DEBATT
Förflyttningen från marknadstro till ingenjörsvälde i regeringskansliet matchar dåligt medborgarnas oro och behov, skriver elmarknadsanalytikern Mats Nilsson. Svenska konsumenter är mindre bekymrade över strömavbrott och avsevärt mer bekymrade över vad elen kostar, menar han. Men när Svenska kraftnät väljer att upprätthålla leveranssäkerheten genom att begränsa handeln – till enormt stora samhällskostnader – vem granskar då att dessa beslut är rätt, frågar han.
När avregleringen skedde i mitten på 1990-talet var en av anledningarna att kraftsystemet byggts för att möta ingenjörskonstens alla krav på leveranssäkerhet. Det svenska kraftsystemet hade livrem, hängslen och resårband. Detta kom så klart med en prislapp och i den avregleringsvåg som svepte över västvärlden för att hantera överkapaciteter och onödig systemsäkerhet blev ekonomernas idéer rådande. Kraftsystemet skulle bli en kostnadseffektiv elmarknad.
Att gå vidare med avregleringen var inledningsvis ”lätt” eftersom kraftsystemet var mycket robust och det fanns stora marginaler att äta av. På detta system släpptes ekonomiska krafter lös, och en nordisk elmarknad utvecklades. Den förnyelse och föryngring av produktionsapparaten som skedde förde efter några år med sig nya krav på hela kraftsystemet. Svenska kraftnät som ansvarar för den momentana leveranssäkerheten, dvs ska se till att ljusen inte slocknar, hamnade i en ny och som det verkar obekväm situation.
Ingenjörsperspektivet som rådde innan avregleringen var delvis dyrare än vad en väl fungerande marknad kunde leverera men, och det är ett viktigt men, de hade alltid ett öga på kraftsystemets förmåga att leverera el under olika förutsättningar. För systemet viktiga parametrar som tillräckligt med ”svängmassa”, ”reaktiv effekt” på rätt ställen, och förmåga att hantera olika fel och behov var förenklat sagt en del av beslutsunderlaget när investeringar i ny kraftproduktion gjordes. Avregleringen flyttade rollen som ansvarig för kraftsystemets leveranssäkerhet från investerarna till Svenska kraftnät. Investerarna skulle nu fokusera på att producera el och Svenska kraftnät skulle garantera att elen nådde kunderna i rätt tid. Det tycks dock ha varit oklart för Svenska kraftnät exakt vad som krävdes av dem på en nyare, samhällsekonomiskt mer effektiv elmarknad. Ingenjörsperspektivet ramlade därför mer eller mindre bort.
När Ebba Busch samlar till samtal om kraftsystemet tycks leveranssäkerheten och ingenjörsperspektivet återigen vara det förhärskande perspektivet. Det kan tyckas som om det viktigaste för svenska konsumenter är att skenet från våra lampor är stadigt och där när vi trycker på strömbrytaren. Min högst personliga bedömning är dock att svenska konsumenter är mindre bekymrade över strömavbrott (vilka sker förhållandevis sällan) och avsevärt mer bekymrade över vad den el kostar som levereras. Den förflyttning från marknadstro till ingenjörsvälde som nu tycks ha skett i regeringskansliet matchar därför dåligt medborgarnas oro och behov.
Efter snart trettio år av avreglerad marknad har nu verkligheten kommit ifatt oss och de tjänster som tidigare togs om hand av investerarna på olika sätt måste nu skötas av myndigheter såsom Svenska kraftnät. Även om vi känt till detta under mer än tjugo års tid har den huvudansvarige, Svenska kraftnät haft svårt att gå från rollen att få alla dessa tjänster gratis till att på olika sätt upphandla dem. Det speglar ett grundläggande perspektivproblem. Ingenjörskonstens förmåga att se till kraftsystemets behov gentemot samhällsvetenskapernas förståelse för hur man via marknader och upphandlingar kan lösa dessa behov. Svenska kraftnäts reaktion har ofta varit att sätta foten på bromsen och på så sätt upprätthålla leveranssäkerheten. Om de transporterar mindre el över elområdesgränserna minskar behovet av olika stödtjänster, och leveranssäkerheten upprätthålls. Bortglömda är de värden som går till spillo när kostnadseffektiv produktion alltmer stängs inne i elområden norröver. Ett ökande problem är att Svenska kraftnät mer eller mindre isolerat tycks fatta och ”granska” sina egna beslut i dessa frågor.
Så det finns ett antal frågor att besvara när vi nu tycks dras tillbaka in i ingenjörsparadigmet. När Svenska kraftnät väljer att upprätthålla leveranssäkerheten genom att begränsa handeln – till enormt stora samhällskostnader – vem granskar då att dessa beslut är rätt? Idag, söndagen den 24/9, får Skåne 4600 MW över snitt 4. Det kan vara ett årsbästa. Men det är en bra bit från den egentliga nätkapaciteten på 6500 MW. Priserna i Skåne var 10 gånger högre än resten av landet. Visserligen på en låg nivå, 21 öre, men exemplet visar problemets natur.
Våren 2024 planerar Svenska kraftnät att förändra sättet att beräkna kapaciteter över elområdesgränserna. De förändrar sättet att beräkna detta, men inga stora fysiska förändringar av produktionsapparat, konsumtion eller infrastruktur finns. De gör detta, säger de, för att öka leveranssäkerheten. I elområde 3, Mellansverige, får kunderna i genomsnitt minst 25% högre elpriser jämfört med dagens modell. Vem granskar att denna förändring verkligen är rimlig? Inget har ju i sak förändrats, ändå får svenska elkunder en betydligt högre elräkning.
I leveranssäkerhetens namn höjs för närvarande svenska elkunders räkningar avsevärt. Ebba Busch möte flaggar för ytterligare leveranssäkerhetsåtgärder. Men ett kraftsystem som levererar 24/7 till priser som gör att svensk industri lämnar landet, och hushållen läser Harry Potter i stearinljusets sken eftersom elen är för dyr, gagnar egentligen ingen. Här måste det finnas någon som utanför dagens Svenska kraftnät och ett ingenjörsdrivet regeringskansli kan granska att dessa beslut är rätt. Eftersom Svenska kraftnät ofta spelar leveranssäkerhetskortet tarvar det att Svenska kraftnäts argument med jämna mellanrum kan synas.
I den bästa av världar finns det en väl fungerande myndighet som gör avvägningen vad som är ett väl fungerande och kostnadseffektivt leveranssäkert beteende. Ett sätt är att skapa en systemoperatör som är frikopplad från stamnätet och därmed har förmåga att ställa ingenjörsmässigt rimliga, och samhällsekonomiskt rätt krav på stamnätsägaren. I tillägg bör vi kräva att Energimarknadsinspektionen tar sitt uppdrag att verka för en väl fungerande elmarknad på större allvar.
Svängningarna kring vilket vetenskapligt paradigm som för stunden styr utvecklingen av ingenjörernas kraftsystem eller ekonomernas elmarknad har varit stora. Det bästa är nog om vi kan bygga en elmarknad på ett robust kraftsystem, men mer i symbios än i konflikt. Vem vill ha tyska elpriser eller sydafrikansk leveranssäkerhet? Vilka myndigheter garanterar att vi slipper detta?
7 Kommentarer
De flesta tycks utgå från att det är brist på produktionseffekt och transmissionsledningar i nationen Sverige, d v s Sverige sett som ett enda område så som det är i nästan alla andra EU-länder. Och jag vill hävda att det är fel.
Hade Sverige brist på produktionseffekt så skulle vi behöva nettoimportera effekt. Men det behöver Sverige i stort sett aldrig göra! Kanske 1 á 2 % av årets timmar vilket är bättre än i stort sett alla andra EU-länder. Att vissa konstgjorda delmängder av Sverige som t ex SE4 har brist på egen produktion är en helt annan sak. Det hade t ex räckt att flytta gränsen mellan SE4-3 några mil norrut så att den hamnade precis norr om Ringhals-Oskarshamn så hade sitsen blivit en helt annan. Men det skulle inte på något vis ändra på nationen Sveriges produktionskapacitet.
Och hade våra transmissionsledningar inte räckt till så hade det blivit avbrott i leveransen av el. Men det inträffar heller aldrig. Inte ens i SE4 som oftast t o m exporterar 1000 á 2000 MW utan ”egen elproduktion”!
Men ändå har vi i södra Sverige ett spotpris som ofta är flera 100 % högre än i övriga Sverige och väsentligt högre än det verkliga produktionspriset. Och om orsaken till detta inte är tekniska begränsningar vad beror det då på? Kan det möjligen vara ekonomiska ingrepp som avreglering, konstgjorda elområden och en marginalprissättning där elpriset i exportkablarnas mottagarländer sätter priset? Samtidigt berikar sig Svk, elproducenter och inte minst staten på detta. Rättvist?
Vad var elkundernas totala kostnad för el och nät år 1985-1995, då ”Det svenska kraftsystemet hade livrem, hängslen och resårband” och ”överkapaciteter och onödig systemsäkerhet”?
Vad är elkundernas totala kostnad för el och nät i nutid? Givetvis med korrektion för ändrat penningvärde.
Det vore väl ett bra ämne för en seriös studie hos någon högskola eller universitet.
Runt 15 öre per kWh inklusive fasta avgifter för en normal villakund vilket i dagens penningvärde skulle motsvara ca 40 öre per kWh TOTALT på årsbasis.
Jag håller helt med Fredrik Bruno – det är ett oerhört lättsinnigt resonemang. Strömavbrott har enorma samhällskostnader. Utöver de direkta kostnaderna tillkommer ofantliga samhällskostnader i form av osäkerhet, investeringar som inte görs alls eller görs utomlands, kostnader för att skydda sig mot en osäker elleverans och mycket mer.
Undersökte lite snabbt elpriser långt bakåt i tiden eftersom artikelförfattaren beklagar sig över det onödigt dyra systemet vi hade (men inte har längre). Sedan 70-talet fram till ca år 2000 låg priserna lite förenklat runt 40 öre/kWh i dagens penningvärde (ej inräknat skatter och annat eftersom det är en 100% politisk konstruktion). Under dessa ”dyra” decennier hade vi ett av världens absolut bästa elsystem som gav oss bl.a.;
– I princip helt fossilfri el
– En stor robusthet som skulle skydda Sverige även i ofred och krig
– Reservkapacitetsfunktioner (utan behov av dyra upphandlingar)
– En mycket god kapacitet i både produktion och nät som gav möjlighet att ansluta industrier, bostadsområden mm. i princip var man ville även om hög effekt behövdes.
– Utmärkta elektriska egenskaper såsom svängmassa, tryckpunkter osv.
Under dessa ”dyra” år har alltså en mycket stor elektrifiering skett och direktverkande el var ett fullt tänkbart alternativ för att värma huset.
Vi har alltså idag ett dyrare, tekniskt sämre och för samhället mer begränsande system än tidigare. Samhällskostnaderna är enorma både direkt och indirekt. Detta berör inte Mats Nilsson alls. Lösningen föreslås istället bli att acceptera ett ytterligare försämrat system eftersom man stirrar sig blind på elpriser.
Lösningen på de skadliga volatila priserna är naturligtvis att förbättra systemet i grunden som helhet, det kommer att både stabilisera och sänka priserna men även förbättra tillgänglighet och möjligheter för samhället. Kostnaden är oerhört mycket mindre än att resignera till det sluttande plan som Mats Nilsson föreslår vi ska ge oss in på. Jag skulle snarare påstå att kostnaden är negativ eftersom ett robust och kostnadseffektivt elsystem är en absolut förutsättning för ett modernt samhälle som möjliggör tillväxt, skatteintäkter och välfärd. Se exemplen i tiden ovan från 70-talet till millennieskiftet.
Jag måste protestera mot det lättsinniga resonemanget. I och för sig är det inte fel att på peka att leveranssäkerhet kostar, men att vi har kraft i de två hålen i väggen är nödvändigt på många platser inom procesindustrin, men också inom sjukvården. Man kan ha reservkrafts dieselgeneratorer i reserv, men den praktiska erfarenheten är att skyddet mot strömbortfall inte är idiotsäkert. Och tunga maskiner, som rökgasfläktar, kräver mer ström än dieselgeneratorerna har kapacitet till.
Som tidigare haveriutredare som och som långårig sekreterare för Sodahuskommitténs Skadegrupp, har vi lärt oss att bortfall av den externa strömmatningen kan bli väldigt kostsam. Svarta skärmar i kontrollrummet kan vara ett problem när man rattar en 50-100 meter hög sodapanna som levererar flera hundra ton ånga i timmen, som innehåller en saltsmälta vid 800-900oC och som kan explodera vid kontakt med vatten, t.ex. en överhettad ångpannetub. Risken är också inte heller oväsentlig för att man skall få en gasexplosion i pannan. Då blir den rund.
Vi har under hela min yrkesverksamma tid lagt ner ett jättejobb på säkerheten, och där ingår säkra elkraftleveranser som en pelare som verksamheten vilar på. Plötliga och oförutsedda strömavbrott ställer till problem överallt, som respiratorer på sjukhusens intensivvårdsavdelningar, som hissar som stannar mellan våningarna, som svarta skärmar i kontrollrummen till sodapannor, ångkraftvärmeverk, mm. Processer som avbryts utan förvarning kan förstöra innehållet i en massakokare, kanske 2000-3000 m3 massaflis som går till tippen om kokprocessen i en kontinuerlig kokare får tvärstopp. Stålsmälta som stelnar i elektrostålugnarna, jag kan hålla på länge och rada upp processer i industrin och i samhället som kräver pålitlig och leveranssäker el och där priset på kilowattimmarna inte är den enda faktorn, som man har att ta hänsyn till.
Men som jag har tjatat om, det här kunde man ha tänkt på tidigare, när man lättsinnigt lade ner kärnkraften. Man tänker inte heller på att det behövs kompletterande balanskraft om man nu skall fortsätta bygga ut vindkraften så långt att fantasins ramar sprängs. Det funkar idag –men – det kommer inte att fungera i morgon om man inte tar hänsyn till hela bilden. I Tyskland kompletterar man vindkraften med kolkraft – men vill vi det? Och vad har vi för alternativ?
Ett överslag i ett ställverk – och sen blir allting svart.
Tror att fler läsare än jag får intrycket av artikeln att Svk lite godtyckligt anger nätkapaciteter o dyl, t ex av formuleringar som ”…får Skåne 4600 MW över snitt 4…” med efterföljande ironiska kommentar ”Det kan vara ett årsbästa.” Och argumentationen tros kanske stärkas av ”Men det är en bra bit från den egentliga nätkapaciteten på 6500 MW”, vilket väl som sagt antyder att elaka Svk sitter och håller på kapacitet.
För insatta i vad den aktuella, och här planerade kapaciteten i verkligheten innebär, är ovannämnda skrivningar bara rena dumheter, som Nilsson borde avhålla sig från.
För jag utgår från att han vet att det endast är de, med hänsyn till aktuellt elkraftsystem (nät och produktion mm), beräknade kapaciteterna som är intressant. Och dessutom beräknas dessa i realtid med Svk:s eget mycket vassa beräkningsverktyg, ständigt vidareutvecklat och mycket framgångsrikt använt i Svk:s kontrollrum och nätanalysenhet sedan snart 30 år.
Och huvudorsaken till tidvis stora reduktioner i snittkapacitet är ju tveklöst det politiskt styrda avlägsnandet av ca 4000 MW kärnkraftproduktion i södra Sverige med tillhörande mycket stor reaktiv produktionsförmåga och rotationsenergi (svängmassa). Och på toppen dessutom en skattestyrd nedläggning av Öresundsverket (ca 450 MW).
Förstås hade det varit bra om vi under senare år hade haft högre kapacitet från Norrland, men med nuvarande planer med hybrit o dyl längst i norr, så måste väl all basproduktion i vatten- och vindkraft bli kvar där? I så fall inte alls självklart med stora förstärkningar i snitt 1, tycker jag. Och förstärkningar pågår ju för snitt 2 med bortåt 3000 MW.
Så varför bara skylla på Svk? När grundorsaken till det tidvisa eleländet beror på några tidigare regeringars sabotage av ett suveränt fint elkraftsystem, vilket inleddes med den helpolitiska avvecklingen av Barsebäck.
Men införandet av prisområden var och är mycket olyckligt, där detta skulle vara en morot för investeringar i ny basproduktion i södra Sverige, detta är ju hittills ett stort samhällsekonomiskt fiasko.
Mycket bra analys av några viktiga faktorer som bildar bakgrund till Elsystemkaoset. I USA som gick före kapsejsade hela kraftproduktstillverkningen när redundansen för elproduktion halverades. Sen dess betraktas detta där som en geopolitisk säkerhetsrisk.
Detta är som upplagt för ett större forskningsprojekt där t ex 5 länder jämförs över de senaste 40 åren: SE, US, FR, DE och UK. Vad kan kommande generationer lära av komplexa beslutssystem för att elektrifiera och bygga moderna hållbara samhällen?