Enligt väl inövad retorik är Tyskland med sin Energiewende inne på den enda rätta vägen. Som det rikaste och mäktigaste landet i Europas mitt menar man sig samtidigt ha råd att lyssna selektivt till omvärlden.

Glappet mellan de mål som Tyskland sätter upp och förmågan att genomföra dem verkar emellertid vara kroniskt. Med den hittillsvarande takten kommer landet inte att vara fossilfritt förrän om 144 år, år 2168.

I en pressrelease häromdagen beskrev den tyska tankesmedjan Agora Energiewende 2024 som ett framgångsrikt år för den tyska omställningen. Till exempel nådde andelen förnybar energi inom elproduktionen rekordhöga 55 procent, 6,1 GW kolkraft togs ur drift och koldioxidutsläppen minskade med 3 procent jämfört med 2023.

Bild: Bayerns ministerpresident Markus Söder avtalar om kärnkraftssamarbete med Petr Fiala, presidenten i grannlandet Tjeckien, trots skarpa protester från tyska politiker i Nordtyskland. Källa: Bayerische Staatskanzlei.

Emellertid utgör elproduktionen bara en femtedel av Tysklands energianvändning. Under fjolåret ökade utsläppen från industrin trots den ekonomiska stagnationen, den lilla utsläppsminskning som noterades inom värmeproduktionen berodde på den varma vintern, den lilla utsläppsminskningen från trafiken på mindre transportvolymer.

Agora Energiwende är en bra källa för fakta och statistik, men det bör hållas i minnet att tankesmedjans uttalade mål är att driva på den gröna omställningen. Dess nära relationer – alltför nära, enligt många – till den tyska regeringen är väl dokumenterade.

För helhetsbilden bör, som beskrevs i en tidigare artikel på Second Opinion – tilläggas att Tysklands energiomställning varit mycket kostnadsdrivande, samtidigt som landet i allt högre grad gjort sig beroende av importerad el. Vilket haft återverkningar också i grannländerna både sett till försörjningssäkerheten och elpriserna.

I den tyska opinionen har energiomställningen, med nedläggningen av kärnkraft och den pågående forcerade avvecklingen också av kolkraften, länge haft ett betydande stöd. Kritiska röster har funnits, men inte fått större genomslag i den faktiskt förda politiken. Frågan är om en omsvängning efter det tyska förbundsvalet den 23 februari är på gång.

Här några huvudlinjer i kritiken av Energiewende.

1. Politikerna är ointresserade av att följa sina egna beslut.

De tyska politikerna agerar som om de inte har förstått eller vill tillämpa det system som de själva fattat beslut om, nämligen EU:s handel med utsläppsrätter, ETS. Som påpekats på Second Opinion regleras dessa utsläpp kollektivt på unionsnivå. Det spelar för den totala utsläppsnivån ingen roll om utsläppen sker i Tyskland eller på annat håll i EU.

Bland annat Manuel Frondel, professor i energiekonomi och tillämpad ekonometri vid Ruhruniversitetet i Bochum, påpekade nyligen detta i en kommentar om den tyska lagen från 2020 om utfasning av kolkraft (med det nätta namnet Kohleverstromungsbeendigungsgesetz): ”ett fortsatt användande av kolkraft i Tyskland efter 2030 leder således inte till fler utsläpp inom Europeiska unionen.”

Manuel Frondel beskriver hur klimatmålet kunde ha nåtts på ett kostnadseffektivt sätt, nämligen genom att den tyska staten helt enkelt skulle ha köpt och annullerat utsläppsrätter till en mängd som motsvarade den önskade kolkraftsavvecklingen. De nackdelar som den påtvingade nedläggningen av tysk kolkraft har lett till för landet skulle då ha undvikits, såsom minskad elförsörjningssäkerhet, miljardkompensationer till kraftverksoperatörerna och försämrad samhällsekonomi.

Kostnaden för att köpa dessa utsläppsrätter kunde den tyska staten ha täckt genom intäkterna från kraftverksoperatörernas köp av utsläppsrätter för den fortsatta kolkraftsproduktionen (eftersom intäkterna från ETS-handeln i stort går tillbaka till medlemsländerna). ”Kolavvecklingen hade på så sätt kunnat lämnas till marknaden, i stället för att regleras genom politiska direktiv”, sammanfattar Manuel Frondel.

Hans slutsats är att politik i hög grad går ut på symbolhandlingar – utan att frågan i sin helhet redovisas för väljarna. Något som enligt Frondel är fallet även i fråga om elbilar: ”Den massiva subventioneringen av elfordon, ofta framställd som en klimatåtgärd, är i själva verket en dyr symbol- och industripolitik. Subventionerna leder till en minskning av bränsleförbrukningen i Tyskland – men de mängder som sparas används i stället på andra håll till lägre priser på världsmarknaden.”

2. Politikerna förstår inte konsekvenserna av sina beslut.

Ett exempel på detta gäller de allt mer dramatiska prisfluktuationerna på elen, under 2024 illustrerat av ett rekordantal timmar med negativa elpriser (i Tyskland 457 timmar, fakta i saken finns bland annat här) och den nya toppnivån på elpriset 936,38 euro/MWh (motsvarar 10,77 svenska kronor per kWh) på elbörsen den 12 december i fjol. Så här producerades den tyskförbrukade elen vid nämnda tidpunkt:

De förnybara källorna stod sammanräknat för el motsvarande 13 353 MW, i huvudsak pumpkraft, vanlig vattenkraft och biomassa. Landvindkraften gav el motsvarande 863 MW, havsvindkraften 540 MW och solkraften ingenting. De fossila kraftkällorna levererade el motsvarande 19 117 MW (naturgas), 11 596 MW (brunkol), 6 239 MW (stenkol) och 1 877 MW (övrigt fossilt), det vill säga totalt 38 829 MW fossil el. Nettoimporten av el uppgick till 14 513 MW.

Tyskland var vid detta tillfälle alltså enbart i fråga om sin elproduktion till mer än 80 procent beroende av fossil energi eller importel (också den till betydande del fossil).

Om allvaret i detta uttrycks vitt skilda uppfattningar. Klaus Müller, chefen för landets tillsynsmyndighet Bundesnetzagentur besvarade med ett ”glasklart nej” frågan om en blackout hotade Tyskland. Andra, som analysföretaget ICIS:s analyschef Andreas Schroeder beskrev utvecklingen som ”alarmerande” och hänvisade till försummelser i hur Energiewende drivits fram.

Utöver sådana aspekter har Tyskland skapat sig ett specialproblem genom den stora röran av subventioner för den förnybara elen. Vilken elproduktion har vid negativa elpriser rätt till subvention och vilken har inte det? Här ett exempel, gällande kraftvärmen, på hur krångligt detta kan göras.

För större och nyare vindkrafts- och solkraftsanläggningar gäller att de förlorar rätten till stöd om priserna är negativa under en sammanhängande period på sex timmar eller mer, medan mindre (under 100 kW) och äldre anläggningar får stödet opåverkat.

Med andra ord fortsätter en stor del av producenterna av vindel och solel att få fulla subventioner även när ingen vill ha elen och de dessutom göder på komplikationerna och kostnaderna i elsystemdriften.

3. Glappet mellan målen och förmågan att genomföra dem verkar vara kroniskt.

Tyskland har satt som mål att bli fossilfritt (nå nettonollutsläpp) till år 2045 och avveckla kolkraften till 2030 (i kraft av den nämnda kolavvecklingslagen; före den gällde 2038 som avvecklingsår). I fråga om elproduktionen är målet 80 procent förnybart till år 2030.

Realismen i detta kan bedömas mot bakgrund av att primärenergianvändningen på tjugo år (från 2004 till 2023) minskat med över en fjärdedel i Tyskland (från 4 011 till 2 982 TWh), men ändå har andelen förnybart bara stigit från 4,5 till 17,5 procent. Det motsvarar en genomsnittlig årlig ökning av förnybar energi med 17 TWh. Med sådan ökningstakt och oförändrat behov av primärenergi kommer Tyskland inte att vara fossilfritt förrän om 144 år, år 2168.

Fortfarande 2023 stod oljan för 33 procent, naturgasen för 25 procent och brunkol och stenkol tillsammans för 20 procent av Tysklands energibehov.

Till detta kommer att stora delar av den tyska industrin i dag är i kris, med de höga energikostnaderna som en viktig orsak. Att ministern för ekonomi och klimatåtgärder, de grönas Robert Habeck, är väl medveten om saken framgår av otaliga uttalanden av typen att allt nu måste göras för att förstärka den tyska industrins konkurrenskraft.

Någon inbromsning av utbyggnaden av vind- och solelen får det enligt Habeck dock inte bli, till exempel är målet fortsatt solelsutbyggnad i en otrolig takt: från 93 GW installerad effekt i dag till 215 GW år 2030, alltså 122 nya GW (vilket i effekt motsvarar hundra kärnkraftverk) solkraft på bara sex år. I stället har Habeck talat för ännu fler subventioner riktade både till industrin och hushållen, bland annat för att täcka upp för de ökade nätavgifterna, kombinerat med en kraftig sänkning av elskatten.

När hans tidigare partikamrat, Bundesnetzagenturchefen Klaus Müller, som ju har de facto-ansvaret för säkerheten i elsystemet, i augusti uttalade sig i en utförlig intervju i Neue Osnabrücker Zeitung lät det rätt annorlunda, om man skalade bort fraserna om att Tyskland är på rätt väg.

Klaus Müller, Wikipedia

Till exempel, framhöll Klaus Müller, måste solparker framöver kunna stängas av, för att elsystemet inte ska kollapsa. ”Det finns inget alternativ till att nya solanläggningar måste göras styrbara. De måste reagera på marknaden och stoppa inmatningen av elen, när ingen vill betala för den. Dessutom måste de som opererar distributionsnäten få möjlighet att i kritiska lägen styra över solanläggningarna, för att kunna hålla näten stabila.”

Kostnaderna för nätutbyggnaden har enligt Müller ”helt klart underskattats”. Han nämner att investeringsbehovet i det tyska stamnätet fram till 2045 är 320 miljarder euro och att närmare 200 miljarder euro behövs för de underliggande näten. Det motsvarar i svenska kronor 300 miljarder kronor om året tjugo år i rad.

Klaus Müller efterlyser vidare graderade nättariffer för industrin, för att locka denna att lägga sin produktion till sol- och vindrika perioder. Industrin har dömt ut förslaget, men Müller är tydlig: ”Det finns ingen väg förbi en reform. Den energiintensiva industrin profiterar sedan många år på massiva subventioner av elpriset – på bekostnad av privathushållen och övriga näringsidkare.”

När får Tyskland äntligen tillräckligt med grön el och kan fördela den så att elpriserna sjunker och ekonomin åter växer, frågar intervjuaren i Neue Osnabrücker Zeitung.

Klaus Müller svävar på målet: ”Ingen vill ge upp klimatmålen. Men vi måste anpassa färdplanen till vad som är möjligt och kostnadsmässigt överkomligt. […] När vi når målet, det vet bara kristallkulan.”

Det finns – som Second Opinion redovisat – även andra storskaliga planer för hur Tyskland slutligt ska klara den gröna omställningen, som beslutet i somras om att för ytterligare 225 miljarder kronor bygga en vätgasinfrastruktur inklusive ledningsrör på närmare 10 000 kilometer. Plus snabbyggen – redan till 2030 – av minst tjugo stora gaskraftverk som skulle kunna konvertera från naturgas till vätgas när tiden för det är inne. Konkreta planer för detta har dock än så länge inte presenterats.

4. Tyskland verkar sitta fast i ett storebrorsperspektiv.

När Ebba Busch i december lät veta att hon var ”vansinnig” på tyskarna, för att de avvecklat kärnkraften och driver upp de svenska elpriserna, fick saken stor uppmärksamhet också i Tyskland. Den tyska regeringens var snabbt ute med en förklaring att den inte tar något ansvar för de höga svenska elpriserna och att dessa mest beror på Sveriges egna tillkortakommanden i energipolitiken. Sverige borde i stället bygga mer överföringskapacitet till Tyskland för att kunna utnyttja den europeiska elmarknaden bättre, förklarades från tysk sida.

Reaktionen går i linje med en väl inövad tysk retorik om att man med sin Energiewende är inne på den enda rätta vägen. Som det rikaste och mäktigaste landet i Europas mitt menar man sig samtidigt uppenbarligen också ha råd att lyssna selektivt till omvärlden.

Ett givet exempel gäller den indelning av Tyskland i elområden som enligt EU:s regelverk borde ha genomförts för länge sedan, men som ingen tysk regering visat något intresse av att förverkliga. Varje delning av Tyskland, lyder ett argument, skulle på ett negativt sätt associera till den motsättning mellan väst och öst som fortfarande är stark i landet. Det säger något om EU-kommissionen att den inte vågat ta en fajt om detta med Tyskland.

En annan inomtysk motsättning finns mellan norr och söder – Bayern med dess tunga industri skulle inte stillatigande acceptera högre elpriser än förbundsländerna i norr. Ett exempel på hur brisant frågan är gavs av att Bayerns ministerpresident Markus Söder häromveckan signerade ett avsiktsavtal om kärnkraftssamarbete med Petr Fiala, presidenten i grannlandet Tjeckien, trots skarpa protester från tyska politiker. Söder hänvisade till hur utbyggnaden av den tjeckiska kärnkraften innebär en stor fördel också för Tyskland, ”och särskilt för Bayern”.

Vad gäller de tyska uppmaningarna om fortsatt utbyggnad av transmissionskapaciteten till grannländerna går de oklanderligt ihop med målet om en europeisk elmarknad, men kan lika väl ses som uttryck för ekonomisk nationalism, eftersom Tysklands aptit på billig utsläppsfri el är omättlig de dagar det inte blåser i landet. Frågan aktualiseras inte minst av den snabbt stagnerande elproduktionen som nu alltså gjort Tyskland till ett elimportberoende land.

Av samma skäl framstår den nuvarande tyska regeringens aktivism mot andra ländernas kärnkraftsprojekt som svårförståelig. Till exempel har Tyskland konsekvent blockerat alla försök hos EU att stödja ny kärnkraft i unionen. I Sverige vägrar Uniper (med tyska staten som huvudägare) nya kärnkraftsbyggen på de sajter där bolaget har ett delägarskap, vilket är både Barsebäck, Oskarshamn, Ringhals och Forsmark. Kanske kan Ebba Busch hitta en bundsförvant i Markus Söder?

Frågan ställs ytterligare på sin spets av den vätgasekonomi som Tyskland alltså också satsar på. Varifrån ska den enorma mängden grön vätgas komma? Robert Habeck gav sitt svar med det strategidokument han presenterade i somras: ”En stor del av det tyska vätgasbehovet kommer under längre tid att behöva täckas genom import från utlandet.”

Nyvalet till den tyska förbundsdagen den 23 februari bedöms av många resultera i en ny regering utan medverkan av det gröna partiet. Den öppna frågan är om de tillträdande politikerna vill fortsätta styra den tyska skutan i oförändrad riktning. Vilka kostnader det handlar om, om de tyska klimatmålen ska nås, ges av de tyska energiföretagens senaste ”framstegsmonitor”: 1 214 miljarder euro under perioden 2025-2035. I svensk valuta är det ungefär 13 960 miljarder svenska kronor, vilket tämligen exakt motsvarar Sveriges statsbudget tio gånger om.