”Irreversibel”, säger CDU-ledaren och den sannolika nya förbundskanslern Friedrich Merz om den tyska kärnkraftavvecklingen. ”Reversibel”, säger hans förmodade regeringspartner CSU-ledaren Markus Söder. Hur striden om kärnkraften dem emellan slutar har betydelse också för Sveriges del.

Den tyska hållningen till kärnkraft har betydelse för Sverige på åtminstone två plan. Dels genom det tyska elprisets påverkan på de svenska elpriserna, dels genom Tysklands starka inflytande på EU i kärnkraftsfrågan. Vilket visade sig senast förra veckan, då Tyskland (tillsammans med Österrike) vägrade att skriva under Europeiska rådets vägledningsdokument i energifrågor för den tillträdande EU-kommissionen.

Bild: CSU-ledaren Markus Söder lägger ut texten om kärnkraften i public service-kanalen Bayerischer Rundfunk (BR). Från BR24 på Youtube.

Tyskland ville ha en formulering som ”respekterar medlemsländernas självständiga energipolitik” och godkände inte att EU-medel satsas på teknik som inte stöds av samtliga länder. Med andra ord en konfrontativ attityd till den franska linjen att EU borde delta i finansieringen av ny kärnkraft.

Den tyska avvecklingen av kärnkraften har som känt länge varit ett centralt tema i energidebatten, även på Second Opinion, som till exempel redovisat hur den tyska riksrevisionen flera gånger sågat förbundsregeringens politik kring energiomställningen längs med fotknölarna. Med bibehållen kärnkraft kunde Tyskland redan ha nått sina klimatmål och ha sparat enorma pengar.

Ett mått på det är vad de tyska hushållen betalar för elen när omställningskostnaderna inkluderas: under första halvåret 2024 i genomsnitt 41,35 cent/kWh (cirka 475 öre/kWh). Detta enligt statistik från BDEW (Bundesverband der Energie- und Wasserwirtschaft). Då är den så kallade EEG-avgiften (för subvention till producenterna av förnybar el) inte ens medräknad – den lades i juli 2022 in i statsfinanserna och syns därför inte på elfakturan. Med den adderad drar totalpriset för slutkunden i väg klart över 5 kr/kWh.

Genom en snårskog av undantag och specialregler i avgiftssystemet är elpriset för de tyska elintensiva industriföretagen klart lägre, men i genomsnitt betalade de häromåret dubbelt så mycket för elen som svenska företag, enligt en rapport från Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser.

Är en reaktion mot den tyska energiomställningspolitiken att vänta, om den nuvarande Ampelkoalitionen (”trafikljuskoalitionen”, rött för socialdemokratiska SPD, gult för liberala FDP, grönt för Die Grünen) efter nyvalet i Tyskland den 23 februari nästa år ersätts av en borgerlig CDU/CSU-ledd regering, vilket opinionssiffrorna tydligt pekar på?

Den som den 12 oktober i år lyssnade till CDU-ledaren Friedrich Merz brandtal på CSU:s partidag skulle egentligen inte behöva tveka: ”Med de gröna, sådana som de i dag är, är något samarbete enligt min mening inte tänkbart och inte möjligt!”, förklarade Merz med stor emfas och till stora applåder.

Angående kärnkraften förklarade CDU i april i fjol att stängningen av de sista reaktorerna i Tyskland var ”ett ideologiskt grundat felaktigt beslut”.

Emellertid visste de tyska medierna redan i juli i år berätta att Merz och de grönas kanslerskandidat Robert Habeck hade suttit i ”hemliga samtal” om ett framtida samarbete. Saken kan kokas ner till politisk matematik. Eftersom CDU/CSU inte kan räkna med egen majoritet i nästa förbundsdag, behöver ett samarbete med övriga partier förberedas. Och eftersom det högernationalistiska AfD (Alternativ för Tyskland) inte ses som ett alternativ, återstår realistiskt sett bara just partierna i Ampelkoalitionen. I praktiken antingen SPD eller Die Grünen eller båda. För FDP handlar valet framför allt om att hamna ovanför den 5-procentsspärr som avgör om partiet överhuvudtaget får några representanter i förbundsdagen.

Medan FDP är uttalat kärnkraftsvänligt, är kärnkraftsmotståndet för både SPD och Die Grünen närmast en identitetsfråga.

Friedrich Merz har under de senaste veckorna tydligt antytt sin position. Till exempel valde han inför CDU:s ungdomsförbund i början av november att beskriva Energiewende, energiomställningen, som ”irreversibel”, det vill säga oåterkallelig. Ingen mer kärnkraft alltså. I tv-debatter har Merz talat för tyska fusionsreaktorer någon gång i framtiden, men varit ”personligen skeptisk” till att återta de senast nedstängda reaktorerna i drift. För att täcka de akuta energibehoven har Tyskland enligt Merz möjligheten att vända sig till grannländerna och satsa på en energiunion med EU.

Eller kanske är saken inte avgjord? Bayerns ministerpresident, CSU-ledaren Markus Söder talar ett helt annat språk. ”Fortfarande är kärnkraften reversibel. Den är inte irreversibel. Det är förbundet med kostnader, ingen tvekan om det. Men jag är fast övertygad om att utan kärnkraft och sedan på lång sikt utan kärnfusion så går det inte”, förklarade han nyligen i en tv-sändning med hänvisning till kärnkraftverket Isar 2, ett av de tre sista som togs ur drift den 15 april i fjol. Att ordvalet syftade på Friedrich Merz går inte att ta miste på.

Det hör till bilden att Bayern, med mycket tung industri, har det svåraste elförsörjningsläget i Tyskland. Precis som i Sverige finns den stora utsläppsfria elproduktionen i norr, medan elnätet inte är dimensionerat för den storskaliga överföring av elen som skulle behövas för att kompensera för kärnkrafts- och kolkraftsnedläggningarna.

Det hör också till bilden att kraftverkschefen för Isar 2, Carsten Müller, i en intervju redan i oktober i fjol förklarade att kraftverket var slutligt ute ur bilden: ”Vi måste tala klarspråk. I dag har vi fattat det svåra beslutet att vi inte längre kan hålla anläggningen i driftskick. Tekniskt och organisatoriskt går det inte längre. Vi är vid slutet.”

Markus Söder har naturligtvis ett motiv för att så här utstuderat gå emot Friedrich Merz. Bayern behöver i brådskande ordning storskalig planerbar elproduktion.

Faktum är i alla fall att CDU:s aktuella energiprogram ”bär Robert Habecks signatur”, enligt en analys av ekonomiredaktören Amy Walker i nyhetsportalen Merkur.de. Den skillnad det främst handlar om är CDU:s betoning att Energiewende också borde innebära en Kostenwende. Trenden med skenande kostnader för energiomställningen borde med andra ord vändas.

Till exempel bör enligt CDU den nätavgift som tas ut av konsumenterna sänkas och elskatten läggas på den miniminivå som EU tillåter, det vill säga 0,1 cent/kWh (1,1 öre) i stället för dagens tyska nivå på 2,05 cent/kWh (23,5 öre/kWh) – vilket även Habeck förespråkat. Anmärkningsvärt är att CDU inte längre talar om att avskaffa eller anpassa den mycket impopulära Heizungsgesetz (som bland annat kräver att nyinstallerade värmesystem i nybyggda hus måste använda minst 65 procent förnybar energi) – en lag som drivits fram av Habeck.

Och precis som Robert Habeck betonar CDU att Tyskland i fråga om sitt framtida vätgasbehov bör inrikta sig på import. Den nyligen beslutade enorma satsningen på en nationell tysk vätgasinfrastruktur har Second Opinion beskrivit här.

Det är svårt att se annat än att Tyskland även under nästa regering fortsätter på den inslagna linjen i energiomställningen. Om inte Markus Söder och hans CSU på allvar blandar bort korten.