reglerar uteffekten, vem som reglerar uteffekten från en vindkraftspark, det är han ovan där.
Svara