Det är ”oerhört osannolikt” att Sverige kommer att hamna på de höga elanvändningsnivåer som det är tal om. Detta enligt miljöanalytikern Magnus Nilsson, som inte heller förstår hur utbyggnadsmålet ska kunna gå ihop med energieffektivitetsdirektivet om minskad total slutanvändning av energi.

Om de nuvarande nationella klimatmålen anser han att de gör mer skada än nytta.

Tar man del av debatten om växthusgasutsläppen i Sverige, kunde man tro att de svenska klimatmålen – för att inte säga utvecklingen i hela världen – står och faller med de svenska industri- och energiföretagens utsläppshantering. Men till exempel utsläppshandeln är inte längre en nationell fråga, konstaterar Magnus Nilsson. Utsläppen regleras på unionsnivå. För den övergripande utsläppsutvecklingen spelar det därför ingen roll om utsläppen sker i Sverige eller på annat håll i EU.

”Jag brukar kalla utsläppshandeln den 28:e staten. Lagstiftningen är likgiltig till om minskningen sker i Sverige eller Spanien, och den saken spelar inte heller någon roll för klimatet”, säger han i denna intervju med Second Opinion.

Så argumentet att Sverige måste gå i täten är en felsyn?
”Gäller det de verksamheter som ligger inom utsläppshandeln så det ganska ointressant hur stora Sveriges utsläppen är. Att en del svenska företag ökar sina utsläpp samtidigt som branschen som helhet minskar dem behöver inte nödvändigtvis vara något negativt. Om ökningen beror på att de svenska företagen är mera effektiva när det gäller att hålla nere koldioxidutsläppen än motsvarande företag i andra länder, och därför vinner marknadsandelar, är det ju bra både för den svenska ekonomin och klimatet.”

Antalet utsläppsrätter ska vara nere på noll 2039, om man inte ändrar lagstiftningen. Kommer man att göra det, tror du?
”Ja, lagstiftningen måste ändras av en massa skäl. Det händer så mycket. Det som kastas ut ur systemet nu är framför allt kolkraftverk nere på kontinenten, det är som en tsunami, anläggningarna faller som käglor, eftersom de inte kan konkurrera med förnybart och kärnkraft. Det är dessutom så att elanvändningen faller generellt i Europa. Då blir det för dyrt att driva kolkraftverken, de måste ju samtidigt köpa både kol och utsläppsrätter, och de har för stora fasta kostnader i botten. När vind och sol kommer in i systemet får den fossila kraftproduktionen för korta driftstider.”

Magnus Nilsson

”När utsläppsrättssystemet ETS öppnade, kom kanske tre fjärdedelar av utsläppen från kolkraften. Nu håller hela systemet raskt på att få en helt annan sammansättning. Det gör att man inte längre kan reglera systemet så som när man upprättade det. Det har inte att göra med klimatambitionen, utan det är förändringar inom systemet som driver fram ett behov av reformer.”

”Att systemet krymper skapar dessutom nya risker för marknadsmanipulation, vilket också det bygger upp ett behov av reformer.”

Du varnar i din senaste rapport känsliga läsare för att den här frågan kan verka invecklad. Måste den vara det?
”Ja, kanske den måste det. Alla säger att den enkla lösningen vore en global koldioxidskatt. Det är enkelt att säga, men i praktiken ogenomförbart. Om man ska ha ett både stabilt och förutsägbart system, så tycker jag inte att EU:s system är så illa pinkat. En del saker är vansinnigt svåra att räkna på, som kolinlagring, och det är kolossalt svårt att mäta och övervaka allt som sker. En del lagstiftning syftar till att strypa utsläppen, annan lagstiftning till att skapa intresse hos investerarna. Så jag ser inte att man skulle kunna göra det så förfärligt mycket enklare.”

En följdfråga är ju då om också politiker tycker att saken är invecklad. Vet de vad de beslutar om?
”I vissa fall är jag nästan säker på att de inte vet vad de har beslutat, till exempel energieffektiviseringsdirektivet. Det var Sverige som förhandlade fram det. Jag blev rätt häpen när jag såg hur tuffa krav som ställdes. Då undrade jag om de fattar vad de gör på departementet. Tjänstemännen vet absolut vad det handlar om, men det är väl mera oklart längre upp.”

”Samtidigt är det ett dilemma i den här diskussionen är att man inte vill framhålla vilken stor utmaning det är att säkra klimatfrågan. Det behöver inte bli jättedyrt, om man gör allting rätt, men det är fråga om väldigt stora förändringar i samhället och det finns en obenägenhet både från politiker och från många andra att beskriva saken på det viset. Man är rädd att mista stödet för åtgärderna.”

I en artikel på DN Debatt i somras ansåg du tillsammans med två andra miljöanalytiker, Per Kågeson och John Hassler, att Sverige borde pausa de nationella klimatmålen och avvakta i frågan för att se hur läget utvecklas på EU-nivå.
”De nuvarande nationella klimatmålen gör… jag höll på att säga gör mer skada än nytta. Därför att de skapar väldigt mycket förvirring och inte längre driver utvecklingen framåt. Klimatmålen är dessutom konstruerade på ett annat sätt än EU-lagstiftningen, de kan inte jämföras sinsemellan. Om de nationella målen hade lett till att klimatarbetet drivits på fortare, kunde man väl försvara dem. Men det är svårt att se att de gör det längre. De nationella klimatmålen var jättebra för 7–8 år sedan. Man ville driva på EU och man skulle kunna säga att det har lyckats över förväntan. EU kan nu sägas ha passerat Sverige när det gäller klimatmålen.”

”Många tycks fortfarande inte ha klart för sig att EU-lagstiftningen är överordnad den svenska. Om EU-kraven är tuffare än våra nationella utsläppsmål, är det EU-kraven som gäller. Det är där vi nu har hamnat. EU går före, Sverige måste följa. Frågan är hur.”

Magnus Nilsson återkommer i intervjun till frågan om den framtida elanvändningen:

”Jag är skeptisk till prognoserna om ett vi har att vänta en kolossal ökning av elbehovet. År 2023 hade vi den lägsta användningen av el i Sverige sedan 1986. Under nästan 40 år har vi aldrig använt så lite el som nu trots kraftigt ökad befolkning och fortsatt elektrifiering. Det pågår massvis med tekniska revolutioner runt omkring. För mig låter det oerhört osannolikt att man skulle hamna på de här höga elanvändningsnivåerna som man pratar om.”

Vilket enligt Magnus Nilsson har bäring för bland annat analysen av den planerade kärnkraftsexpansionen.

”Man kan inte bygga ut kärnkraften lite grann. Till exempel kan en enda anläggning inte ta hela kostnaden för att bygga ett nytt avfallslager. Det är mer från den utgångspunkten som jag tycker att det aktuella upplägget av regeringen för ny kärnkraft inte är seriöst. Om man inte får en hysteriskt ökad användning av el, då går inte de här planerna ihop ekonomiskt.”

Magnus Nilsson hänvisar till att elanvändningen faller även på kontinenten.

”Det beror helt enkelt på att folk har satt in värmepumpar och att allting blir mer och mer energieffektivt. Och möjligheterna att effektivisera är långtifrån uttömda. Till detta utbyggnaden av elnäten, lagringskapaciteten och sådant. Det är helt nya faktorer i ekvationen som gör att jag tycker att det som Filip Johnsson sa i Agenda i veckan är väldigt tänkvärt. Regeringen verkar längta tillbaka till en gammal tid, på 1960- och 1970-talen, då de här resonemangen om ständigt ökad elanvändning höll.”

Elanvändningen faller i Europa, påpekar Magnus Nilsson. Källa: Eurostat.

Är sådant som storskalig CCS ett realistiskt alternativ?
”Det hänger på om lagstiftningen är tillräckligt skarp. Jag tror att det absolut kommer att bli en del CCS, eftersom det finns produkter och verksamhet där det är väldigt svårt att förhindra koldioxidproduktion. Några kommer också att ha hög betalningsvilja, typ flyget.”

”Vad gäller avfallshantering är det omöjligt att förhindra alla utsläpp, eftersom det är fråga om plast som snurrar runt på alla möjliga okontrollerbara sätt. Det kommer att bli fossila utsläpp av det. Kanske måste man bygga upp CCS som både tar hand om återstående fossil koldioxid och stoppar ner den i backen, men även utvecklar produktion av biogent kol och på så vis skapa utsläppskrediter som de som fortsätter att släppa ut fossilt får betala.”

”Det där kommer att bli dyrt, men jag kan inte se att man får ihop kalkylen om man inte hittar på någonting med CCS.”

Vad gäller de beslut som tagits på basis av EU stora klimatpaket Fit for 55 lär enligt Magnus Nilsson särskilt två inslag få stora effekter för Sverige:

– Revideringen av förnybartdirektivet innebär att Sverige till 2030 måste öka andelen förnybar energi i den totala energitillförseln till 76 procent – 2021 var andelen 63 procent.

– Det nya, omarbetade energieffektivitetsdirektivet betyder att Sverige till 2030 måste minska den totala slutanvändningen av energi med omkring 20 procent jämfört med 2021.

”Båda kraven kommer rimligen att bli mycket utmanande och lär kräva fundamentala förändringar. Det är inte tydligt hur den förnybara energins andel ska kunna öka när politiken samtidigt är inriktad på en minskad användning av biodrivmedel och en utbyggnad av kärnkraften. Fossilbränsleanvändningen kommer att behöva minska kraftigt.”

”Samtidigt framstår det som minst sagt utmanande att fram till 2030 sänka den svenska slutanvändningen av energi med en femtedel, samtidigt som elanvändningen, särskilt inom industrin, väntas öka dramatiskt”, ” säger Magnus Nilsson.