”Mindre stat och mer marknad vägen framåt”

”Mindre stat och mer marknad vägen framåt”

Det är inte ett marknadsmisslyckande, som kräver mer statlig inblandning, som är förklaringen till uteblivna investeringar i elproduktion, skriver elmarknadsanalytikern Mats Nilsson. Att be om mer statliga ingrepp för att lösa problemen är som att bota baksmälla med en sup. Mindre stat och mer marknad vore vägen framåt, menar han.

Det har under en längre tid spekulerats i om elmarknaden i Sverige kanske kan vara just en marknad. Måste inte staten gripa in med olika former av regleringar för att säkerställa kraftförsörjningen? Fortum efterfrågade i en studie häromveckan att staten ska gripa in och skapa en marknad för långsiktig kapacitet. Om inte så sker får vi inte tillräckliga investeringar i ”rätt sorts” kapacitet. Utan att säga det i klartext blir ändå slutsatsen att Fortum slutat tro på att marknaden har förmåga att tillhandahålla varan el på lång sikt. Dock har de ett viktigt förbehåll. Det tycks som om detta speciellt gäller för Sverige.

Även vindkraftinvesterare vill ha statlig hjälp för att investera. Vindkraften tycks nu ha en robust lönsamhet och investeringar i vindkraft kan ske utan subventioner. I vindkraftens fall är problemet att de möter motstånd från lokalbefolkning och kommuner när de ska bygga vindkraftsparker. Vindkraft påverkar utsikten, och sannolikt fastighetsvärden, de låter en del och påverkar djurlivet. Om man är en strikt konventionell nationalekonom skulle man ändå tro att marknaden kan lösa detta om det finns väldefinierade rättigheter. Vindkraftsinvesterarna skulle då kunna förhandla med berörda parter och ersätta dem för eventuell skada. Vindkraftslobbyn tycker dock inte att marknaden kan lösa detta. Det liggande förslaget är att staten behöver muta kommunerna för att vindkraften ska få expandera.

Så ”marknaden” tycks således inte längre vara en lösning för varken kärnkraft, vindkraft eller många av de som bara vill ha ett fossilfritt kraftsystem. I det första fallet eftersom det inte ”går att investera långsiktigt”. I det andra fallet därför att vindkraften inte själva tycks kunna hantera berörda intressen på ett tillfredsställande sätt. Borta är tanken att staten med tydliga regelverk och en icke intervenerande politik möjliggör för marknaden att fatta långsiktigt samhällsekonomiskt kloka beslut. Staten ska i stället vara aktiv i olika former av mikromanagement.

Vad är då en marknad? En marknad uppstår när en producent kan tillgodose något behov hos en konsument. Marknaden är ”fri” när aktörerna själva bestämmer priset och hur mycket som ska handlas. Kan en marknad bara hantera kortsiktiga behov? Nej, vi vet att en av entreprenörskapets viktigaste uppgifter är att förutse framtida behov och investera för att möta detta. Jag brukar ofta ange investeringar i pappersmaskiner som ett exempel. Ibland blir det rätt, ibland fel. En del av marknadens funktion är således att belöna entreprenörer som investerat klokt, och att bestraffa dåliga investeringar. En skogsägare som planterar ett träd gör det med en väldigt lång tidshorisont. Men jag har varit inne på det tidigare, en viktig faktor för att våga satsa är dock att de politiska förhållandena i landet är gynnsamma. Det betyder inte att staten måste subventionera kraftproduktion, eller att de måsta tvinga medborgare och kommuner att gå med på vissa saker. Staten behöver heller inte (och jag tycker inte att de ska det) ha nationella mål för utbyggnaden av enskilda kraftslag. Låt oss översiktligt studera tre sätt – långt ifrån alla – på vilket staten kan påverka marknaden.

Skatter av olika slag är kanske det första vi kommer att tänka på. Skatter kan vara fiskala (staten behöver pengar) eller styrande (vi försöker hantera en negativ effekt av konsumtion eller produktion av varan eller tjänsten). När det gäller de svenska energiskatterna har vi ofta hamnat rejält snett. Effektskatten på kärnkraft är ett exempel. De märkliga skatterna på kraftvärme är ett annat. Det tredje och inte minst viktiga exemplet är skatten på elkonsumtion som vi dessutom lägger moms på. Den svenska statens oförmåga att tänka klart när det gäller beskattning av elproduktion och elkonsumtion har varit genomgående sedan avregleringen av elmarknaden. Sakargument för att förbättra detta saknas inte. Den politiska viljan tycks dock inte finnas. Att exempelvis kraftvärmen går på knäna på grund av märkliga skatter är således ett viktigare argument (tycker jag) än att marknaden inte skulle ge förutsättningar för långsiktiga investeringar.

Regelverken påverkar också möjligheterna att investera. Vi vet att vi i Sverige har mineraltillgångar som gör att vi skulle kunna undvika att importera dessa mineraler från länder med tvivelaktig arbetsskydds- och miljölagstiftning. Det finns aktörer som visat intresse för att utvinna mineraler i Sverige. Men om regelverken har som mål att ingen mänsklig aktivitet får förändra närmiljön blir det förstås omöjligt att ha gruvdrift. Även om detta är mycket komplexa frågor så måste vi i Sverige ha förmågan att ha en miljölagstiftning som tillåter att närmiljön kan försämras om det är samhällsekonomiskt riktiga aktiviteter, inte minst med tanke på klimathotet. Det är i det ljuset vi bör betrakta den småskaliga vattenkraften, utbyggnaden av elnät på alla nivåer, vindkraftsutvecklingen, Cementa och kalkstensbrytningen samt inte minst brytningen av värdefulla råvaror i Sverige. Vi behöver ett regelverk där Sverige tar ett globalt ansvar genom att det vi kan tänka oss att använda kan vi också tänka oss att utvinna inom landets gränser. Detta även om det får en negativ miljöeffekt lokalt.

Sist men inte minst spelar statens förhållningssätt till olika slags produktion och konsumtion roll. Om staten deklarerar att inom denna fyraårsperiod ska x procent av denna typ av produktion läggas ner får det givetvis konsekvenser för investerarnas vilja att investera i denna produktion. De kommer att misstänka att skattepålagor kommer samt att regelverken kommer att försvåra investeringar. Att staten under de sista mandatperioderna ägnat sig åt att på tekniknivå styra statens kraftbolag skapar också misstänksamhet och förvirring. Politikerna kan och bör bestämma målen. Till exempel att Sverige ska vara fossilfritt år 2045. De är dock inte skickade att i detalj fatta beslut om vägen dit.

Det kan räcka med ett av de tre fenomen ovan för att entreprenörerna inte ska vilja investera långsiktigt på en marknad. Om vi har en kombination av åtgärderna ovan blir den politiska risken oerhört stor och det blir svårt för en aktör att fatta beslut om investeringar. Detta har hänt kärnkraften. Det är således lögn att säga att kärnkraft inte byggs därför att kärnkraft är olönsamt. I ett fossilfritt kraftsystem har kärnkraften en naturlig roll. Därför byggs kärnkraft i länder där den politiska viljan finns (Polen, Estland, Kina, Finland, etc). Men den svenska staten har de senaste 10 åren så markant ökat den politiska risken att det är svårt att se långsiktiga investeringar av kärnkraft i Sverige. Det är i skenet av detta som vi ska se Moderaternas förslag till kärnkraftssatsning. Det är ett försök att minska den politiska risken genom att låsa fast staten vid ett sunt samhällskontrakt för att bibehålla konkurrenskraft och rädda klimatet. Förslaget är kanske mer kraftfullt än en marknadsliberal tänkare som jag själv normalt skulle tycka är rimligt. Men inför ett reellt klimathot måste den svenska staten återupprätta marknadens förtroende.

Min slutsats är således att det inte är marknadsmisslyckande som kräver mer statlig inblandning som är förklaringen till uteblivna investeringar i vindkraft, bevarandet av småskalig vattenkraft, investeringar och re-investeringar i planerbar produktion såsom kärnkraft och kraftvärme. Vindkraftens fall är litet speciellt men vi skall inte glömma att det byggts oerhört mycket vindkraft det senaste decenniet. Innan vi ropar på statlig inblandning bör vi reda ut vad det alltmer växande motståndet beror på. Att den småskaliga vattenkraften just nu utsätts för en kraftig myndighetsutövning som hotar dess existens kräver egentligen en särskild studie. Men här skulle mindre statlig styrning och statliga pålagor vara att föredra. När det gäller kärnkraft och kraftvärme så har dessa utsatts för massiva statliga ingrepp. Att be om mer statliga ingrepp för att lösa problemen är som att bota baksmälla med en sup. Mindre stat och mer marknad vore vägen framåt. Det kräver dock att staten kan göra det troligt att de vill ha dessa kraftslag i den svenska produktionsmixen.

***

Foto: NCC

 

2 Kommentarer
Av Mats Nilsson
Elmarknadsanalytiker. Docent i miljöekonomi.
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Vid publicering av en kommentar gäller följande regler:

– vi vill att alla som kommenterar ska vara identifierbara personer och vi vill därför för- och efternamn anges av den som kommenterar

– vi vill att diskussionen på Second Opinion ska hålla en god och respektfull ton och publicerar inte kränkande omdömen om enskilda personer.

Second Opinion förbehåller sig rätten att radera texter som bryter mot våra villkor och regler.

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras.

*

  1. Ingemar Eriksson skriver:

    Hur når ovanstående text av Mats Nilsson ut till politiken?

    Sen tycker jag det borde kunna gå att konstatera att de dagar (nästan jämt) när Sverige har en export av el borde gå att hålla elen inom Sverige till ett pris i paritet med produktionskostnaden. Jag tror att de förslag som lagts i andra Second Opinion från personer som varit/är aktiva inom Vattenfall och Sydkraft/E-on borde kunna användas.
    Den är frågan hur vi ska hantera efterfrågeökningen av el-. Måste vi BACKA eleftrifieringen av vår uppvärmning för att ge utrymme för HYBRIT, datacenter och elektrifierad trafik? (Alltså ett elpriset blir så högt att vi inte ekonomiskt kan använda värmepumpar?)
    Och till sist från mig, nya kraftledningar. Kraftledningar är redan plågsamt landkrävande för drabbade markägare och Sveriges gröna näringar. SvK ska givetvis modernisera allt som behövs inom redan ianspråktagna marker och därmed öka sin kapacitet men det är knappast rimligt att döda landet under ledningarna i större omfattning än nu. Här bör Sverige kunna tillämpa tysk teknologi, att köra olika spänningar i samma stolpe, man kan se ”julgranar” med upp till 24 ledningar med uppenbart olika spänningar. Ta inte mer mark för kraftledningar, utan öka istället överföringsförmågan genom att bygga yteffektiva ledningskonstruktioner oavsett om det kallas stamnät, regionnät eller lokalnät.

  2. Lars Kamél skriver:

    Elmarknaden är verkligen ingen marknad! Politikerna lägger sig och försvårar för somliga energislag, medan utbyggnaden av andra subventioneras. Det blir ett problem, när det som försvåras är de tillförlitliga, som kan producera nästan hela tiden, oavsett tid på dygnet och väder. Medan de som subventioneras är de opålitliga, vars produktion varierar kraftigt med tid på dygnet och väder.

Ny bok om Sveriges elsystem

Det svenska elsystemet går i otakt med omvärlden och marginalerna krymper. I ett läge där vi behöver allt högre överföringskapacitet i elsystemet har denna i stället krympt och elpriserna har skjutit i höjden. I den här boken beskriver tre initierade ingenjörer hur trenden kan vändas.

Prenumerera på artiklar


Följ oss på Twitter

Senaste artiklarna

Skriv på Second Opinion

Alla är välkomna att skriva på Second Opinion. Vi publicerar dels artiklar som fördjupar kunskaper om energifrågor dels aktuella debattartiklar.
Skicka in din text
Vara-amnen

Ur arkivet