Nej, det är inte ett drev mot enskilda tjänstemän som pågår om den småskaliga vattenkraften. Det är i stället en begriplig reaktion mot vissa myndigheters och tjänstemäns sätt att hantera miljömål som står i konflikt med varandra.

Avvägning mellan skada och nytta
Ett trovärdigt och hederligt sätt att hantera motstående miljöhänsyn är att efter bästa förmåga redovisa vilka skador och nyttovärden som är förknippade med olika miljöpåverkande verksamheter och sedan göra en övergripande avvägning mellan dessa hänsyn. Detta är genuint svårt men nödvändigt i processen mot att nå en långsiktigt hållbar energiförsörjning

Inom området småskalig vattenkraft har miljömålsprocessen präglats av en uppfattning av att det inte finns några andra miljömässiga eller samhällsekonomiska nyttovärden att ta hänsyn till gentemot de högst berättigade faktorerna om hållbar vattenekologi och bevarande av biologisk mångfald. Det är en ytterst schabloniserad och i flera avseenden felaktig bild av problematiken.

För Älvräddarna som en fristående organisation står det naturligtvis fritt att inta en sådan position. För ansvariga myndigheter och deras tjänstemän är det dock allvarligt att de tillåts svika sitt ansvar att oväldigt pröva motstående hänsyn genom att förneka nyttovärden i ett bredare samhälls- och miljöperspektiv. Inte minst är det märkligt att myndigheter under regeringen kan agera på ett sätt som negligerar faktorer som har betydelse för att förverkliga statsmakternas politiska mål om en fossilfri energiförsörjning utan kärnkraft.

Det är inte fel att de berörda myndigheterna och Älvräddarna bevakar de vattenekologiska aspekterna inför framtida hot om kollapsande ekosystem. Det ska de göra. Problemet är deras bristande helhetssyn som kan karaktäriseras av en oförmåga eller rent av ovilja att acceptera två viktiga hörnstenar i diskussionen om den småskaliga vattenkraften:

1. Att det finns nyttovärden och utvecklingsmöjligheter som måste vägas in i en saklig prövning gentemot miljömässiga skador och avhjälpande åtgärder.

2. Att skade- och nyttofaktorerna är höggradigt individuella mellan olika vattenverksamheter och hänsyn måste tas till dessa skillnader i prövningen.

Både vattendirektivet och miljöbalken är öppna för att en allsidig prövning av motstående hänsyn ska kunna ske inför beslut om vattenverksamheternas framtid. Genom att förneka relevansen av dessa punkter så tar man oacceptabla genvägar i den komplicerade prövningsprocessen.

Värdet av energiproduktionen
Älvräddarnas argumentation för att den småskaliga vattenkraftens energiproduktion inte har något värde bygger på föreställningen att tillkommande elenergiproduktion i vind- och solkraft inte är förknippade med vare sig kostnader eller försvårande miljökonsekvenser. Vi känner igen resonemanget från den tidigare energihistorien. Ett återkommande tema har där varit att när man har haft ett miljöproblem med ett visst kraftslag så utmålar man en kommande produktionsmetod som totalt problemfri.

Så gjorde man på 60-talet då man trodde att man löste miljökonflikterna om vattenkraftens fortsatta utbyggnad genom att bygga upp kärnkraften, som då ansågs vara både billig och utan några svåra miljökonsekvenser. Lärdomen från historien är att det som ser ut att vara för bra för att vara sant troligen inte heller är det. Det finns inget sätt att producera elenergi som inte har några som helst negativa miljökonsekvenser.

Om den förnybara energiproduktionen från den småskaliga vattenkraften inte skulle ha något som helst värde så skulle det i så fall vara meningslöst att bygga ett enda vindkraftverk eller en enda solcellspanel ytterligare. De är var och en så små att de inte skulle synas i statistiken enligt Älvräddarnas argumentation. Den småskaliga vattenkraften är veterligen det enda området där även småskaliga decentraliserade insatsers värde inom energiförsörjningen så fullständigt förnekas.

Den ensidiga argumentationen visar på en allvarlig oförståelse för vilket omfattande omställningsarbete som samhället står inför om visionen om en fossilfri energiförsörjning utan kärnkraft ska kunna förverkligas inom ett 30-årsperspektiv. Det skulle kräva ca 50 TWh ny produktion för att ersätta den befintliga kärnkraften och ytterligare ett antal tiotals TWh för att ersätta andra samhällsbehov som i dag är fossildrivna, exempelvis inom transportsektorn.

För att det ska lyckas att uppnå en tillräcklig förnybar elproduktion så blir det nödvändigt att ta till vara alla stor- och småskaliga möjligheter genom vidareutveckling och effektivisering av befintliga produktionskällor samt att bejaka nya tekniska lösningar. Det betyder inte att allvarliga miljökonsekvenser på vare sig lokal eller global nivå får sättas åt sidan. Det betyder dock att det blir nödvändigt att acceptera att det finns konflikter mellan olika miljömål och att det blir nödvändigt att finna rimliga kompromisser. Vad som inte är acceptabelt är att agera ensidigt för en enda miljöaspekt och sätta på sig skygglappar för det bredare miljöperspektivet genom ett faktaförnekande hållningssätt. I synnerhet gäller det för ansvariga myndigheter.

Värdet av reglerförmågan
En myt som odlats länge av Älvräddarna med flera är att den småskaliga vattenkraften inte skulle ha något värde för den framtida regleringen av balansen mellan förbrukning och produktion av el. Myten grundas på ett missförstånd av ett tidigare yttrande från Svenska kraftnät. I yttrandet angavs att den småskaliga produktionen inte anlitas för de regleringstjänster som Svenska kraftnät behöver för att klara sin del av det dagliga reglerarbetet. Det är ett helt korrekt påstående därför att den småskaliga produktionen inte i dag kan prestera så stora samlade reglerinsatser så snabbt som Svenska kraftnät behöver.

Detta är dock inte hela sanningen. Det reglerarbete som Svenska kraftnät svarar för genom att köpa reglertjänster inom varje drifttimme är endast en liten del av det totala regleringsbehovet under dygnet. Förbrukningen inom Sverige varierar ungefär 5000 – 6000 MW mellan dag och natt med ett relativt återkommande mönster mellan timmarna. Den totala produktionen måste exakt följa dessa variationer genom ett samspel mellan snabba och långsamma regleringar med varierande planeringsförutsättningar. Den allra största delen av detta dagliga reglerarbete är delegerat till de balansansvariga företagen, vilket är reglerat i det obligatoriska Balansansvarsavtalet (Se närmare på www.svk.se ). Dessa företag ska se till att deras leveransåtaganden timme för timme balanseras av egen eller inköpt produktion. Stora avvikelser leder till tydliga ekonomiska sanktioner.

De balansansvariga företagen omfattar även all småskalig produktion som då ingår i deras löpande planering av sin balans för nästkommande dygn. Innebörden av denna arbetsfördelning är att det finns stort utrymme för att utnyttja även reglerförmåga som det tar längre tid att aktivera än vad som krävs för direkta reglertjänster till Svenska kraftnät. Det kan alltså handla om produktion som bara kan regleras för ett antal timmar i taget. Även reglering som bygger på kraftstationer som är programstyrda för att producera på dagen och stå stilla på natten kan bidra till det totala reglerarbetet. Nyttan härrör i så fall av att en mångfald små långsamma reglerinsatser kan avlasta de större och mera snabbrörligare reglerresurserna, så att de kan användas för mer oförutsedda balanseringsbehov.

Hittills har den potentiella reglerförmågan i den småskaliga vattenkraften inte behövt utnyttjats i någon nämnvärd utsträckning. Det har saknats ekonomiska incitament av den anledningen att reglerförmågan i den storskaliga vattenkraften för det mesta har varit tillräcklig. Det viktiga är emellertid inte att se bakåt hur det har varit utan vilken utveckling och behov som kan förutses för framtiden.

I ett scenario med 50 – 60 TWh produktion i vind- och solkraft kommer förutsättningarna för att klara balanseringen att se helt annorlunda ut än i dag. Flera studier visar att variationer i vind- och solelproduktion regelbundet kan uppstå på samma nivå som förbrukningens dygnsvariationer. När dessa samvarierar så skulle de alltså komma att kräva dubbelt så stora regleråtgärder som i dag. De tillkommande variationerna är dessutom svåra att prognosera och kan ha en dominerande varaktighet mellan några timmar till några dagar.

För att klara sådana balanseringssituationer kommer det att bli nödvändigt att mobilisera all tillgänglig reglerförmåga inom både användnings- och produktionssidan med rimliga miljö- och samhällskonsekvenser. Behoven kommer att behöva uttryckas och hanteras med ekonomiska styrmedel vilket ger incitament för att utveckla outnyttjad förmåga. Det är då uppenbart att den reglerförmåga som kan presteras även av den småskaliga vattenkraften kommer att efterfrågas, givetvis i proportion till sin storlek. De vattenekologiska konsekvenserna måste då vägas mot miljökonsekvenserna av att tvingas klara regleringsbehovet på annat sätt, i värsta fall genom ökad användning av fossileldad produktion. 

Ekonomisk nyttovärdering
Det är givet att en omsorgsfull och allsidig prövning mellan skadefaktorer och nyttovärden kan komma att leda till slutsatsen att ett antal småskaliga vattenkraftverksamheter bör avvecklas. Det måste dock ske efter en individuell prövning som tar vederbörlig hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall. Utfallet kan inte rimligen grundas på schabloniserade uttalanden som dömer ut en hel verksamhetsgren utan annat underlag än kampanjartade påståenden.

Det är ett normalt förfarande att olika samhällsbehov och allmänna nyttovärden uttrycks i ekonomiska termer. Det gäller både materiella och immateriella nyttovärden som modelleras i ekonomiska mått. Det kan alltså vara såväl samhällsviktiga försörjningsfaktorer som kulturella och traditionsburna värden som behöver vägas mot skadeverkningar och kostnader för kompenserande åtgärder. Inte minst gäller det för infrastrukturprojekt och vattenverksamheter som prövas i mijödomstolar, där konsekvenserna av olika åtgärder uttryckta i ekonomiska termer alltid har haft en stor vikt.

I Älvräddarnas argumentation finns ofta ett inslag av att nyttovärden som formuleras i ekonomiska termer kan avfärdas som enbart ett uttryck för ren och skär girighet från anläggningsägarnas sida och att de därför inte är något man behöver bry sig om. I den senaste artikeln på Second-Opinion framkommer detta på ett pinsamt sätt genom en förolämpande antydan att ägarna till småskalig vattenkraft bara skulle bry sig om att få pengar för att leva ett bekymmersfritt liv i varmare länder.

Det är väl knappast så att någon på allvar tror att Älvräddarnas representanter inte begriper bättre än så. Givetvis inser de att dessa ekonomiska värderingar avspeglar olika former av verkliga behov i samhället, men att det försvårar deras sätt att driva sina frågor på en skenbart förenklad nivå. Det är därför tragiskt att de förfaller till en sådan vulgär demagogi inom ett område som är så viktigt för den framtida samhällsutvecklingen och den ekologiska stabiliteten. Det riskerar också att äventyra trovärdigheten för organisationen inom det vattenekologiska området där ett seriöst agerande är av mycket stor betydelse.