Stoppområden hindrar utbyggnad av kraftledningar

Stoppområden hindrar utbyggnad av kraftledningar

Flygvapnets stoppområden för höga objekt hindrar dragning av 400 kV kraftledningar till norra Norrland och gruv- och stålindustrins projekt för elektrifiering. Det skriver Per Norberg, fd professor elkraftteknik och svensk ledamot i Cigre studiekommitté Kraftledningar. Cigre är elkraftbranschens internationella samarbetsforum.

“If you like wind you need to love transmission.” Budskapet (som fanns i en facktidskrift 2008) var huvudtemat i ett föredrag jag höll för drygt 1 år sedan för Ingenjörer för Miljön och där jag även ville ha ett tillfälligt stopp för vindkraftsutbyggnader i norr. Föredraget recenserades på Second Opinion.

Det jag ville lyfta fram var att med dagens elmarknadsmodell så leder överproduktion i ett elområde till låga priser och därmed ekonomiska problem inte bara för kärnkraften utan även för vattenkraften i norr. Överproduktionen är kopplad till bristande överföringskapacitet och för lite lokal konsumtion.

Bild: Saab 39 Gripen, JAS. Foto: Wikipedia.

Det som sedan hänt är att gruv- och stålindustrin flaggat för att man vill elektrifiera sina processer och både LKAB i Kiruna och SSAB har talat om ett effektbehov på flera 1000 MW.

Ja det låter ju bra men var är kraftledningarna? Att dra en 400 kV ledning från säg Porjus till Gällivare för att försörja Hybrits 600 MW pilotprojekt är ju en sträcka på några mil så det kanske klaras på mindre än 10 år – kanske rentav 5 om vi hade haft det regelverk som vi hade innan avregleringen.

När det gäller regelverket och möjligheten att bygga kraftledningar har Svenska kraftnät och branschen ett stort ansvar för att man sjabblat bort den samarbetsmodell som byggts upp under decennier av Statens Vattenfallsverk och övriga kraftbolag ihop med landets länsstyrelser och andra myndigheter. Visserligen var det andra krafter (miljövänner mfl) som drev på försämringarna men branschen kämpade inte emot eftersom man ansåg systemet som färdigbyggt och skulle på sin höjd förnyas i befintliga gator.

När Flygvapnet för 10-15 år sedan införde stoppområden gentemot vindkraft och sedan ville att det även skulle gälla kraftledningsstolpar över 20 meter så la sig Svenska kraftnät platt. Jag försökte få dem och branschen att ta strid men Svenska kraftnät kommunikationschef svarade: Svenska kraftnät respekterar Försvarsmaktens förhållningssätt gällande stoppområden och för dialog i det enskilda fallet. Jag svarade dem att det borde vara tvärtom – kraftledningar skall inte omfattas men vi är beredda att föra dialog i det enskilda fallet. Inte heller branschen brydde sig – det är sällan regionnätsföretag behöver stolpar över 20 meter (en normal 400 kV stolpe är ca 30 meter hög).

Stoppområdena handlar inte om några försvarshemligheter utan motivet är att kunna öva nära flygbaserna. Det vill säga i praktiken en kostnadsfråga som bör vägas mot andra samhällsintressen. Och det är inte små ytor det handlar om.

Som exempel visas nedan Norrbottens län. Stopp för höga objekt finns dels i anslutning till Kallax flygplats men även ett mycket stort område nordväst Boden ända upp till fjällvärlden (stoppområde för höga objekt, ljusgult). Så till Kiruna är det stopp.

Bild: Försvarsmaktens redovisning av Riksintressen.

Det som är intressant angående branschens ointresse när det gäller stoppområden är att när jag började jobba i slutet av 70-talet och fram tills avregleringen så hade kraftbolagen ett ansvar för att kraften kom fram till slutkunderna. Jag började min bana på Sydkraft och det var väldigt tydligt att, även om det var Statens Vattenfallsverk som drev stamnätet, så ifall det skulle bli mörkt i södra Sverige så kunde man inte skylla på Vattenfall om det gick över styr. Man skulle ha påpekat att nu tar Ni för stora risker etc. Och skulle Vattenfall sjabbla bort möjligheterna att bygga nya 400 kV ledningar så skulle det bli motaktioner. I dagens avreglerade värld sköter var och en sitt och kompetensen när det gäller kraftsystemfrågor i de högre sfärerna hos i princip alla inblandande företag är mycket låg. Idag är det enda man verkar bry sig om bland de större företagen är att nätregleringen skall var så gynnsam som möjligt – det är väl det minsta problemet. Symptomatiskt är att den så kallade Koncessionsutredningen som nu verkar börja röra på sig inte ens nämner problematiken med Flygvapnets stoppområden på sina 406 sidor.

När det gäller LKAB planer och SSAB i Luleå blir det inte lika lätt som i Gällivare – här är man inringad av stoppområden förutom avstånden till de stora vindparkerna. Man kan förenklat säga att för varje 1000 MW så behövs en 400 kV ledning och beroende på processen ytterligare en ledning för redundans – dock inte för Hybrit som har redundansen via vätgas. Rör det sig om 3000 MW eller mer så skulle man ekonomiskt även kunna gå fram med HVDC. Är det kortare sträckor där det är svårt att komma fram så kan man även lägga så kallade GIL (Gas Insulated Line) rör som har samma (eller till och med bättre) överföringsförmåga än en luftledning – men helst då utan Sf6 gas vilket går bra om man ökar diametern. GIL kan användas både för AC och DC.

Men nu pratar vi om mer än 10 år – en av Svenska kraftnät experter antydde 12 år i ett TV-program nyligen för att få fram kraftledningar till de olika stål- och gruvprojekten.

Personligen är jag av den uppfattningen att med nuvarande regelverk utan övergripande ansvar så måste industrin själva ta ansvaret för sin totala elförsörjning utifrån de alternativ som i praktiken finns.

Skall man vänta på ledningarna från parker belägna 10-tals mil bort. Eller satsa på kärnkraft nästgårds? Eller om möjligt flytta fabriken?

Nu är ju Sverige ändå ett gynnat land med tanke på den låga befolkningstätheten men idag så räcker det med något udda djur eller växt för att stoppa ett kraftledningsprojekt. Ansvariga politiker mfl måste inse att kraftledningarna borde stå överst på agendan – de är nyckeln till miljöproblemet. Och löses inte detta så är det ändå kört för de udda djuren och växterna. Speciellt våra länsstyrelser måste inriktas på att stötta viktiga kraftledningsprojekt istället för att se en ära i att bromsa.

Ovan rader kan verka pessimistiska från en person som verkligen älskar kraftledningar men det gäller att vara realistisk. Fakta måste upp på bordet – hur mycket kraftledningar klarar vi mentalt? Eller skall vi flytta på konsumtionen och bygga kärnkraftverk i Luleå/Kiruna?

Hitintills har det tillsatts uppdrag och kommissioner för att titta på delfrågor i hur vi skall hantera vår energiförsörjning. Det som måste till är ett helhetsuppdrag där man tittar på hela kedjan från produktion till konsumtion. Därefter kan man ge förslag på lösningar. Och det som måste inses redan nu är att det kommer röra sig om radikala förändringar i samhället.

***

En kommande artikel av Per Norberg handlar om att det kan vara dags att återstarta projektet för 800 kV-kraftledningar.

 

2 Kommentarer
Per Norberg
Av Per Norberg
Fd Professor Elkraftteknik
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Vid publicering av en kommentar gäller följande regler:

– vi vill att alla som kommenterar ska vara identifierbara personer och vi vill därför för- och efternamn anges av den som kommenterar

– vi vill att diskussionen på Second Opinion ska hålla en god och respektfull ton och publicerar inte kränkande omdömen om enskilda personer.

Second Opinion förbehåller sig rätten att radera texter som bryter mot våra villkor och regler.

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*

  1. Lars i Huddinge skriver:

    Jag fattar inte varför ingen kommenterar. Det Per Norberg skriver är ju “hot stuff” gällande vår energi/effekt-försörjning. Jag själv inser att Sveriges nuvarande produktions- och nätsystem är på väg att haverera om inte regeringen (=MP) börjar att agera på RÄTT SÄTT, dvs återstarta Ringhals m.fl. reaktorer och bromsa fortsatt väderkraftsutbyggnad.

  2. Jan Kjerstensson skriver:

    Bekräftar den bild man får av ett passivt och försiktigt agerande Svenska Kraftnät. Tänker också på tidigare artikel ”Allt mer skärpt läge för Svenska kraft nät” där Erik Ek SvK var intervjuad. Bilden man får är att man till stor del identifierar problemen och vidtar åtgärder enligt den modell man har att jobba efter samtidigt som man konstaterar att det inte kommer att fungera särskilt bra (det kommer att ta för lång tid). Skulle vilja säga att det är synnerligen viktigt med både tydlig kommunikation och tydligt agerande mot de som kan vidta de åtgärder som behövs för att det ska gå att hantera problemen. Slående den skillnad man ser i kommunikationsstrategi mellan SvK och Vattenfall när nu Vattenfall kommunicerar behovet av ett beslut rörande slutlager av kärnbränsle.

Prenumerera på artiklar


Följ oss på Twitter

Senaste artiklarna

Skriv på Second Opinion

Alla är välkomna att skriva på Second Opinion. Vi publicerar dels artiklar som fördjupar kunskaper om energifrågor dels aktuella debattartiklar.
Skicka in din text
Vara-amnen

Ur arkivet