Energimarknadsanalytikern Mats Nilsson ifrågasätter värdet av det långsiktiga nationella planperspektivet för energisystemet. Det ligger i tiden att föreslå planering som lösning, men frågan är vad staten ska göra med den information den nu ska kräva in av alla företag, skriver han.

När man läser Energimarknadsinspektionens (Ei) utredning om nätkapacitetsbristen i Sverige är det svårt att hitta konkreta nya åtgärder. De flesta av de åtgärder som listas är saker som ändå skulle implementerats. Bland de skarpa förslagen återfinns att Ei ska få rätt att bestämma vad som ska ingå i det nya styrinstrumentet ”nätutvecklingsplaner”. Det ligger i tiden att föreslå planering som lösning. Jämför till exempel med Fossilfritt Sveriges produktion av färdplaner för olika branscher, och Jytte Gutelands förslag om en Europeisk klimatlag där den svenska färdplanemodellen ska exporteras till alla länder och alla sektorer.

Foto: BrokenSphere / Wikimedia Commons.

Nätutvecklingsplanerna ska enligt Ei leda till bättre samordning (mellan olika nät, och mellan olika nätnivåer). Genom att föra in kommunala och regionala beslutsfattare kommer ett proaktivt element att kunna tillföras nätutvecklingsplaneringen. Och inte minst, anför Ei, kommer en bättre information om flaskhalsar i nätet att vara en viktig information till aktörer som erbjuder flexibilitetstjänster. Tanken är således att staten, genom att visa för företagen vad de borde ha med i sin planering, kommer att bidra till minskade problem i näten. Ei är medvetet vaga om riktigt vad som saknats i företagens planering, om elnätsbristen i Uppsala, Malmö och Stockholm verkligen avhjälpts med en central planeringsöversynsfunktion, och hur stor del av problemen som kan hänföras till bristande samordning.

Att Svenska kraftnät de kommande årtionde ska investera för stora belopp är ett faktum. Men Ei:s rapport visar att Svenska kraftnät investerade mycket fram till och med 70-talet för att sedan under 30 års tid knappt investera alls. Det hade varit värdefullt om Ei hade diskuterat på vilket sätt nätutvecklingsplanerna åtgärdar den bristande koordination och kunskap som i årtionden hypotetiskt hållit tillbaka Svenska kraftnät.

På 60-, 70 och 80-talet fanns en aktiv forskning om centralplanering och dess olika avarter. Till exempel följde forskarna noggrant det som fransmännen kallade indikativ planering. Det var icke bindande planer som staten och de stora företagen i varje bransch författade tillsammans. Dessa var snarlika dagens färdplaner. På det stora hela har inte indikativa planer, vare sig de är 5-, 10- eller 20-åriga varit något recept till framgång. Att nätföretagen ska planera sin verksamhet, det ifrågasätter ingen. Frågan är vad staten ska göra med den information den nu ska kräva in av alla företag? Vad kan en statlig tjänsteman se i dessa planer som inte företagen själva kunnat se?

Att staten har en roll för att långsiktigt sätta spelreglerna på elmarknaden betvivlar ingen. Det är dock viktigt när vi tillför nya administrativa påbud på företagen att det finns en logik och tydliga resonemang kring varför påbudet införs. Jag tror förvisso att alla någorlunda stora nätbolag redan planerar sin verksamhet. Energimarknadsinspektionens diktat behöver därför inte bli speciellt kostsamt utan företagen kan med relativt små medel tillgodose byråkratins hunger efter plandata. Principiellt kan det dock vara viktigt att väcka vissa frågor. Vilka faktorer i nätbolagens planering saknas, och hur mycket av dagens nätkapacitetsbrist kan tillskrivas bristande planering? Kommer vi någonsin att kunna ta höjd för, genom bättre planer, de skattehöjningar som fick ett antal kraftvärmeverk att avisera förtida stängning och därmed skapa den omedelbara krisen i Stockholm eller Malmö?