Mats Bladh har läst boken Elsystemkrisen och menar att den gör ”systemlogiken” till något förutbestämt. I själva verket är dagens svenska elsystem ett resultat av ett antal historiska val, menar han.

Budskapet i Svenolof Karlssons bok är enkelt: Större inslag av väderberoende elproduktion gör elsystemet instabilt, vilket ger upphov till panikåtgärder och starka prisfluktuationer. Vindkraften kallas därför ”fulel” medan kärnkraften beröms för dess planerbarhet och rotationsenergi. Varje elområde bör ha minst 50 procent egen elproduktion. Svenska kraftnät bör inte ta hänsyn till driftsäkerheten i överföringen mellan elområdena.

Bild: Sverige valde kärnkraft men kunde ha valt kraftvärme, menar Mats Bladh. 

Analysen är mycket intern. Det är inte bara fokus på ”systemlogiken”, det är bara det som tas upp. Författaren menar att denna logik determinerar systemets komponentstruktur, vi har egentligen inga val, logiken leder till ett tvång att välja vissa kraftslag.

I själva verket är dagens svenska elsystem ett resultat av ett antal historiska val, men också av förbättringar inom ramen för en given struktur. Ett annat val hade lett till att vi idag haft kraftvärme vid sidan av vattenkraften istället för kärnkraft. Atomeuforin på 1950-talet gjorde att kärnkraftens risker negligerades. Det gamla elsystemet hade ett recept för systemansvar.

När kommunala energiverk i Mellansverige utmanade planerna för stora anläggningar för enbart elproduktion på 1960-talet, i spåren av bostadsbyggandet och utbyggnaden av fjärrvärmen, tog Vattenfall ställning mot kraftvärmen. Och regering och riksdag gjorde inget att förhindra detta vägval, eftersom det statsbärande partiet lyssnade välvilligt till Vattenfalls önskningar. Om kraftvärmen valts hade det svenska elsystemet mer liknat det danska. Karlsson skriver inget om elsystemen i kärnkraftsfria länder. Man kan inte påstå att den eltekniska valfriheten minskat över tid, tvärtom kommer allt fler komponenter in. Däremot måste elsystemet lära sig något nytt vad gäller balansen, från att vila på vattenmagasin och bränslelager som föregår elproduktionen, till lager och flexibilitet efter densamma. Att sista ordet i denna tekniska historia skulle skrivas just 2022 är svårt att tro.

Det är en brist att författaren väljer att inte säga ett ord om kärnavfallet, om olycks- och terrorriskerna, om kylvattnet, om den usla verkningsgraden, om uranförekomsternas begränsningar, och andra tillkortakommanden för kärnkraften när han nu pekar ut detta kraftslag som nödvändigt. Tyvärr är det tradition att göra så. Entusiasmen för atomkraften var stor på 1950-talet när kärnvapenländerna släppte kunskapen fri. När Birgitta Hambraeus hösten 1972 ställde den första kritiska frågan om kärnkraften i riksdagen hade hon utomordentligt goda skäl att göra det. Det planerades för stora investeringar, men inte för avfallshantering! Man trodde på en vision där bridern skulle återanvända använt kärnbränsle, och än längre fram skulle fusionskraft lösa i stort sett alla energiproblem. Redan den första generationens kärnkraft kunde få Vattenfalls generaldirektör Jonas Norrby att 1970 drömma om städer under plastkupol då den storskaliga kärnkraften skulle ge löjligt låga elpriser (SOU 1970:13, s 86). Ett par år senare föreslog Centrala driftledningen en kraftigt ökad elproduktion med inriktning på elvärme – man ville alltså använda en energiform av hög kvalitet för att producera en energiform av låg kvalitet. Så uppfattades naturlagarna av kärnkraftsvännerna på den tiden!

Det gamla elsystemet, före avregleringen på 1990-talet, betecknades av nationalekonomen Lennart Hjalmarsson som en ”klubb” av stora kraftbolag, och det är mycket träffande. För att få vara med i klubben måste företaget ta ansvar för sin del av landet och säkerställa kraftproduktion och elnät som passade helheten. Med avregleringen försvann detta ansvarstagande, ty den nya ideologin meddelade att enbart elnäten var ett naturligt monopol. Den omedelbara effekten blev att kraftbolagen sålde ut reservkapaciteten, som sedan dess måst upphandlas som effektreserv. Man kan säga mycket om det gamla elsystemet, men den saknade inte ett organiserat ansvar för helheten. Svenolof Karlsson är inne och nosar på detta i frågor kring hur Svenska Kraftnäts uppdrag ska se ut. Jag tror vi måste mer förutsättningslöst hämta lärdom från det gamla elsystemet, och lägga mindre vikt på lösningar som hör samman med prisbildning.

Vi står idag inför ett nytt val, att välja bort tillväxt, åtminstone delvis. Johan Rockström har pekat ut nio ”gränser” för planeten, egentligen handlar det om förändringar hos den levande och dynamiska planetens förmåga att vara levande och dynamisk. Det är dessa förmågor som är hotade, överskridna i sex av nio ”planetary boundaries”. Det innebär, för att vara konkret, att det är bättre att lägga större vikt vid skrotbaserat stål än fossilfritt stål. Enbart LKAB:s förutskickade expansion kräver lika mycket el som hela Danmark använder! Kom ihåg att vattenkraften byggdes ut utan hänsyn till lax, ål och vackra vattenfall, istället var det älvräddarna och den opinion de satte igång som räddade de sista fyra älvarna. Nu går vindkraftsplanerna upp i samma hänsynslösa utbyggnadstempo – någon gång blir det dags att börja säga nej till tillväxt.

***

Svenolof Karlsson svarar direkt:

Klart att jag kunde ha försökt skriva en bok med titeln ”Allt i världen förklarat”, men jag betvivlar att den skulle väcka något större intresse. Idén med boken är just att begränsa temat till den kris som det svenska elsystemet har hamnat i. Ett tema som knappast alls uppmärksammats tidigare i debatten, trots dess långtgående konsekvenser.

Boken är heller inte i någon större grad uttryck för mina egna analyser. Den försöker beskriva vilka frågeställningar som är relevanta i elsystemet och refererar synpunkter från ett antal personer med stor sakkunskap.

Jag föreslår att Mats Bladh tittar på bokpärmens baksida. Där återges facit för hur det svenska elsystemet utvecklats under perioden 2016-2021. För varje år har Svenska kraftnät minskat den maximala tillåtna överföringskapaciteten i de snitt där det svenska elsystemet sammankopplas mellan elområdena. En allt mindre del av elnätets kapacitet används alltså för elöverföring – trots att elnätet byggts ut för varje år. Detta är vad eldiskussionen borde ta som sin utgångspunkt.

***

Foto: Holger.Ellgaard – Eget arbete, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=61512455