DEBATT
Kraven på absolut frihet från fossila insatsvaror genom elektrifiering gör att expansionsbeslut läggs utomlands eller helt ställs in, skriver Fredrik Tånnander. Problemen som vi nu ser i att elektrifiera tillverkning av cement, stål och petrokemi är tecken på att politiken och retoriken innehåller en farlig naivitet som kan kosta oss dyrt, menar han.

Södra Sveriges energiintensiva industrier går igenom en tyst kris. Kraven på absolut frihet från fossila insatsvaror genom elektrifiering gör att expansionsbeslut läggs utomlands eller helt ställs in. Problemen som vi nu ser i att elektrifiera tillverkning av cement, stål och petrokemi är tecken på att politiken och retoriken innehåller en farlig naivitet som kan kosta oss dyrt.

Bild: Höganäs levererar världsledande järnpulver för tillverkning av komponenter, skriver Fredrik Tånnander. 

Användningen av förädling med kol och kolväten har varit en förutsättning för utvecklingen av vår välfärd de senaste 200 åren. Det moderna samhället vore omöjligt utan förädlingen av de tre viktiga råvarorna cement, stål och petrokemi.

Vad dessa råvaror har gemensamt, trots sina olika tillämpningar, är deras beroende av fossilt kol i sin förädling. Dessa är kol, råolja eller naturgas. Förädling som har en klimatpåverkande effekt, men också stor samhällsnytta.

Klimatpåverkande utsläppsökningar är inte bra, men de behöver sättas i ett samhällsnyttigt perspektiv. En fullständig plan med konsekvensanalys behövs, innan vi kastar oss in i en revolution där tillgången på och förädlingen av dessa ämnen sätts på spel.

Istället för att sluta med användningen av kol som råvara, som många politiker förespråkar, behöver vi förstå behovet av dem framöver.

Utan cement, stål och petrokemi kommer Sverige inte att kunna bibehålla sin infrastruktur, förnya sina transporter och erbjuda befolkningen modern vård och teknik.

Råvaror som kräver förädling med fossilt kol saknar konkurrenskraftiga alternativ i vår ekonomi. De är fortsatt nödvändiga, och deras förädling skapar stora värden. Sydsvenska företags expertkunskaper i fråga om förädling av dessa råvaror är dessutom en ofta förbisedd konkurrensfördel.

När cement blev råvaran för infrastruktur, kunde företag som Cementgjuteriet (Skanska) i Limhamn forma Sveriges moderna infrastruktur.

När Sverige utvecklade världens säkraste bilar och lastbilar, tillverkades växellådorna med världsledande järnpulver från Höganäs.

När Sveriges befolkning historiskt dubblerades, krävdes både mat och rent vatten. Bakom den utvecklingen stod den Sydsvenska kemisektorn, med företag som Perstorp och Kemira.

Utan dessa verksamheter hade Sverige varit fattigare och saknat kritiska resurser för att utveckla samhället.

När nu hela samhället behöver ställa om för de fossilfria klimatmålen, ser vi att kostnaderna för de kritiska råvarorna drivs upp. Samhällsbyggande tillgångar betraktas som en miljöbelastning.

Global klimatpolitik har tillåtits köra över den nationella miljöpolitiken utan närmare check vad den kolfria tekniken verkligen förmår. Man har inte tagit till sig att förädlingsprocesserna av råvarorna är känsliga och svåröverblickbara och har utvecklats steg för steg under lång tid.

Teknikutvecklingen mot elektrifiering och mindre fossil kolanvändning bör följa samma princip: i kontrollerbara steg och under ständig utvärdering. Även om absolut frihet från fossilt kol kanske omfattas som ett framtidsmål för alla, kan vi inte göra vägen till målet så svårframkomlig att en stor del av oss stupar på vägen.

Politiker, medier och även företagen själva tar för givet att absolut frihet från fossilt kol är den enda vägen framåt. Den slutsatsen ignorerar helt omställningen av nämnda råvarors kostnader och samhällspåverkan.

Vi behöver en verklighetsförankrad debatt om konsekvenserna av omställningsåtgärderna för industrin och samhället vid elektrifiering. Samhällsnyttan är en produkt av många faktorer. Om vi ska vara med på resan, behöver alla också ta hänsyn till alla, inklusive den sydsvenska industrin.