Innan elmarknaden 1996 släpptes fri hade statliga Vattenfall det övergripande ansvaret både för stamnätet och elproduktionen i Sverige, i praktiken ett ansvar för en fungerande elförsörjning. Ett sådant ansvar finns inte längre, skriver Einar Fjellman.

Den energipolitik som den 5 februari 2009 av dåvarande alliansregeringen lanserades med de stolta orden ”En hållbar energi- och klimatpolitik för miljö, konkurrenskraft och trygghet” har efter tio års idog möda lyckats skapa elbrist eller hot om elbrist i stora delar av landet och samtidigt förstöra landskap och boendemiljö för tusentals människor. Pågens vd Anders Karlsson Jerndal ger en föraktfull sammanfattning av misslyckandet när han får beskedet att E.on inte kan garantera strömförsörjning inför planer på expansion i Malmö: ”Strömbrist är något man hört talas om i u-länder”.

Vindkraft var budskapet i 2009 års energiuppgörelse. Elproduktion med kärnkraft och vattenkraft utmålades som otillräcklig, sårbar och otrygg, därför behövde ett ”tredje ben” utvecklas. Varningar fattades inte, de fanns på plats redan i begynnelsen. Svenska Kraftnät (SVK) beskrev 2008 i rapporten Storskalig utbyggnad av vindkraft Konsekvenser för stamnätet och behovet av reglerkraft, de risker och påfrestningar på elförsörjningen som utbyggnaden skulle medföra. I den mån rapporten alls lästes av de politiker som fattade besluten syntes intet spår av försiktighet eller tvekan i de proklamationer om en lycklig energiframtid som följde.

Att det yttersta målet med vindkraftutbyggnaden för Centerpartiets del var avveckling och slutligen nerläggning av all kärnkraft påstods aldrig öppet i energiöverenskommelsen, tvärtom erkändes kärnkraft ”under den tid vi kan överblicka” som en viktig del av svensk elproduktion. Förtjänsten för detta inslag av realism i uppgörelsen får tillskrivas Jan Björklund. I de förhandlingar med näringsminister Maud Olofsson som föregick överenskommelsen vägrade han godkänna en skrivning där kärnkraft endast skulle tillåtas i befintliga reaktorer ”tills deras livslängd var över” som näringsministern uttryckte det.

Maud Olofson fick ändå som hon ville. Någon överenskommelse om slutdatum för svensk kärnkraft behövdes inte. Det har ”marknaden” skött om, en marknad som är hårt styrd och manipulerad med subventioner och myndighetsdirektiv av de politiker som för tillfället har makten. Trots avskaffad effektskatt på kärnkraft har de ekonomiska villkoren för fortsatt elproduktion med kärnkraft starkt försämrats och osäkerheten om framtida villkor är total. Beslut om förtida avveckling av fyra reaktorer (O1 och O2 i Oskarshamn, R1 och R2 i Ringhals) har fattats. Avveckling av O1 och O2 är påbörjade, R1 och R2 skall påbörjas i år och 2020. Ett sammanlagt bortfall av planeringsbar baseffektkapacitet på 4,2 GW påstås av regeringen bli ersatt av vindkraft. Det är bara början. Om 20 år skall all kärnkraft vara avvecklad och ersatt av främst vindkraft. Ingen orsak att oroa sig enligt förre energiministern Ibrahim Baylan och hans efterträdare Anders Ygeman, tvärt om. Energiöverenskommelsen påstås garantera ”fortsatt robust och hög leveranssäkerhet i elförsörjningen.” Ministrarna leker med elden.

SVK har sedan flera år med ökat eftertryck varnat för denna utveckling. I myndighetens Systemutvecklingsplan 2018-2027 beskrivs ett scenario för Sveriges elproduktion fram till 2040. Scenariot bygger på redan fattade beslut om stängning av reaktorer samt den senaste energiöverenskommelsen, som fortfarande gäller, om ett mål på 100 procent förnybar elproduktion, alltså ingen kärnkraft. Vindkraften antas bli utbyggd till en årsproduktion på 67 TWh, solkraft till 7 TWh. Risk för effektbrist blir ett årligt inslag i vår elförsörjning fram till 2040 med början då R1 och R2 är avstängda. I slutet av perioden ”riskerar södra Sverige (elområde 3 och 4) att uppleva i genomsnitt nästan 400 timmar per år med effektbrist. För extrema väderår (vindstilla och kyla) visar dock scenariot på ett betydligt högre antal timmar med effektbrist.”

SVK har inget annat svar på hur denna enorma brist skall kunna hanteras än den åtgärd som myndigheten alltid haft i beredskap, dock i en helt annan, mindre skala: mothandel, d.v.s. upphandling av elproduktion som annars skulle konsumerats av elintensiv industri. Den upphandlade produktionen blir då i ett bristläge tillgänglig för annan konsumtion, t.ex. i hushåll. En berättigad fråga är emellertid hur mycket av elintensiv industri det kommer att finnas kvar i landet att handla av med de framtidsutsikter som KVA målar upp. Myndigheten tror heller inte på någon nyproduktion av el, t.ex. gaskraft. Årsmedelpriserna på el bedöms inte bli tillräckligt höga för att motivera sådana investeringar.

Innan elmarknaden 1996 släpptes fri hade statliga Vattenfall det övergripande ansvaret både för stamnätet och elproduktionen i Sverige, i praktiken ett ansvar för en fungerande elförsörjning. Ett sådant ansvar finns inte längre odelat, varken hos någon myndighet eller annorstädes. Nu styrs vår elförsörjning med målformuleringar i energiöverenskommelser där politiker som saknar både kunskaper och helhetssyn låter hänsyn av ovidkommande slag dominera. Sverige driver likt ett skepp med trasigt roder mot elektrisk utarmning.

Sivert Göthlin, pensionerad chef i Vattenfall med ansvar för driften av Vattenfalls elproduktion och det svenska stamnätet, har föreslagit att en haverikommission tillsätts för att komma tillrätta med elmatningen till Sydsverige. En ny likströmskabel från Jönköing till Hörby kan inte tas i bruk trots att den var färdigbyggd för fyra år sedan. Katastrofal misskötsel, enligt Göthlin. Detsamma kan sägas om hela landets elförsörjning utan att beskyllningar för överdrift skulle kännas besvärande. Göthlins haverikommision bör få sällskap av ytterligare en kommision, även den med förstavelsen haveri.