Tyskland lika fossilt som förr

Tyskland lika fossilt som förr

Sedan 2009 har Tyskland ökat elproduktionen från förnybara källor med 118 procent. Men den fossila elproduktionen har under samma tid minskat med bara 2 procent.

De preliminära siffrorna för 2017 från AG Energiebilanzen, som sammanställer den tyska energistatistiken, visar två väsentliga förändringar under perioden 2009-2017: elproduktionen per år från förnybara energikällor har ökat med 121,7 TWh (från 94,9 till 216,6 TWh), medan den kärnkraftsproducerade elen minskat med 59 TWh (från 134,9 till 75,9 TWh), i takt med att nu över hälften av Tysklands kärnreaktorer tagits ur bruk.

Användning av primärenergi i Tyskland 2017 (2016 inom parentes). Källa: AG Energiebilanzen

Den fossila elproduktionen har däremot minskat med bara 6,2 TWh, från 334,4 TWh år 2009 till 328,2 TWh i fjol. Brunkolet har hållit ställningarna som den största fossila energikällan, stenkolet har minskat sin andel något, medan naturgasen gjort en viss comeback efter bottenåren 2014-2015. Tyskland toppar därmed överlägset kolanvändningsligan i Europa, med Polen som tvåa.

Under 2017 ökade elförbrukningen i Tyskland för tredje året i rad och var 18,9 TWh högre än 2009 (600,2 TWh jämfört med 581,3 TWh). Den tyska elproduktionen var i fjol den största i historien, 654,2 TWh, vilket återspeglas i att även elexporten blev rekordstor, 54 TWh, upp med 39,7 TWh jämfört med 2009.

Sammanfattningsvis: genom Energiewende har Tyskland ersatt hälften av sin kärnkraftsel med förnybar el och initierat en massiv export av förnybar el (till nedpressade priser), men inte minskat sin fossila elproduktion. Detta till subventionskostnader, som på årsnivå stigit till 250 miljarder kronor och 2025 enligt prognoser sammantaget kommer att uppgå till 5200 miljarder kronor.

Samtidigt ökar även primärenergianvändningen i Tyskland. 2009 motsvarade den 3720 TWh, 2017 preliminärt 3755 TWh. Under fjolåret ökade oljan sin andel som energibärare mer än den förnybara energin. Oljan ökade från 33,9 till 34,6 procent, den förnybara energin från 12,5 till 13,1 procent. Detta återspeglas i att växthusgasutsläppen i Tyskland inte minskat överhuvudtaget mellan 2009 och 2017: nivån har genom åren hållit sig stabilt på strax över 900 miljoner ton per år.

En skanning av media tyder på att 2017 blev året då tvivlet på Energiewende tog fart på allvar. Många större tyska tidningar har under året lyft fram obekväma statistiska sanningar, bland andra Die Welt genom Daniel Wetzel, ledande energijournalist. I en megalång artikel gör han upp med det han kallar ”Sagan om den framgångsrika energiomställningen”.

Daniel Wetzel konstaterar att vind- och solkraften byggts ut kopiöst, till en installerad kapacitet som överstiger Tysklands elbehov även vid toppbelastning. 29000 vindmöllor (installerad kapacitet över 50000 MW) och 1,6 miljoner solcellsanläggningar (över 40000 MW) producerar i dag el med företräde i elnätet och garanterad subvention. Men vindkraften producerar i genomsnitt bara 17 procent av sin kapacitet och solcellerna 11 procent, utan tidsmässig relation till behovet.

Daniel Wetzel sammanfattar sin analys i dessa punkter:

1. Energiewende stämmer inte med det som utlovats. Hälften av kärnkraften har kunnat ersättas, men beroendet av kolet är kvar och utsläppen har inte minskat. Trumps regering har helt korrekt beskyllt Tyskland för uselt klimatarbete och kunnat hänvisa till att USA minskat sina utsläpp mer än alla EU-länder tillsammans.

2. Vind- och solelen är ”otämjbar fladderström”, alltså väderberoende el som ofta produceras helt utan reell efterfrågan. Vintertid kan produktionen under långa perioder vara nära noll, i praktiken har vind- och solelanläggningarna inte gjort ett enda styrbart tyskt kraftverk överflödigt. Vindelens bidrag till energisäkerheten är därmed även den noll.

3. Tyskland har på långa vägar inte den balanseringskapacitet som vind- och solelen skulle förutsätta. Vid en 50-procentig andel sol- och vindel skulle Tyskland behöva lagringskapacitet på 22,1 TWh, enligt en färsk studie, vilket överstiger den faktiska kapaciteten hundrafalt.

4. Sett till Tysklands hela energianvändning står elen för bara 17 procent och den ”ekologiserade elproduktionen” (vind och sol) bara för drygt 3 procent. Det politiska målet att skapa ett ”all-electric society” på 30 år förefaller, enligt Daniel Wetzel, ”fullständigt orealistiskt”.

5. Även om Tyskland till 2050 skulle kunna minska sitt energibehov med hälften och nå klimatmålet (80-95 procent förnybart, inte specificerat), förblir det oklart varifrån all förnybar el skulle komma. Den tyska geografin skulle inte på långt när räcka till, även om man satsade på den allra största typen av vindmöllor och övervann motståndet från alla naturskyddsföreningar och medborgarinitiativ mot vindkraft (i dag över 700 till antalet).

6. Även i de mest gynnsamma scenarierna kan Tyskland inte nå självförsörjning i fråga om energi.

7. Energiewende har hittills i hög grad setts som ett tyskt ”samhällsprojekt”, men acceptansen finns inte längre, tvärtom har projektet blivit starkt polariserande. Utanför metropolerna växer det organiserade motståndet, sedan tidigare finns inom näringslivet ett tvivel mot Energiewende.

Tyskland är enligt Daniel Wetzel nu i det skede av sagan om kejsarens nya kläder där barnet precis är på väg att säga: ”Men kejsaren är ju naken”.

De antaganden man byggt Energiewende på har inte stämt. Elpriserna har skjutit i höjden, subventionerna är på gigantiska nivåer, koldioxidutsläppen har inte minskat, konflikterna har ökat mellan naturskyddet och bioenergiintressena, Tyskland är fortfarande helt beroende av importerad energi.

Michael Vassiliadis, chef för det mäktiga gruv-, kemi- och energifacket IG BCE och mångårig medlem i förbundsregeringens råd för hållbar utveckling, hör till dem som i Daniel Wetzels artikel kritiserar den tyska energipolitiken.

Energiewende ”har gett eliten ett gott samvete och en bra avkastning, en kombination som innebär äkta power”, säger Michael Vassiliadis: “Ur detta har uppstått en hel föreställning, där man bemödar sig om att förhålla sig okritisk till de ofantliga problemen med Energiewende.”

 

Bild: Datteln kolkraftverk
Foto: Arnold Paul

6 Kommentarer
Svenolof Karlsson
Av Svenolof Karlsson
Second Opinions skribent
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Vid publicering av en kommentar gäller följande regler:

– vi vill att alla som kommenterar ska vara identifierbara personer och vi vill därför för- och efternamn anges av den som kommenterar

– vi vill att diskussionen på Second Opinion ska hålla en god och respektfull ton och publicerar inte kränkande omdömen om enskilda personer.

Second Opinion förbehåller sig rätten att radera texter som bryter mot våra villkor och regler.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

  1. Johan Montelius skriver:

    Att Energiewende skulle gå mot vägs ände är inte överraskande. Det som är förunderligt är vilken tid det tagit. Sverige kommer sakta men säkert komma till samma slutsats och avveckla subventioner till vind- och solkraft. Vi kommer snart se större vindparker som går i konkurs och blir stående kvar som monument över kollektiv dumhet. Man får väl hoppas (ständig optimist) att vi har lärt oss någonting i processen.

  2. Agne Svanberg skriver:

    Den vettigaste prioriteringen ur ett helhetsperspektiv beträffande klimat och säkerhetsfrågor är att avveckla fossila källor först och därefter kärnkraft. Tyskland har tyvärr gjort tvärtom.

    Ur ett tyskt perspektiv är det inte så mycket att säga om rapporten. Om man däremot ser det ur ett globalt perspektiv, så har vi alla Tyskland att tacka för mycket. Genom skattemässiga subventioner har investeringar skett i lokal solproduktion. Elkraften från dessa har förts ut på nätet, så att “virtuella” kraftverk har skapats. Detta har drivit på utvecklingen av kostnadseffektivare solkraft, vilket i mycket hög grad bidragit till att investeringarna i Kina och Indien förts över från kolkraft till förnyelsebara källor (även för kostnadseffektiviseringen på vindkraft har Tyskland bidragit). I dag investerar tom oljeländer i solparker av ekonomiska skäl.

    En viktig sak, som artikeln tar upp, är lagringen av energi förnyelsebar energi. Här behövs förvisso nya innovativa grepp och satsningar.

    I Sverige utgör befolkningen i grova drag en promille av världsbefolkningen medan utsläppen motsvarar ca två promille. Jag efterlyser därför goda svenska exempel, som kan göra skillnad på en global klimatnivå, på liknande sätt som Tyskland. Två bra innovativa exempel är Trine och We Don’t Have Time. Vi skulle dock behöva politiska initiativ, som kan få kraftfull genomslagskraft, och som kan “exporteras”.
    Vilka idéer har ni om det om det?

    1. Johan Montelius skriver:

      Ur klimatperspektiv så kvittar det lika om vi avvecklar kolkraft eller inte. Vårt klimat blir vad det blir helt utan vår hjälp. De pengar som bränns på klimatsmarta lösningar skulle istället kunna användas till att göra nytta. Men de kanske då inte hade landat i samma fickor som de gör idag och politiker skulle inte kunna visa sig på styva linan och tävla i att hitta på klimatåtgärder.

      Det är hög tid att vi lämnar klimathysterin bakom oss.

  3. Curt Widlund skriver:

    CO2 får alla växter att växa bättre och minska svälten i uländer.
    Solfläckarna minskar och solstrålningen minskar mot jorden. Molnbildning och nederbörd ökar så temperaturen på jorden sjunker. Jämför med is på Themsen och Svenska hären som gick över stora bält efter 30 åriga kriget.
    GW kan glömmas då stora delar av IPPC är en bluff.

  4. Sven Albinsson skriver:

    5200Miljarder räcker till 61st “fiaskobyggen” som Olkiluoto 3 och en teoretisk elproduktion netto 855TWh/år. Tysklands vind och solkraft gav 216,6TWh/år.

  5. Einar Fjellman skriver:

    Det är viktigt att det ges publicitet även i Sverige åt det tyska misslyckandet med Energiewende.
    Tyskland har länge varit en förebild för vår egen energipolitik med satsning på vind- och solkraft och nerläggning av kärnkraft som främsta beståndsdelar. Tyskland kommer att tvingas till en smärtsam reträtt i någon form och det kan ske snart, kanske redan som ett resultat av de pågående regeringsförhandlingarna mellan CDU/CSU och SDP. Den dag det sker kommer vår energipolitik att mista det mesta av sin trovärdighet.