I vilken mån Finland lyckas i sin elförsörjning är i hög grad avhängigt av vad som görs och inte görs i grannländerna, skriver Fingrids vd Jukka Ruusunen: ”Mörka moln tornar nu upp sig, då Sverige begränsar elöverföringen i sina nät allt mer.”
Vindkraften har kommit att bli en viktig faktor i arbetet mot klimatförändringen. I Finland investeras för närvarande i över ettusen megawatt ny vindkraftskapacitet om året, vilket innebär att vårt land – efter att kärnkraftsreaktorn Olkiluoto 3 satts i drift – redan år 2023 kommer att kunna producera den mängd el som landet förbrukar på årsbasis. Samtidigt investeras storskaligt i vindkraft också i andra länder.
Överallt ställs dock frågan: Varifrån ska vi få el, när det inte blåser? Att med nationella resurser parera de enorma variationerna i vindkraftsproduktionen är inte förnuftigt eller kostnadseffektivt för något land.
Lösningen ligger i den internationella elmarknad som utvecklats under de senaste tjugofem åren, en marknad som på ett effektivt sätt ska kunna styra hur el överförs mellan länderna. Genom marknadsmekanismen ska elsystemet kunna tillföras leveranssäkerhet och effektivitet, samtidigt som den knyter länderna runt Östersjön allt närmare till varandra.
Vi är i våra länder redan i dag beroende av varandra, ett beroende som är i färd med att snabbt växa ytterligare. I vilken mån Finland lyckas i sina klimatåtaganden är i hög grad avhängigt av vad som görs och inte görs i grannländerna.
De facto är de internationella elsystemens inbördes beroende av varandra ingen ny sak: byggandet och användningen av stora kärnkraftsenheter utan att riskera driftsäkerheten har redan tidigare möjliggjorts genom att mindre nationella elsystem kopplats ihop till större helheter.
I det avseendet har också Finland haft, och har fortsättningsvis, stor nytta av att ingå som en del i det nordiska elsystemet, som på ett driftsäkert sätt förmår att inkludera betydligt större kärnkraftsenheter än Finland skulle klara på egen hand. Samma gäller Sverige.
Utöver de stora produktionsenheterna behöver också de likströmskablar, som med höga effekter förbinder de nordiska länderna med Kontinentaleuropa och Storbritannien, stöd av den robusthet som ges av det nordiska elsystemet.
Traditionellt är el och energi förknippat med starka nationella intressen. Finns det en tillit till att man ka få el från grannen också i skarpa lägen? Eller att man kan överföra el till grannen utan begränsningar? Är det förnuftigt att exportera el till grannländer, som har ett högre elpris, med konsekvensen att elpriset ökar också i det egna landet?
Det är nödvändigt att energisamarbetet i Östersjöområdet framöver kan bedrivas i en sant förtroendefull anda. I stället för att koncentrera sig bara på det egna landets interna angelägenheter måste man förstå också vilka konsekvenser ens åtgärder får för grannländerna. Och förstå att i det långa loppet vinner alla på förtroende och samarbete.
När det här skrivs är mörka moln i färd med att torna upp sig på den fria rörlighetens himmel. Problemen i elnätet i södra Sverige avspeglar sig i att den svenska stamnätsoperatören begränsar elexporten från Finland till Sverige. De finländska marknadsaktörerna är av detta skäl mycket bekymrade. De upplever att begränsningen strider mot de gemensamma europeiska principerna.
Förtroende för marknaden, och för att denna är förutsebar, är av största vikt för att marknadsaktörernas investeringar i klimatneutrala energisystem ska kunna förverkligas. Marknadsaktörerna måste kunna förvänta sig att de kan lita på den regionala infrastrukturen – i dess helhet. Myndigheternas sak är att säkerställa att verksamheten bedrivs korrekt enligt regelverket, och stamnätsoperatörerna ska sinsemellan sträva till att hitta lösningar som ökar den transmissionskapacitet som står till buds.
Överföringsförbindelserna och energimarknaden knyter ihop nationella energisystem som har byggts ut från olika utgångspunkter. I övrigt är ländernas energipolitik dock i hög grad nationell. När energipolitiken utformas är man knappast ens medveten om det starka inbördes beroendet.
Vi står nu vid ett vägskäl. Räcker de nationella åtgärderna till eller kan man genom samarbete åstadkomma något större? Kan länderna nå sina klimatmål bättre, om energistrategierna klarar att identifiera det beroende som finns mellan länderna? Eller kommer man att köra på som förr med nationella mallar och hoppas att allt fortfarande kommer att fungera?
9 Kommentarer
9 Kommentarer
Stig Axelsson
17 september, 2021: 10:41 f mDen enda tänkbara möjlighet för att klara energi behovet i framtiden är att skapa 4 e generationens kärnkraft, som kan styra vindkraftens upp o ner trend !!Energi behovet kommer att öka då driften på el fordon kommer att bli ett måste i framtiden!!
SvaraEtt nordiskt samarbete är ett måste!
Lennart Nilsson
16 september, 2021: 6:32 e mMånga med mig tycks ha svårt att greppa vad Jukka Ruusunen egentligen menar. Menar han att ”Lösningen ligger i den internationella elmarknaden” och att ” nationella elsystem kopplats ihop till större helheter”. Det sistnämnda är förstås klokt och nödvändigt om man som Finland bygger nya stora kärnkraftverk, små kraftsystem klarar ju inte bortfall av en reaktor på >1000 MW.
Men vad hjälper ihopkopplat kraftsystem om alla länder i det nordiska respektive europeiska synkronområdet aktivt stimulerar en ohämmad utbyggnad av vindkraft och solceller? Vindstilla och mörker sammanfaller ju i stort sett i hela Europa.
Min krassa syn är att rusta för sammanbrott i elförsörjningen i de europeiska länderna. Det är inte frågan om, utan när.
I sammanhanget kan det vara passande att citera Augustin Ehrensvärd, den klassiska inskriptionen på Sweaborg utanför Helsingfors.
”Eftervard stå här på egen botn och lita icke på Främmande hielp.”
SvaraBengt Hellman
16 september, 2021: 3:58 e mIntressant inlägg. Finland har tack vare elimport från Sverige som blivit möjlig genom vindkraftsutbyggnaden i Sverige kunnat lägga ner kolbaserad elproduktion och kraftigt kunnat begränsa CO2-utsläppen från kraftproduktion.
Nu bygger även Finland vindkraft i stor skala. Eftersom vindkraftens produktion varierar starkt är frågan hur elnätet ska balanseras. Finland har relativt lite reglerbar vattenkraft. Finland bör kunna exportera överskott till vätgasframställning i norra Sverige. Kanske kan vätgasframställningen i Sverige sälja balanseringstjänster till Finland. Svensk vattenkraft bidrar redan idag till att balansera Finland. Idag importerar Finland el från Ryssland under låglasttid på nätter och helger och el från Sverige under höglasttid. Sverige kommer i framtiden behöva importera mer från Norge när det är svaga vindar. Norska vattenkraftägare kan fördubbla sina intäter genom effektutbyggnader och exportera till Sverige. När det är goda vindar i Sverige och Finland och låga elpriser kan Norge importera en stor del av sin el. Norge håller på och kopplar upp sig starkt mot Tyskland och Storbritannien. Dessa förbindelser kommer att bidra till balansen och försörjningstryggheten också i Sverige och Finland även om de också på kort sikt innebär höjda elpriser.
Finland är klara med sina Nord-Syd-förbindelser. Sverige och Svenska Kraftnät ligger 20 år efter. Detta kommer att leda till att strömmen från Norrland och Finland kommer att gå söderut i Finland och vilja komma tillbaka till Sverige vid Forsmark. Svenska Kraftnät måste bygga kapacitet för att kunna hantera detta. Elen måste kunna gå vidare till Norge, Litauen, Polen, Tyskland eller Danmark. Alla tjänar i längden på en väl fungerande elmarknad. I Sverige måste vi komma till skott med elektrifieringen. Svenska Kraftnät behöver vara ledaren i klimatarbetet och inte bromsklossen. Elnätet i Sverige behöver på kort tid minst fördubbla sin kapacitet.
Det senaste året har ansökningarna i Sverige om att bygga vindkraft till havs stormat in. Det finns nu ansökningar liggande på utbyggnader på 135 gigawatt havsbaserad vindkraft i 70 olika unika ansökningar. Det kan översättas till ungefär 500 terrawattimmar (TWh) i årlig elproduktion, att jämföras med cirka 140 TWh som Sverige idag förbrukar under ett år. Om allt byggs ut och ersätter kolbaserad elproduktion så minskar CO2-utsläppen med uppåt 500 miljoner ton per år. Det är tio gånger så mycket som Sveriges territoriella utsläpp av växthusgaser. Avgörande för att så mycket som möjligt byggs är Svenska Kraftnät som ska bygga ut transmissonsnätet.
Danmark kan vara läromästare för oss andra nordiska länder. De har redan 5o % vindkraft i sitt elsystem och planerar för kraftigt ökad andel. Trots det har de el 99,996 % av tiden. De 20 minuterna per år utan el beror på fel i lokalnäten och inte på brist på el. De har kunnat uppnå detta främst med starkare elnät och bättre uppkoppling mot sina grannländer men också med kraftvärme som numera i huvudsak baseras på biobränslen. I framtiden kommer produktion av vätgas också vara viktig del av balanseringen.
SvaraLars Åhlin
16 september, 2021: 6:11 f mRuusunen skriver ”… den svenska stamnätsoperatören begränsar elexporten från Finland till Sverige”. Borde det inte stått ”från Sverige till Finland”?
Jag är inte det minsta insatt i elnät eller elproduktion. Men det Ruusunen tar upp är intressant. Man måste kunna lita på att el skickas över landsgränser, särskilt när den egna produktionen blir met volatil. Med erfarenheterna från Corona-pandemins inledning, där export av skyddsmateriel inte alltid tilläts, så blir man minst sagt bekymrad.
SvaraNiclas Damsgaard@Lars Åhlin
16 september, 2021: 7:45 f mBegränsningarna är från Finland till Sverige (SE3). Det är dock ytterst sällan flöden går i den riktningen i dagsläget.
SvaraCarl Berglöf@Niclas Damsgaard
16 september, 2021: 12:03 e mNu blir det ju mer sällan eftersom flödet tidvis begränsas helt, men hittills i år har det varit drygt 160 timmar med import den vägen. Inte jätteofta så klart, men för att kvantifiera det kan det vara bra med lite siffror.
Svara2018 sticker ut med 554 importtimmar Fi->SE3. Det är 6% av tiden.
Anders A Andersson
16 september, 2021: 5:41 f mVad är det Fingrid föreslår? Flera likströmskablar mellan Sv och Fi eller också flera från Sv till kontinenten?
SvaraCarl Berglöf@Anders A Andersson
16 september, 2021: 6:53 f mHan föreslår framförallt att TSO:erna gemensamt gör sitt bästa så att åtminstone de ledningar som finns kan nyttjas fullt ut. Just nu går utvecklingen åt andra hållet, från svensk sida.
SvaraErik Ek@Carl Berglöf
16 september, 2021: 7:45 f mEnig med Carl i frågan att de utlandsförbindelser som investerats pengar i, ska kunna användas av elmarknaden fullt ut men vill förtydliga om att självklart går ledningarna internt i Sverige fullt annars skulle inte transiten reducera genom SE3. Att kapaciteten reducerats är förklarad tidigare artiklar här på SO-sidan.
Svara