Kommer elsystemet befinna sig i ett bättre eller sämre läge om fem till tio år, givet de planer som finns? Den frågan har Second Opinion bett några initierade personer att svara på i en text. Mats Nilsson, docent i miljöekonomi, är starkt kritisk till den nyligen presenterade Elektrifieringsstrategin. Om politiken fortsätter att samla in information, samordna och diskutera, men undviker att konkret ta bort hinder för entreprenörer och sätta konkreta mål för exempelvis tillståndsprocesser, så kommer kraftsystemet gradvis att försämras, skriver han.

Behöver vi fler statliga energigeneraler, mer statliga energiöverenskommelser, ytterligare statliga färdplaner och ännu en statlig strategi?

Ett sätt att svara på frågan om det svenska elsystemet kommer att befinna sig i ett bättre läge om fem till tio år är att titta på de planer som finns inom politiken. Nu närmast har dessa sammanfattats i den så kallade ”Elektrifieringsstrategin”. Denna nyligen publicerade skrift med sina dryga 60 förslag kan vid första anblick ses som en imponerande handlingsplan.

Men det tycker jag inte att det är. I stort sett alla ”åtgärderna” är kartläggningar, mer utredningar, tankar om ökad samverkan, uppföljningar, etc. Det är ännu ett dokument i raden som fördröjer en väsentlig diskussion av vad som behöver göras.

Elektrifieringsstrategin ger en bild av att i stort sett alla tänkbara förslag beaktats, skrivits om med ett politiskt korrekt och till intet förpliktigande språk, och sedan formulerats som en åtgärdspunkt. En strategi som bygger på åtgärder som inte är ett förslag på en åtgärd utan en analys, ökad samverkan eller kartläggning är egentligen en början på den strategiska processen, det vill säga diagnosen av dagens situation. Att man bör ha god information och kunskap om det som ska lagstiftas om tillhör sunt förnuft. Men att med buller och bång kalla början av kunskapsinhämtningen för en strategi är direkt missledande.

Personligen ser jag genomgående en oduglig energipolitik som en del av problemet. Vi borde be politikerna att sätta miljö- och välfärdsmål, bestämma regelverk och skatter och sedan lämna marknaden och dess aktörer ifred. Elektrifieringsstrategin borde således ha innehållit skarpa förslag på förändringar som skulle möjliggjort för entreprenörerna att driva omställningen.

Ur elektrifieringsstrategin kan vi härleda några av denna regerings intressanta synsätt på verkligheten.

Bilden av entreprenören som en passiv, dåligt informerad marknadsaktör som med statens och myndigheternas hjälp ska fås att göra rätt saker ges en central roll. I mångt läser jag i förslagen in en verksamhet som långt ifrån att underlätta en omställning i stället bidrar till att hålla en kader av policyprofessionella (läs lobbyister) och statliga tjänstemän sysselsatta med avancerad floskelbingo i olika kartläggningar, analyser, uppföljningar och utredningar. Idéen om entreprenören som den som ska utveckla affärsmodeller och teknik för att ställa om systemet saknas i stort sett helt i åtgärdsförslagen.

I flertalet fall ska myndigheternas oförmåga att samarbeta åtgärdas. Men det är väl en del av regeringens normala arbetsuppgifter? Om bristande samarbete upptäcks är det väl relativt enkelt att med instruktioner till myndigheterna åtgärda detta? Den helt väsentliga frågan för elmarknaden att vi behöver en systemoperatör som förstår marknadens funktion undviks helt. I en alltmer föränderlig tid krävs en systemoperatör som förstår hur det nya kraftsystemet kommer att fungera, både marknad och teknik. Trots den massiva kritiken av Svenska kraftnäts sätt att sköta systemoperatörsansvaret som i höstas kulminerade i öppen kritik från övriga nordiska systemoperatörer ges Svenska kraftnät i Elektrifieringsstrategin fler uppdrag. Om vi ska diskutera roller i omställningen är det önskvärt att vi drar lärdomar från dagens situation, och hur andra väljer att göra. Här finns det mycket att lära från de länder som har en oberoende, marknadsvänlig systemoperatör. Hur ett framtida systemoperatörsansvar bäst bedrivs är en av få utredningar elektrifieringsstrategin INTE föreslår. Det är en helt central fråga för hur effektivt det går att genomföra energiomställningen.

Slutligen blir det direkt provocerande att som en åtgärd läsa att ”EU:s nya elmarknadsdesign genomförs och efterlevs.” Hade regeringen tänkt gå åt ett annat håll och har en diskussion om detta förts med Bryssel? Vidare: ”Regeringen analyserar redovisningen av regeringsuppdraget för utveckling av stödtjänster som lämnades av Svenska kraftnät den 15 oktober 2021 och avser vid behov återkomma med ytterligare åtgärder.” Är inte det en självklar uppgift om regeringen beställt uppdraget att man tar om hand om rapporteringen? Varför är detta en specifik åtgärd i denna elektrifieringsstrategi? Tyvärr uppfattar jag att dokumentet innehåller ganska många saker som måste ses som naturliga arbetsuppgifter och som bara adderas för att ge intryck av en gedigen arbetsinsats med många åtgärdsförslag.

Det som saknas är mål och faktiska förändringar av de regler som skulle kunna underlätta för aktörer att bidra till omställningen. Det finns redan idag erfarenheter och information som skulle ha lett till ett bra åtgärdspaket med 6 skarpa förslag på faktiska förändringar av skatter och regelverk för den omställning de flesta av oss tror måste ske. Men att föreslå en konkret åtgärd kräver kunskap och mod. Det första uttalar jag mig inte om men det sista saknas helt i Elektrifieringsstrategin.

Om politiken fortsätter att samla in information, samordna och diskutera, men undviker att konkret ta bort hinder för entreprenörer och sätta konkreta mål för exempelvis tillståndsprocesser, så kommer kraftsystemet gradvis att försämras. Då riskerar vi att om fem till tio år ha ett kraftsystem som är sämre miljömässigt, där stora elavbrott är vanligt förekommande och där konsumenternas kostnader skjutit i höjden.