DEBATT
I Tyskland hotas flera stora havsbaserade vindkraftprojekt i Nordsjön av förseningar, omförhandlingar och i vissa fall rena avhopp från investerare, skriver energianalytikern Staffan Reveman. Nordsjöns vindkraftskris blottlägger ett grundläggande dilemma i Europas energipolitik. Den visar kollisionen mellan politiska mål, fysisk verklighet och ekonomiska begränsningar, menar han.

Det som under många år presenterats som Europas stora framtidsprojekt för fossilfri elproduktion håller nu på att utvecklas till en ekonomisk och politisk kris. I Tyskland hotas flera stora havsbaserade vindkraftsprojekt i Nordsjön av förseningar, omförhandlingar och i vissa fall rena avhopp från investerare. Det handlar inte om små justeringar, utan om investeringar värda tiotals miljarder euro och om centrala delar av den europeiska energiomställningen.

Bakgrunden är dramatisk. Länderna runt Nordsjön har gemensamt satt upp mål om cirka 300 gigawatt havsbaserad vindkraft. Tysklands andel är i dag ungefär 10 gigawatt, till 2030 ska den vara 30 gigawatt och senast 2045 omkring 70 gigawatt, vilket motsvarar tusentals enorma vindturbiner ute till havs. Men samtidigt börjar verkligheten komma ikapp de politiska ambitionerna.

Flera stora energibolag, däribland BP och TotalEnergies, vill nu dra sig ur projekt där de tidigare betalat miljardbelopp för rättigheter att bygga havsbaserad vindkraft. Bara dessa två bolag har åtagit sig betalningar på drygt 10 miljarder euro för olika havsområden i den tyska Nordsjön. Nu hävdar branschen att projekten riskerar att bli olönsamma.

Särskilt anmärkningsvärt är att BP och TotalEnergies ursprungligen ville bygga ut dessa projekt utan statliga subventioner. Det framställdes länge som ett bevis på att havsbaserad vindkraft nu var fullt marknadsmässig och kunde bära sina egna kostnader. Att samma aktörer nu vill omförhandla villkoren eller lämna projekten är därför mycket nedslående för hela den europeiska energiomställningen. Det visar hur svårt det fortfarande är att få denna typ av storskaliga och väderberoende energisystem ekonomiskt stabila utan någon form av statliga subventioner.

Förklaringarna är flera. Kostnaderna stiger snabbare än de möjliga intäkterna. Räntorna och leveranskedjorna har blivit dyrare och mer osäkra på grund av geopolitik, handelskonflikter och krig. Nätanslutningar försenas. Men krisen handlar om mer än tillfälliga problem. Den blottlägger också ett grundläggande strukturellt dilemma i Europas energipolitik.

Under många år har politiken byggt på antagandet att stora mängder väderberoende elproduktion snabbt skulle kunna byggas ut och därefter automatiskt skapa billig och någorlunda stabil elförsörjning. I praktiken visar det sig betydligt svårare. Havsbaserad vindkraft är tekniskt avancerad, kapitalkrävande och starkt beroende av omfattande nätutbyggnad. Projekten kräver dessutom mycket långa investeringshorisonter där små förändringar i räntor, materialkostnader eller elpriser snabbt kan förändra hela kalkylen.

Samtidigt finns ett annat problem som sällan diskuteras öppet: installerad effekt är inte samma sak som tillgänglig elproduktion. Produktionen varierar kraftigt beroende på väderförhållanden. Under perioder med låg vind måste andra kraftslag fortfarande bära systemet vilket kostar extra. Att det alltid blåser till havs stämmer helt enkelt inte.

Det innebär att även mycket stora investeringar i havsbaserad vindkraft inte eliminerar behovet av stabil planerbar elproduktion, reservkapacitet och massiv nätutbyggnad. Just denna systemkostnad har länge underskattats i den politiska debatten.

Nu börjar även investerarna reagera. När BP:s aktieutveckling under flera år halkade efter konkurrenternas ökade trycket från aktieägare att åter prioritera olje- och gasverksamhet framför delar av energiomställningen. Det är en viktig signal. Kapitalmarknaden accepterar inte längre automatiskt alla gröna projekt bara för att de är politiskt prioriterade.

Den tyska staten hamnar därmed i ett svårt läge. Om projekten kollapsar riskerar utbyggnaden att försenas med många år. Samtidigt växer trycket på regeringen att mildra villkoren för investerarna. Branschorganisationer kräver redan nya stödsystem.

Det väcker principiella frågor. Ska skattebetalare bära riskerna när privata investerare gjort alltför aggressiva budgivningar? Och vad händer med marknadsekonomin när staten förväntas garantera lönsamhet även i projekt där kalkylerna visat sig vara alltför optimistiska för en elproduktion som är beroende av vädret?

Nordsjöns vindkraftskris visar därför något större än bara problem inom en enskild energisektor. Den visar kollisionen mellan politiska mål, fysisk verklighet och ekonomiska begränsningar.

Energiomställningen kräver enorma mängder kapital, material, elnät och teknisk stabilitet. Men den kräver också realism. Att elektrifiera industri och transporter, försörja datacenter och uppvärmning samtidigt som stora delar av det stabila fossilfria kraftsystemet avvecklas är betydligt mer komplicerat än många politiska slogans antytt. Avvecklingen av den tyska kärnkraften gör ont, vilket det inte gärna pratas om eftersom de flesta nickade genom besluten.

Den avgörande frågan framöver blir därför inte om Europa ska ställa om sitt energisystem, utan om omställningen sker med teknisk och ekonomisk realism — eller fortsatt bygger på alltför optimistiska antaganden om hur snabbt och enkelt energisystem kan förändras. Att överlista fysiken går inte.