Finland tar allt mer över initiativet i fråga om havsvindkraften. Det senaste är att den finländska systemoperatören Fingrid ger sitt officiella stöd till två stora havsvindkraftsparker som OX2 planerar i Bottenviken. Som möjlig byggstart anges 2026.

Finland är på god väg att bli ett land med nettoexport av el – vilket i ett historiskt perspektiv innebär en fullständig scenförändring. En grundbult är kärnkraftsutbyggnaden, där Olkiluoto 3 inom kort efter många inkörningsproblem förmodas kunna inleda reguljär drift.

En annan kärnkraftsnyhet är att Fortum fått grönt ljus från Strålsäkerhetscentralen STUK för sin ansökan om förlängt drifttillstånd till 2050 för de två reaktorerna i Lovisa – de aktuella drifttillstånden löper ut 2027 respektive 2030. Saken avgörs av regeringen.

Parallellt är vindkraftsutbyggnaden i Finland inne i en intensiv fas. Under 2022 ökade den installerade effekten för vindkraften från 3257 till 5677 megawatt och den höga utbyggnadstakten fortsätter uppenbart.

Vid sidan av denna utbyggnad, som är landbaserad, är aktiviteten för närvarande intensiv också i fråga om havsvindkraften längs hela den finländska kusten inklusive Åland. Bakgrundsfaktorn framför andra är EU:s enorma satsning på vätgas – med det fossilfria stålet som prestigeprojekt, även på finländsk sida.

Bland annat beskrivs det vara en öppen fråga vilken av SSAB:s stålfabriker i Luleå och Brahestad som först kommer att konverteras till den fossilfria tekniken. Säker tillgång till billig el är en tungt vägande faktor, och de finländska tillstånds- och byggprocesserna är dokumenterat korta jämfört med de svenska. Till landskampskänslan bidrar att svenska och finska staten båda är storägare i SSAB.

Det hör också till saken att den finländska vindkraftsutbyggnaden nästan helt är koncentrerad till västkusten. Med havet som granne ges bra vindlägen, och i motsats till östra Finland – där grannen ju heter Ryssland – har försvarsmakten inte så mycket synpunkter på vindkraftstornen i väst.

Mot den här bakgrunden blir Bottenhavet – det vill säga den norra delen av Bottniska viken – extra intressant för vindkraftsaktörerna. Läget är idealiskt inte bara med tanke på SSAB:s stålverk i Brahestad, utan också med tanke på annan energikrävande industri som finns eller är på framväxt i Uleåborg, Karleby, Vasa och andra västfinländska städer.

Samtidigt ligger Sveriges fokus för havsvindkraften i södra Östersjön och Västerhavet. Svenska kraftnät har förklarat att havsvindkraften i Bottniska viken från svensk sida kan bli en prioriterad fråga först in på 2030-talet.

Därmed är det öppet mål för Finland. Även om spelarna råkar komma från Sverige. Strax före jul kom nyheten att Vattenfall bland tjugo konkurrenter tagits in som majoritetsägare (75 procent) i den vindkraftspark som planeras i Bottenhavet – alltså i Bottniska vikens södra del – omkring 15 kilometer utanför kusten i Korsnäs (som alltså är en västfinländsk kommun).

Kapaciteten här planeras till 1300 megawatt, fullastfaktorn anges till 44 procent, investeringen sägs gå på 2-3 miljarder euro. Tillstånden ska enligt målsättningen vara klara 2025 och vindkraftsparken tas i drift omkring 2030.

Bottenviken, med närheten till bland annat stålindustrin i Sverige och Finland, är högintressant för havsvindkraftsproduktion. En dragkamp pågår för närvarande om det område som de tre konkurrenterna gett var sitt namn – Laine, Reimari och Voima. Längre norrut finns området Halla. Karta: Gun-Marie Wiis

I Bottenviken är en dragkamp aktuell gällande det område som på kartan här ovan getts tre namn, Laine, Reimari och Voima, 30-35 kilometer utanför städerna Karleby och Jakobstad, precis intill gränsen mot Sveriges ekonomiska zon. Tre konkurrerande bolag har av statsrådet i Finland fått tillstånd att här undersöka områdets lämplighet för havsvindkraft.

Bakom projektet Laine står Sverigebaserade OX2, bakom Reimari står Skyborn Renewables Offshore, som ägs av ett internationellt riskkapitalbolag, bakom Voima står Ilmatar Energy, ett Finlandsbaserat bolag. Omfattningen anges för Laines del till 150 vindmöllor à 15-25 megawatt med en uppskattad årsproduktion på 11 TWh. Det förutsätter i så fall att den producerade elen tas in i stamnätet på två olika punkter.

Det senaste i denna konkurrens är att OX2 hos statsrådet ansökt om ensamrätt (”statsrådets samtycke till utnyttjanderätt”) till områdena Laine och Halla – denna senare planerade vindkraftspark ses upptill på kartan, utanför Brahestad och Uleåborg. Den sammanlagda elproduktionen för dessa två vindkraftsparker anges till 23 TWh per år och investeringen till 10 miljarder euro.

OX2:s ansökan stöds av SSAB och enligt uppgift även av bland annat storindustrin i Karleby. Mer anmärkningsvärt är att också Fingrid, den finländska systemoperatören, i ett utlåtande ger OX2 stöd.

I dokumentet, undertecknat av Fingrids vd Jukka Ruusunen, hänvisas till att den aktuella energikrisen förutsätter snabbt agerande för att i Finland få fram flera investeringar ”av megaklass” för produktion av ren el, för att klara den gröna omställningen och för att trygga konkurrenskraften hos den elintensiva industrin.

Fingrid ser, sägs i utlåtandet, havsvindkraften som en utmärkt metod för att få till stånd sådan förnybar elproduktion. Fingrid får många förfrågningar om den framtida eltillgången, bland annat med kopplingar till framställning av grön vätgas och syntetiska drivmedel, batterifabriker och datacenter. Prognosen från Fingrids sida är att elbehovet i Finland till 2030 växer från 82 TWh (2022) till 130 TWh per år.

Fingrid nämner vidare att även den regionala fördelningen av elproduktionen och elanvändningen är viktig. I det perspektivet ligger OX2:s projekt Laine och Halla väl placerade för överföring av el till användarna, vilket minskar trycket på Fingrid att förstärka stamnätet – ett tryck som redan är stort.

”Ur Fingrids synvinkel matchar OX2:s havsvindkraftsprojekt väl den kommande ökningen av elanvändningen. Att produktionen kan läggas nära förbrukningen är mycket förnuftigt med tanke på behovet att öka självförsörjningsgraden och behovet att utveckla stamnätet och dess funktionalitet. Av dessa skäl förespråkar och stödjer Fingrid OX2:s ansökan om utnyttjanderätt hos statsrådet gällande projekten Halla och Laine”, avslutas Fingrids dokument i saken.

För Second Opinion berättar Jukka Ruusunen att en stor mängd investerare med anledning av de aktuella vätgassatsningarna sökt kontakt med Fingrid.

”Alla vet att de måste tala med oss för att klargöra vilka transmissionskapaciteter som är möjliga och hur förutsättningarna ser ut för en rimlig framtida infrastruktur för elproduktionen och elöverföringen. Alla vet vid det här laget också att de måste vara ute i god tid”, säger han.

Han framhåller den flaskhals som ligger i N-1-faktorn, det vill säga den säkerhetsmarginal som alltid måste finnas i elsystemet, för att detta ska klara ett plötsligt bortfall av den största produktionsenheten. I Finland handlar detta om 1300 megawatt. En vindkraftspark större än så behöver med andra ord byggas så att elen tas in i stamnätet i separata anslutningspunkter.

Hur mycket diskuterar Fingrid med Svenska kraftnät, till exempel om vindkraftsplanerna i norr?

”Vi har ett bra samarbete och är medvetna om varandras planer”, är Jukka Ruusunens diplomatiska svar.

***

Foto: Vattenfall