Det kritiska läget i Finlands elförsörjning under årets första vecka är en skrämmande erfarenhet, säger Fortums Simon-Erik Ollus. Han beskriver den uppkomna situationen som ett marknadsmisslyckande.
”Aktörerna investerar för sent och investerar inte tillräckligt mycket för att det ska finnas kapacitet för extrema situationer. Vi får vara tacksamma över att Olkiluoto 3 till sist faktiskt blev färdigbyggt.”
Detta är den första av två artiklar baserade på en intervju med Ollus.
Second Opinions artikel förra veckan om extremlandet Finland har väckt mycket uppmärksamhet. Finland har numera inte bara Europas mest volatila elpriser, utan är ibland också helt beroende av import för att klara elförsörjningen. Fortums divisionschef för krafthandeln Simon-Erik Ollus hör till dem som reagerat på artikeln.
”Analysen i artikeln är korrekt”, säger han. ”Finland har byggt mycket variabel el och ännu mer sådan är på gång. Vi stängde våra fossila kraftverk utan att bygga ersättande kraftproduktion och gjorde samtidigt vårt land importberoende. Det här har tjänat oss bra i historien, men nu är vi i ett läge där svensk och norsk vattenkraft och estnisk fossilkraft behövs för att Finlands elsystem ska fungera. Med den geopolitiska krisen förlorade vi dessutom importmöjligheterna från Ryssland.”
I början av januari visade det sig hur små marginaler det finländska elsystemet har. Om Olkiluoto 3 skulle ha behövt kopplas från nätet då, så skulle Finland inte ha klarat sin elförsörjning.
Samtidigt hade Finland i fjol negativa elpriser var nittonde timme…
”Vilket är ett slags market failure. Jag förstår att det är trevligt för konsumenten att priset är negativt, men det betyder att vi har energiresurser som producerar då när energi inte behövs och samtidigt, med så höga priser som vi såg i januari, så har vi en knapphet som betyder att konsumtionen och produktionen inte möter varandra.”
”Jag uppfattar det här som ett bevis för missing money-teorin. Aktörerna investerar för sent och investerar inte tillräckligt mycket för att det ska finnas kapacitet för extrema situationer. Marknadsmodellen ger inte rätt signaler i tid för aktörerna. Vi får vara tacksamma över att Olkiluoto 3 till sist blev färdigbyggt.”
Vad gäller vindkraften nämner Ollus att den i Finland i fjol, som följd av kannibaliseringseffekten, bara fick 70 procent av medelintäkten på spotmarknaden.
Hur långt löser flexibilitet och ellagring problemet?
”Vi behöver mer ellagring och mer flexibilitet. Men det löser inte allting. Vi behöver också elproduktion som kan leverera under kalla perioder. När vi talar med kunder hör vi att de behöver mer baskraft. Fortum säljer i dagens läge en stor del av sin el bilateralt till både svensk och finländsk industri. De konsumtionsprofiler som kunderna har går inte ihop med intermittent produktion.”
”I Finland har det varit lite av ett mantra att vi ska bygga så mycket intermittent kraft som möjligt, och sedan får de problem som uppstår hanteras genom efterfrågeflexibilitet. Men går det så långt att konsumenterna under kalla vinterdagar stänger av värmen, eller får en jättestor elnota, då har inte vi som elbransch och inte de energisystemansvariga heller lyckats. Prisvolatilitet är bra för att ge incitament för efterfrågeflexibilitet. Men prisvolatiliteten kan inte vara extrem.”
Redan för åtta år sedan beskrev Simon-Erik Ollus och Fortums dåvarande Sverigechef Per Langer i en debattartikel på Second Opinion behovet av att utveckla det nordiska samarbetet kring elmarknaden. De förespråkade energiskt marknadslösningar, vilket dock skulle förutsätta att politikerna var redo att ”ta tag i både nordisk harmonisering och utfasning av onödiga stödmedel”. Bara som nödalternativ borde någon typ av kapacitetsersättningar diskuteras.
Med det som hänt sedan dess, inte minst ett antal aviserade stora industriella satsningar på elektrifiering, har enligt Simon-Erik Ollus nu emellertid öppnat en diskussion om behovet av att tänka strategiskt och överväga kapacitetsmarknader.
”Finland ligger i periferin av det europeiska energisystemet och kopplingen till omvärlden är begränsad. Samma frågeställning blir aktuell i Sverige genom de stora industriprojekten i norr. Det är inte alls säkert att Finland om tio år kan få del av så mycket balanskraft från Sverige. Vi ser motsvarande utveckling i Baltikum. Och vi kan heller inte anta att Ryssland kommer att börja försörja Finland i framtiden.”
”Vi behöver se till att Norden har ett energisystem som är i balans och har rätt egenskaper i framtiden. Vi behöver mer baskraft och mer flexibel kraft utöver mer intermittent kraft. Och vi behöver proaktivt se till att de här investeringarna blir gjorda.”
Hur kan det genomföras?
”Det första är att sätta mål för elproduktionen. Både den finländska och svenska regeringen talar om att fördubbla elkonsumtionen i landet under de kommande tjugo åren. Vi talar om en elektrifiering som är två, tre gånger snabbare än den efter andra världskriget. Vi behöver sätta tekniska krav på det energisystem som vi vill ha på 2030- och 2040-talen.”
Ollus beskriver en ”tallriksmodell” för baskraft, balanserande el och intermittent el och behovet att arrangera marknadsplatser där investeringarna kommer på plats inom den tid som behövs.
Hur mycket skulle det finnas på varje del av tallriken?
”Det går säkert att teoretiskt räkna ut. Mitt antagande är en tredjedel av vardera typen av kraft. Det är det som historiskt har garanterat billig nordisk el.”
I det aktuella finländska regeringsprogrammet sägs att ett förslag till en kapacitetsmarknad ska tas fram och implementeras. En utredning i saken har precis inletts. Branschen deltar inte direkt i arbetet, men konsulteras. Ollus hoppas att hans tallriksmodell blir aktuell i sammanhanget.
”Men framför allt behöver processen genomföras på ett strukturerat sätt. En diskussion behövs om vad Finland vill åstadkomma långsiktigt, om hur det energisystem ska se ut som vill ha och om hur en lämplig marknadsreform kunde utformas.”
Kan Finland ha en egen marknadsmodell?
”Idealet är en gemensam marknad överallt. Men vi ser att alla länder får allt större utmaningar i fråga om toppeffekt och balanserande effekt. I många europeiska länder har man redan kapacitetsmarknader i funktion eller diskuterar sådana för att garantera nationell leveranssäkerhet, speciellt under topplasttimmarna. Så det som behöver tas fram är verktyg som länderna kan implementera på existerande energimarknader.”
På en nordisk kapacitetsmarknad skulle målet vara att utnyttja de gemensamma resurserna så effektivt som möjligt. Men efter att under de senaste tio åren ha ”sprungit runt i huvudstäderna och försökt tala om hur den nordiska elmarknaden kunde utvecklas” så är Simon-Erik Ollus en aning uppgiven.
Vad är problemet?
”Vi har varit alltför självbelåtna efter att vi utvecklade den nordiska elmarknaden på 1990-talet. Det var ett energisystem som var starkt sammankopplat, de nordiska resurserna användes effektivt – norsk och svensk vattenkraft och finsk och svensk kärnkraft och kraftvärme i ett effektivt samspel – och kraftverken kördes i en nordisk merit order. Tack vare det garanterades vi ett konkurrenskraftigt nordiskt elpris.”
”Men nu har alla länder mer eller mindre avvecklat sin reservkapacitet. Alla länder vill elektrifiera och alla bygger mer intermittent kraft. Samtidigt som nätutvecklingen har halkat efter helt. I stället för att utveckla det nordiska energisystemet har vi splittrat det och försämrat resursoptimeringen, till exempel genom indelningen av Sverige och Norge i prisområden”.
”Vi har delegerat körordningen till den europeiska Euphemia-algoritmen. Balansmarknaderna är nationella och samspelar bara delvis. Vi har en derivatmarknad där likviditeten nästan torkat ihop och en europeisk lagstiftning som gjort att de kollaterala kraven [den finansiella motpartsrisken] har fått astronomiska dimensioner.”
”Dessutom handlas främst baseload-derivatkontrakt, medan de faktiska produktions- och konsumtionsprofilerna blir allt mer exponerade mot extrem spotprisvolatilitet. Till detta har vi fått en nationell klimat-, energi- och industripolitik, där målsättningarna och ambitionerna i de olika nordiska länderna varierar. Det finns inget nordiskt samspel om hur allt ska fungera ihop och om hur den nordiska elmarknaden ska utvecklas och drivas i nästa period, för att leverera mot de mål som politikerna satt och för att nå en stark leveranssäkerhet.”
”Vi har gårdagens marknad men framtidens behov. Det är vår nya utmanande verklighet”, säger Simon-Erik Ollus.
***
Foto: Tomi Parkkonen
8 Kommentarer
Finland har varit mycket framgångsrikt. Elproduktionen med fossila bränslen har minskat från 50 % 2001 till 15 % 2021. Detta är viktigt för klimatet. För att ha en större försörjningstrygghet borde kanske några av de fossila kraftverken behållits som effektreserv för att i nödfall kunna gå in och förhindra att kunder behöver kopplas bort. Finland köpte el från Ryssland tidigare. Helger och nätter kunde billig överskottsel köpas därifrån tidigare. Detta gav kanske billigare el, men betydde ingenting för att ha tillräcklig effekt på dagtid på vardagar.
Elförbindelserna mellan Finland och Sverige byggs ut. År 2025 ska Aurora Line, en ny 400 kV-ledning mellan Messaure i Sverige och Pyhänselkä i Finland vara klar. Den nya ledningen ökar elhandelskapaciteten med 40–45 procent och kommer även bidra till att utjämna elpriserna mellan Finland och övriga Norden. I och med den nya ledningen och den ökade handelskapaciteten minskar också beroendet av fossil elproduktion. Norden behöver också mer kapacitet på tvären längre söderut. Olika begränsningar i Sverige förhindrar en balansering av systemet genom att el kan röra sig mellan Finland, Sverige och Norge. Detta behöver åtgärdas.
Industrin kommer att behöva mycket el för att framställa vätgas. Eftersom vätgasen kan lagras i plåtinklädda bergrum och i pipelines behöver den inte framställas i samma stund som den ska användas. Elanvändningen för vätgasproduktion kan balansera elsystemet och också ta hand om billig eller gratis el när det blåser mycket och dra ner när det är ont om el och elpriset högt. Det som behövs är nog inte förändringar i elmarknaden eller tallriksmodeller utan att utbyggnaden av vätgaslager och pipelines sätter fart.
Din vanliga propaganda fungerar inte bland ingenjörer och branschfolk.
Ollus, Fortum, säger, citat:
”I stället för att utveckla det nordiska energisystemet har vi splittrat det och försämrat resursoptimeringen, till exempel genom indelningen av Sverige och Norge i prisområden”.
Vidare säger Ollus, citat:
”Vi har delegerat körordningen till den europeiska Euphemia-algoritmen”.
Befriande med en representant från näringslivet som vågar tala klartext om bl a Svk´s hittepåområden (SE1-4). Och om att vi helt har tappat kontrollen över vårt eget energiflöde och inte minst vårt eget elpris som ju också bestäms av samma Euphemia-algoritms marginalpris.
Du raljerar. Elprisområdena reflekterar begränsningar i transmissionsnätet. Så länge som Luleälven inte rinner genom Malmö så är det inte hittepå. Beslutet att dela in Sverige i fyra elprisområden istället för att flytta flaskhalsarna till gränsen föregicks av en rättsprocess i EU.
Vi har inte alls tappat kontrollen. Marknadssignalerna visar precis det som marknaden ska visa. Exporten av el till Europa är bevisligen välfärdsoptimering. Om du hellre vill ha brist eller betala genom skattsedeln istället för marknadsprissättning är upp till dig, men problemet då är att det bara fungerar så länge staten inte får slut på andras pengar att spendera.
En tanke är hur situationen skulle sett ut i Norden om vi inte subventionerat en utbyggnad av vindkraften. Bara genom elcertifikaten har vi plöjt ner över 20 miljarder på att bygga någonting bara för att glädja gröna väljargrupper (och en och annan konsult som säkert gick med vinst). Som om inte detta avar nog så ser man till att montera ner fullt fungerande kärnkraftverk som hade tiotals år av säker produktion framför sig.
En haveriutredning hade varit på sin plats men den hade inte kommit fram till mer än det uppenbara. Energiproduktionen styrs inte av rationella argument för hur produktionen skall utformas utan rationella argument för hur glada väljargrupper skall fås att rösta. Man kan komma med hur många rationella argument som helst men den som i slutändan bestämmer är en tomte med rosa solglasögon som vill ha en ”omställning”.
Sent omsider kommer verkligheten att göra sig påmind men innan dess kommer vi nog se miljarder och åter miljarder gå förlorade i politiskt korrekta satsningar.
Johan,
Så sant, så sant. Tyvärr måste nog incidenter liknande den som Finland var nära i början av året inträffa för att din beskrivning av hur elsystemet hanteras skall rätas upp.
Om det ens då går. Våra okunniga politikers prioritet är väljarstödet och vi har ju vaggats in i att Sverige näst intill skall rädda världen i olika avseenden.
I så fall får vi se att de norrländska stålprojekten gå in i väggen.
Ledtiderna är ju inte direkt korta när det gäller dessa system.
Johan, du funderar på hur det hade sett ut om vi inte byggt ut vindkraft. Om vi går tillbaka till 2003 innan vi ens fått en TWh vindkraft i Sverige så nettoimporterade vi el 90 % av timmarna. 2003 när vi byggt ut 16 GW vindkraft nettoimporterade vi el 1 % av timmarna och drog in stora summor på elexport och flaskhalsintäkter.
De som investerar i vindkraft är inte några tomtar med rosa solglasögon som vill ha en ”omställning”, utan stora företag som tar risker, räknar noga och vill ha avkastning på sina investeringar.
Verkligheten kommer att göra sig påmind när tusentals miljarder av elanvändarnas och skattebetalarnas pengar ska användas för att göra investeringar i kärnkraft riskfria. Anhängarna av detta borde betecknas som riskfriare.
Bengt
2003 producerade vi i Sverige 130 TWh – importen var 13 TWh, dvs 10%. Vi importerade då i huvudsak billig vattenkraft från Norge vilket är en rätt sund ekonomi – varför bygga upp en kostsam överkapacitet när man kan köpa det man vill ha billigt.
Vindkraften har som du säger minskat importen och exporteras i stora drag till sin helhet. Jag gjorde en sammanställning 2019, timme för timme, och det visade sig att av de 19 TWh som vindkraften producerades så exporterades 16.5 TWh. Vindkraften bidrog därmed endast med 2.5 TWh till vår egen konsumtion – ett bidrag som vi skulle kunna importerat betydligt billigare.
Som vindkraftsägare så kvittar det lika om elen konsumeras i Sverige eller exporteras men man kan lätt räkna ut, och visa med data, att priserna på exporterad el är låga (det blåser i hela Norden).
De som ”investerat” i vindkraft är inga tomtar – de är slipade personer som vet hur man skall utnyttja statliga subventioner och lånegarantier för att gör sig en hacka och sedan dra vidare. Den ”investering” de gör är att du betalar kalaset. De som möjliggör subventionerna och lånegarantierna är en grupp tomtar i rosa solglasögon.
Elstatistik finns att ladda ner från SVK:
https://www.svk.se/om-kraftsystemet/kraftsystemdata/elstatistik/