DEBATT
Bedömningar om att Sveriges elanvändning ska fördubblas, som lyfts fram som motiv för subventioner till ny kärnkraft, bygger på storskalig produktion av vätgas varav det mesta ska användas till fossilfri ståltillverkning. Men kalkylen går inte ihop, menar Jonas Nycander, professor vid meteorologiska institutionen, Stockholms universitet. Slutsatsen är att produktion av vätgas av den storlek som motiverar utbyggnaden av kärnkraften bara kommer att äga rum om elpriset är mycket lägre än vad som krävs för att bekosta ny kärnkraft, skriver han.

Enligt den proposition som nyligen antogs av riksdagen ska en stor utbyggnad av kärnkraften finansieras med subventionerade statliga lån, och ägarna ska dessutom garanteras en miniminivå på elpriset. Den föregående utredningen av Mats Dillén föreslog garantipriset 80 öre per kWh. (Kostnaden för att producera el med ny kärnkraft på kommersiella villkor uppskattades till 110 öre per kWh, men kan bli mycket högre). Utbyggnaden motiveras av planeringsmålet att Sveriges elproduktion ska vara 300 TWh år 2045, vilket bygger på att elförbrukningen fördubblas jämfört med i dag.

Bild: Vätgas planeras används vid tillverkning av fossilfritt stål. Foto: SSAB.

Hur lågt behöver elpriset vara för att efterfrågan ska bli så stor? Denna avgörande fråga berörs inte i Dilléns utredning, eller i de rapporter från Energimyndigheten och Svenska kraftnät som utredningen hänvisar till. Ingen annan tycks heller ha försökt uppskatta hur efterfrågan på el beror på priset.

Tekniska fakta kan ge vissa insikter om det. Den ökade elförbrukningen ska framför allt gå till produktion av vätgas för industrin. (Elektrifiering av trafiken täcks av dagens exportöverskott). Enligt Energimyndigheten kommer vätgasproduktionen att förbruka upp till 130 TWh el. Det mesta ska användas till fossilfri ståltillverkning. Med dagens stålpris är det bara lönsamt om elpriset är mindre än hälften av kostnaden för att producera el med ny kärnkraft.

Men snart bör stålpriset i Europa stiga, när stålindustrin inte längre får utsläppsrätter gratis, och EU lägger koldioxidtullar på importerat stål. På kontinenten kommer man då troligen att producera stål med hjälp av naturgas, i en liknande process som när man använder vätgas. Att använda naturgas reducerar koldioxidutsläppen med två tredjedelar jämfört med traditionella masugnar, och utsläppen kan minskas ytterligare med koldioxidlagring.

Att det är bättre att använda naturgas än vätgas för ståltillverkning på kontinenten beror på att man där också använder naturgas för att producera el, med en verkningsgrad på högst 60%. Om man sedan använder denna el till att producera vätgas med verkningsgraden 60-70% har mer än hälften av energin gått förlorad. Dessa förluster undviker man om man i stället använder naturgasen direkt i ståltillverkningen, och energikostnaden blir då mindre än hälften så stor. (Man slipper dessutom kapital- och driftskostnader för gaskraftverk och elektrolysörer.) Koldioxidutsläppen blir också mycket mindre. Naturgas kommer troligen att användas för elproduktion in på 2040-talet, efter hand kompletterat med koldioxidlagring.

Priset på naturgas bestämmer priset på naturgasproducerad el. För att ståltillverkning med vätgas i Norrbotten ska ha lägre energikostnad än ståltillverkning med naturgas på kontinenten krävs därför att elpriset i Norrbotten är mindre än hälften så högt som priset på naturgasproducerad el. Sedan 2023 (alltså efter det att det mesta av den billiga ryska gasen ersatts av dyrare LNG) har den sammanlagda kostnaden för naturgas och utsläppsrätter i gaskraftverk legat kring 105 euro per producerad MWh (motsvarande 115 öre per kWh). Vid en tredubbling av priset för utsläppsrätter till ungefär 210 euro per ton koldioxid ökar den sammanlagda kostnaden till drygt 150 euro per MWh. Till och med efter en så kraftig ökning av utsläppspriset behöver elpriset vara lägre än det föreslagna garantipriset på 80 öre per kWh för att vätgasbaserad ståltillverkning i Norrbotten ska vara konkurrenskraftig.

Förutom ståltillverkning ska vätgasen användas till produktion av elektrobränslen i Sverige (t ex metan, som är i stort sett samma sak som naturgas). Verkningsgraden när man tillverkar elektrobränsle från el är ungefär 50%, vilket gör att det elpris som krävs för lönsamhet är ännu lägre än vid vätgasbaserad ståltillverkning.

Slutsatsen är att produktion av vätgas av den storlek som motiverar utbyggnaden av kärnkraften bara kommer att äga rum om elpriset är mycket lägre än vad som krävs för att bekosta ny kärnkraft. Mellanskillnaden betalas av skattebetalarna eller vanliga elkonsumenter. Samtidigt kommer marknadspriset på el att pressas ner så lågt att livstidförlängning av existerande kärnkraftverk kan hindras. En förlängning är betydligt billigare än att bygga nya, men skulle inte få del av subventionerna. Vattenfall och Uniper (två av ägarna till de svenska kärnkraftverken) pekar på denna risk i sina remissvar, vilket regeringen avfärdar med argumentet att klimatomställningen kommer att öka efterfrågan på el så mycket att priset hålls uppe. Det är ett ihåligt argument.

Till skillnad från förnybar energi är kärnkraft oberoende av geografi, och kostar lika mycket att bygga överallt. Därför är det bäst för både ekonomin och klimatet att den byggs där elpriset är högst, inte i Sverige som har de lägsta elpriserna i EU, och de bästa förutsättningarna för förnybar energi, tack vare kombinationen av vattenkraft och goda förutsättningar för vindkraft. Regeringens förslag skulle innebära en kraftig subvention av elexport och tung industri. Sådan industri är kapitalintensiv och konjunkturkänslig, och ger få arbetstillfällen. Stora subventioner av tung industri skadar Sveriges ekonomi.