Livet skulle vara bekvämare om allt kunde skötas av marknaden. Men verkligheten är att politikens roll inom energisektorn bara växer, säger Fortums Simon-Erik Ollus.

Hans budskap till politikerna är tydligt: ”På nordisk nivå kan vi inte börja konkurrera sinsemellan. Vi behöver i Finland, Sverige och Norge hjälpa varandra att få fördelar i den gröna omställningen.”

I en tidigare artikel, baserat på intervju med Second Opinion, argumenterade Fortums divisionschef för krafthandeln Simon-Erik Ollus för en gemensam nordisk approach för att utveckla elmarknaden och kunna leverera mot de mål som politikerna satt för en stark leveranssäkerhet. ”Vi har gårdagens marknad men framtidens behov”, sammanfattade han.

Här en fortsättning på intervjun.

Bild: Finlands statsminister Petteri Orpo och statsminister Ulf Kristersson diskuterar samarbete. På Harpsund i augusti. Foto: Ninni Andersson/Regeringskansliet.

Politiken har fått en allt mera central roll i energifrågorna. Hur lyckligt är det?

”Livet skulle vara mycket bekvämare om allt kunde skötas av marknaden. Men verkligheten är att till exempel klimatmålen är politiskt satta – mål som vi som bolag stödjer. Vi har ambitiösa mål också i fråga om biodiversitet, vi har allt mera industripolitik, nu också geopolitik och försörjningstrygghet. Det kommer allt flera krav från politiken, och det förändrar förutsättningen för marknaderna och marknadsplatserna. Vi kan inte anta att gårdagens marknad av sig själv levererar det som politiken vill i nästa period.”

Simon-Erik Ollus hänvisar i fråga om industripolitiken till USA och dess omfattande stödsystem för en grön omställning, Inflation Reduction Act.

”USA har tydligt ändrat riktningen och bedriver en mycket nationell industripolitik, vilket fått potentiella investerare att välja USA framför Norden. Kina och Asien agerar likadant. I Europa talar man inte längre om den inre marknaden och hur statliga stöd ska minimeras, utan också många europeiska länder ägnar sig åt en nationellt inriktad industripolitik.”

”På nordisk nivå kan vi inte börja konkurrera sinsemellan. Vi behöver i Finland, Sverige och Norge hjälpa varandra att få fördelar i den gröna omställningen. Det borde gå att hitta en bred politisk konsensus om att elektrifieringen är en möjlighet att ge våra nationalekonomier ny tillväxt.”

Politikernas roll blir tydlig inte minst vid regeringsskiften…

”Sådana har ofta varit en utmaning i Sverige, och därför är det så viktigt – ifall man sätter målsättningar på elektrifieringen och elefterfrågan – att det finns en bred överenskommelse mellan riksdagspartierna. Så att du som aktör inte behöver vara rädd för att riktningen kommer att ändras under nästa mandatperiod.”

Hur ser du på de storskaliga elektrifieringsplanerna för norra Sverige?

”Norden är det ställe där vi, ifall vi använder våra gemensamma resurser och driver en klok energipolitik, kan ha den konkurrenskraftigaste elen i Europa. Vi ser tydligt en deindustrialisering i centrala Europa. I de länder som är extremt beroende av billig gas är industrin på nedgång och energiintensiva industrier på väg att försvinna. Kan vi till exempel leverera vätgas till Europa, är det en möjlighet vi borde bygga på.”

Ollus ser i den svenska diskussionen exempel på en reaktion av typen not in my backyard. Han nämner exemplet Irland, där datacentren numera tar 20 procent av elkonsumtionen: ”Först var alla mycket glada över de här investeringarna. Nu vill ingen ha nya datacentra till Irland för att de tar en så stor del av elen.”

”Ifall vi inte mer kraftfullt möjliggör tillräckligt mycket robust el i nästa period, då blir det bråk om vem som får tillräckligt mycket baskraftsel och vem som blir beroende av den intermittenta elen. Den sydsvenska industrin är livrädd för att den nordsvenska nya industrin ska lägga beslag på alla vattenkraftsresurser och att elen blir jättedyr i södra Sverige.”

”Den här diskussionen känns fel. Vi borde kunna lyfta blicken till frågan hur vi fördubblar den svenska energiproduktionen. Hur ser vi till att alla i Sverige, både etablerad och ny industri och konsumenterna, har konkurrenskraftig el i framtiden?”

Den svenska diskussionen om prisområden och regional balans har Ollus svårt att förstå.

”Delningen av Sverige i fyra prisområden skulle bara vara tillfällig. Vi kan inte fastna i fyra prisområden och tänka oss att de alla framöver självständigt ska vara i balans. Det är inte nationalekonomiskt vettigt. Vi borde kunna enas om ett mål att Sverige, till exempel år 2045, på nytt ska utgöra ett enda prisområde. Nätplaneringen och näringspolitiken borde kunna utgå från att det är dit vi ska komma.”

Hur är de nordiska politikernas förmåga att agera tillsammans?

”De senaste 30 åren har varje land agerat enskilt. Hur mycket diskussioner fördes med grannländerna till exempel i samband med den svenska energiöverenskommelsen 2016? Minns jag rätt, gjorde Energikommissionen studiebesök i Tyskland och USA. När jag deltog i diskussioner med energikommissionen försökte jag föreslå att man skulle besöka också Finland och Norge. Folk tittade på mig. Varför skulle man göra det?”

Men är man till exempel i Norge beredd att dela med sig? Man hör ibland förslag om att elexporten till Sverige borde begränsas, för att elen kan säljas till ett högre pris på annat håll.

”Det stämmer att alla länder har sina nationella särdrag. På många sätt är det här, hur vi vill ha energisystemet i nästa period, framför allt en finländsk och en svensk debatt. Båda länderna har samma utmaningar och samma intressen också gentemot andra länder. Och båda länderna har varit relativt passiva vad gäller att påverka EU-politiken. Vi kommer i efterskott och implementerar det som de andra länderna har föreslagit i stället för att proaktivt föreslå vad vi vill att Bryssel ska göra i nästa period.”

Systemoperatörernas roll? Kunde Fingrid ha agerat för att få mer planerbar effekt på plats?

”Fingrid gör ett bra jobb som nationell TSO och har till exempel haft en stark ambitionsnivå att behålla Finland som ett prisområde, en viktig signal till alla som investerar i landet. Så att du inte bygger en ny fabrik och köper elen från en producent som plötsligt hamnar bakom en prisområdesgräns.”

”Fingrid är mycket kundorienterat och agilt och försöker på alla sätt hjälpa så att både nya konsumenter och producenter etablerar sig i landet. Fingrid har dock endast ett driftansvar. Ingen aktör i Finland har ett strategiskt ansvar för att se till att vi har tillräckligt mycket effekt nästa vinter. Eller om fem vintrar eller tio.”

”Det är den diskussionen som vi nu har försökt sätta i gång i Finland. Det borde finnas ett explicit delegerat ansvar också på den strategiska horisonten. I Sverige är situationen den samma. Svenska kraftnät har ett operativt ansvar i leveransen. Men ingen har ett strategiskt ansvar.”

Nationell sammanhållning finns väl i Finland? Till exempel i fråga om försörjningssäkerhet är industrin involverad på ett annat sätt än i Sverige.

”Ja och nej. På ett sätt är Finland jättesamhörigt och industrin och andra aktörer är med. Men Finland har inte haft samma diskussion som Sverige om vilken den strategiska rollen är. Vi har tänkt att energimarknaden räcker till sådan den är. Den elmarknadsutredning som Bo Diczfalusi nu börjat arbeta med är exempel på att Sverige är bättre på att driva en samhällsdiskussion.”

”Jag var jätteavundsjuk 2014-2016 när jag träffade politikerna inom den svenska energikommissionen. Jag kunde diskutera energimarknaden och den tekniska delen ganska djupgående med riksdagsledamöter från de olika partierna. I Finland har inte energimarknadskompetensen bland politikerna varit lika hög. Först nu, med den här senaste vintern, verkar en diskussion komma i gång. I den svenska kulturen pågår dialogen konstant.”

”När jag någon gång har skrivit något på Second Opinion så kommer folk i Sveriges riksdag emot mig och säger att de har läst det. Det finns professorer som förstår sig på energimarknaden, både tekniskt och marknadsmässigt, och de har åsikter och diskuterar. I Finland har vi för lite dialog i de här frågorna”, säger Simon-Erik Ollus.