DEBATT
Den gröna omställningens industripolitik har skapat oacceptabla risker för diabetespatienter, skriver gasexperten Gustav Boëthius. Ett ensidigt fokus på att mönstra ut oönskade energislag, i kombination med en otillräcklig konsekvensanalys, har gjort en kritisk värdekedja för den globala insulinproduktionen alldeles för sårbar, menar han.

I en läsvärd debattinlaga i Svenska Dagbladet, Riskabelt att satsa på ny kärnkraft, framför MP-politikerna Linus Lakso och Emma Berginger sina argument för varför enbart energisystem som är helt förnybara kan erbjuda samhället ett fullgott skydd i kris och krig. I en lika läsvärd replik i samma tidning svarar kristdemokraten Camilla Brodin att MP har skapat en farlig sårbarhet under de år som de satt i energi- och näringspolitikens förarsäte. Brodin har rätt. Den ogenomtänkta avvecklingen av Sveriges kärnreaktorer har gjort Sveriges södra landhalva till Europas sämsta elområde, och hanteringen av andra allvarliga sårbarheter kring gasförsörjningen samordnade jag under ett antal år som tjänsteman på Energimyndigheten.

Dock är Brodins svar i sammanhanget otillräckligt, detta av två skäl. För det första saknas ett förtydligande om att det är näringslivet – inte energisystemet – som är grunden för rikets säkerhet. Det är företagen som skapar det välstånd som gör att vi kan finansiera vårt försvar, inte deras energileverantörer. Samma företag ger dessutom Sverige ett stort globalt inflytande genom att producera unika industriprodukter, som inte sällan utgör kritiska delar av exempelvis västvärldens försvarsindustri. Vår industri gör Sverige till ett land att ta på allvar. Att föra en politik som syftar till att krympa näringslivet går därför stick i stäv med Sveriges grundläggande försvars- och säkerhetspolitiska intressen.

För det andra är Brodins svar diffust och skrapar bara på ytan av den oacceptabla situation som den vårdslösa omställningspolitiken har försatt det svenska näringslivet i. Den situationen påverkar i förlängningen även de svenska företagens kunder. Jag har gott om praktiska exempel på varför den förra regeringens industripolitik var ytterst skadlig för säkerheten, och kommer i den här artikeln redogöra för ett beklagligt sakförhållande för att ge debatten kring den gröna omställningen ett mer robust fotfäste. Det handlar om hotet mot diabetespatienterna.

***

Diabetes är en sjukdom som drabbar människor som producerar för lite insulin. Innan insulinet upptäcktes var diabetes en dödlig sjukdom, men för ett sekel sedan gjorde forskningen kring sjukdomen stora framsteg. Forskare på University of Toronto lyckades identifiera och framställa insulin, och behandlingen var så effektiv att forskarna sålde patentet till universitetet för endast en dollar på villkoret att produktionen av insulin skulle prioritera mänsklighetens väl framför profit. För detta arbete, och möjligtvis även för sina filantropiska handlingar, vann Frederick Banting och John Macleod 1923 års Nobelpris i fysiologi eller medicin.

I början skördades insulin från slaktad boskap. Det var en dyr metod och mycket forskning ägnades då åt att maximera insulinsets nyttor och i övrigt effektivisera insulintillverkningen. Här skulle läkemedelsindustrin vara mycket framgångsrik. Det danska företag som idag heter Novo Nordisk, som tidigt fick licens på tillverkning av insulin i Norden, uppfann på 1930-talet ett mer långsamt verkande insulin. Det riktigt stora genombrottet kom dock på slutet av 1970-talet, då det amerikanska läkemedelsföretaget Eli Lilly för första gången lyckades tillverka mänskligt insulin med hjälp av genmodifierade E. coli-bakterier. Framställning av insulin från genmodifierade mikroorganismer är idag standard inom läkemedelsindustrin.

En genmodifierad mikroorganism utsöndrar inte bara insulin utan avger även en rad andra orenheter som måste tas bort innan insulinet kan ges till patienten. Tyvärr är det svårt att rena insulin. Insulin är ett skört protein som förstörs vid höga temperaturer, vilket är något som varje diabetiker väl känner till då man måste förvara sitt insulin i kylskåpet. Däggdjurens biokemi sker någonstans i spannet 30-45 grader Celsius, vilket innebär att många av våra proteiner skadas vid högre temperaturer än så. Detta innebär att råinsulin inte kan renas genom destillering. Ej heller kan insulin mekaniskt plockas bort från orenheterna, skiktas eller filtreras bort. Den metod som återstår är kromatografi.

Kromatografi är en fysikalisk separationsprocess som sker när en blandning i gas- eller vätskeform pressas genom ett visst medium. På grund av beståndsdelarnas olika interaktioner med mediet färdas de olika snabbt genom kromatografen, och på detta vis kan insulin fysiskt isoleras. Kromatografi är alltså den metod som används när insulin, och för den delen många andra avancerade läkemedel, tillverkas idag. På engelska kallas detta process-scale chromatography.

Idag är det ett holländskt bolag som har en ledande position för att tillverka det medium som behövs för av insulinkromatografi: Nouryon. Nouryon har köpt upp Akzo Nobels gamla verksamhet i Bohus norr om Göteborg, och tillverkar där en produkt som heter Kromasil. Kromasil är ett pulver som består av mikroskopiska silikatkristaller med en högdefinierad nanostruktur vars mekaniska, kemiska och fysikaliska egenskaper kan mikrojusteras för Nouryons kunders specifika behov. Genom Kromasilproduktionen är fabriken i Bohus en verksamhet som gör det möjligt för många diabetiker att överleva idag.

***

Vad har då insulin med den gröna omställningens industripolitik att göra?

Svaret ligger i hur Kromasil produceras. Kristallerna odlas i batchar under extremt kontrollerade förhållanden. Kristallernas tillväxtprocess är mycket långsam och är beroende av en mycket stor och alldeles jämn energi- och materialförsörjning. Störs kristallfarmens försörjning av insatsvaror skadas batchen och tillverkningsprocessen måste börja om från början. På grund av Nouryons marknadsposition påverkar den störningen den globala läkemedelsindustrin, bland annat insulinförsörjningen.

En av råvarorna som behövs för tillverkningen av Kromasil är vätgas, vilket framkommer av Energimyndighetens förslag till nationell strategi för vätgas, elektrobränslen och ammoniak (se sida 44 – Kartläggning av stora vätgasförbrukare i Sverige). Det krävs mycket stora mängder vätgas för att producera Kromasil, och sådana mängder kan idag bara produceras genom termokemisk omvandling av naturgas (på engelska steam reforming). Fabriken i Bohus behöver en naturgasleverans till en storleksordning om nära en GWh per dag för att kunna producera tillräckligt med vätgas för att vidmakthålla Kromasilproduktionen. Detta motsvarar en metaneffekt i området 30 MW. 30 MW metan till en enskild punkt norr om Göteborg är alltså ett gasflöde som under inga omständigheter får avbrytas. Det är närmast att betrakta som ett energipolitiskt mål i sig.

***

Jag hävdar naturligtvis inte att någon MP-politiker vill diabetespatienterna något illa. Dock har den vårdslösa industripolitik som bland andra Miljöpartiet driver i min mening skapat oacceptabla risker för dessa personer.

Nouryons metanleveranser sker nämligen genom det västsvenska gasnätet, och det västsvenska gasnätet är mycket skört. Gassystemet har ingen nämnvärd egen produktion av metan, ingen lagring värd namnet och de västsvenska gaskunderna försörjs genom en enskild sjöledningen i Öresund. Detta är ett just-in-time-system för gas, vilket är extremt ovanligt för en gasberoende industrination att bygga.

Att gassystemet är så skört såg Linus Laksos och Emma Bergingers partikollegor till, när de under hösten 2019 lade in sitt veto mot bygget av en hamn för LNG i Göteborg. Detta var ren signalpolitik utan någon konsekvensanalys.

– Det här är en viktig signal, sa MP-politikern Karin Pleijel då om beslutet.

Det beslut som fattades hösten 2019 har i praktiken inneburit att om sjöledningen i Öresund saboteras tar den västsvenska gasen slut inom tolv timmar. Denna risk är idag knappast negligerbar eftersom två viktiga sjöledningar för gas i vårt närområde, Nord Stream och Balticconnector, redan har saboterats av fientliga aktörer. Båda sabotagen har starka kopplingar till Ryssland, som alltjämt utgör ett allvarligt hot mot Europas säkerhet, inklusive Sveriges säkerhet.

Om Nouryons leveranser av naturgas upphör nollställs produktionen av Kromasil så gott som omedelbart. Att reparera en sjöledning för gas tar uppskattningsvis över ett halvår, och när gasleveranserna till Nouryon väl kommer tillbaka tar det företaget ytterligare tid innan den första batchen av Kromasil är färdig.

Sammantaget innebär detta att ett sabotage mot Sveriges sjöledning för gas skulle orsaka ett långvarigt avbrott i produktionen av Kromasil. I nästa led drabbas produktionen av insulin, och dessutom andra läkemedelskategorier. Detta skulle riskera livet på otaliga diabetespatienter, och situationen är således ett konkret exempel på hur de senaste årens gröna omställningspolitik har skapat en farlig sårbarhet för läkemedelsförsörjningen.

***

Hur ska då en sårbarhet som denna åtgärdas i praktiken? En lösning skulle kunna vara att elektrifiera Nouryons vätgasproduktion, men även här har den tidigare energipolitiken skapat stora hinder. 30 MW naturgaseffekt översätts till ett ännu högre eleffektbehov eftersom elektrolys idag är en mindre effektiv process för vätgasproduktion än termokemisk omvandling av naturgas. Denna eleffekt måste dessutom vara strikt planerbar.

På grund av nedläggningen av kärnkraftsreaktorerna Ringhals 1 och 2, vilket var något som den tidigare regeringen aktivt drev, finns idag knappt utrymme för företag som Nouryon att elektrifiera sin vätgasproduktion och avsluta sin exponering mot gasnätets risker. Läs exempelvis Second Opinion-artikeln Kamp om effekt i Västsverige från december 2023 för en beskrivning av den situationen. Om Nouryons vätgasproduktion ska kunna elektrifieras idag måste planerbar eleffekt manuellt tas från andra, mindre viktiga kunder, och allokeras till anläggningen i Bohus. Detta förutsätter också att den lokala elnätskapaciteten kan hantera den effekten, vilket inte är givet.

En annan lösning vore naturligtvis att omgående anordna en större LNG-inmatning för att höja säkerheten i gasnätet. Detta gjorde exempelvis Finland när Rysslands krig var ett faktum, men detta kommer sannolikt inte att ske i Sverige. Vårt energi- och miljöpolitiska klimat har en mycket låg tolerans för fossila satsningar, och när dessutom mycket av den LNG som rör sig i Europa är rysk skulle ett nytt LNG-beslut komma till en enorm politisk kostnad för regeringen Kristersson. Det är rimligt att anta att politiker som Lakso och Berginger inte skulle låta ett sådant tillfälle för vass energipolitisk kritik mot Tidöregeringen gå till spillo.

Ett tredje alternativ skulle kunna vara punktförsörjning med flakad biogas, men här är tillgången mycket begränsad och existerande kapaciteter uppbokade i långa kontrakt. Företaget Nouryon är dessutom bara en av många samhällsviktiga gasförbrukare som måste dela på den nya biogaskapacitet som eventuellt kommer att byggas de närmaste åren.

Det sista alternativet är helt enkelt att flytta produktionen av Kromasil till ett annat land med en tryggare energiförsörjning och en mer industrivänlig energipolitik. Detta förefaller faktiskt vara den bästa åtgärden ur patientsäkerhetsperspektivet, men slutsatsen är ett sorgligt kvitto på den svenska industripolitikens allvarliga misslyckande.

***

Värdekedjan för insulin är bara ett av tio ungefär lika allvarliga fall som jag som tjänsteman för försörjningstrygghet på Energimyndigheten hade att hantera. Gång på gång under min anställning såg jag bevis på den otrygghet den ogenomtänkta miljöpolitiken har skapat för svenska företag, och som i förlängningen drabbar i princip hela det fysiska näringslivet. Det är resultatet av ett allvarligt industripolitiskt analyshaveri.

Vårt sköra energisystem skadar Sveriges industriella trovärdighet och vår förmåga att värna om viktiga värdekedjor. Vi som har arbetat med att städa i den gröna omställningens oreda känner därför en enorm frustration när vi läser sådana uttalanden som exempelvis Lakso och Berginger nyligen gjorde i Svenska Dagbladet.

***

Gustav Boëthius har skrivit boken Ledningen som handlar om Sveriges gasberoende och vad som hände när Ryssland startade krig mot Ukraina och när gasledningen Nord Stream sprängdes.

Foto: Diabetes Wellness Sverige