Stödsystemen till förnybar el riskerar stänga ute den bästa tekniken

Stödsystemen till förnybar el riskerar stänga ute den bästa tekniken

Dagens stödsystem till förnybar el är trubbigt och det går inte slå fast att de stimulerar sänkta kostnader för den nya tekniken på bästa sätt. En negativ effekt av detta är att vi riskerar att stänga ute tekniker som i dag har höga kostnader, men som samtidigt har en betydande potential för att erbjuda billig kraft på lång sikt.

Detta menar Patrik Söderholm, professor i nationalekonomi vid Luleå tekniska universitet.

Daniel Löfstedt på uppdrag av Svensk Energi

Ett viktigt mål med ekonomiska stödsystem för ny teknik inom kraftproduktion är att stödet ska pressa ner kostnaderna för tekniken. Detta mål är bland annat ett viktigt motiv bakom det svenska elcertifikatsystemet. 

Själva utbyggnaden av den nya tekniken är nämligen en faktor som leder till vidareutveckling av tekniken och därmed pressas kostnaderna ner. När kostnaderna når en rimlig nivå är tanken att det ekonomiska stödet ska avslutas. För att beskriva denna process används ofta en så kallad lärkurva, som är ett centralt begrepp för att avgöra ett kraftslags kostnadsutveckling.

Lärkurvan visar hur mycket kostnaderna reduceras i takt med att fler enheter av tekniken produceras – ju större produktion och utbyggnad desto lägre kostnad. Om den kostnadsreduktion som följer av ökad utbyggnad är svag är läreffekten låg – och tvärtom.

Patrik Söderholm är professor i nationalekonomi vid Luleå tekniska universitet och har gjort flera studier av lärkurvan för olika kraftslag, främst vindkraft. Han säger att resonemanget om att ett ekonomiskt stöd för att bygga ut ny teknik och på det sättet skynda på kostnadsreduktionen är vedertaget. Vi kan inte alltid vänta på att tekniken ska bli billigare för att bygga ut den, vi måste bygga ut den för att den ska bli billigare.

– I verkliga situationer stöter man på problem som inte finns i labbet, därför är även utbyggnaden viktig för teknikutvecklingen. Det här är komplext, mycket kan gå fel, särskilt när tekniken ska skalas upp och massproduceras. Danmarks utbyggnad av vindkraft är ett exempel där man både satsade på forskning och på direkt stöd till produktion av vindkraftsel, det blev en synergi mellan de båda, säger Patrik Söderholm.

Han är inte emot dagens stödsystem i sig, men han pekar på att tillförlitligheten i dagens lärkurvor är ett svaghetstecken och det kan i sin tur leda till trubbiga stödsystem.
– Visst är det riktigt att utbyggnaden av ny teknik i sig bidrar till kostnadsreduktion, men denna enskilda faktor är svår att separera från annat som driver kostnadsminskning, vi vet inte exakt hur stor kostnadsreduktionen blir till följd av utbyggnaden. Vi behöver kunna mäta detta på ett bättre sätt, vi behöver separera fler faktorer och titta på hur orsak och verkan verkligen ser ut, säger Patrik Söderholm och menar att de studier av vindkraftens lärkurvor som har gjorts är exempel på detta:

– Vi vet en del, men vi har inte separerat de olika faktorerna tillräckligt bra. Vi måste skapa en bättre grund för att göra empiriska analyser. Det här är viktig kunskap för politikerna, för om man genom styrmedel vill åt effekten med lägre kostnader över tid måste man veta hur man ska utforma dem. Lärkurvan ser olika ut för olika kraftslag, så om man vill ha ett effektivare stödsystem skulle jag vilja se mer differentierade system. Det är en viktig policylärdom att dra.

De studier av lärkurvan för vindkraft, trots dess begränsningar, som har gjorts vad säger de om lärkurvans utveckling?
– Vi har gjort egna studier på lärkurvan för vindkraft mellan 1986 och 2010, men det är svårt att peka några entydiga resultat. Man brukar tala om en läreffekt på mellan 10 och 20 procent som ett riktvärde, det innebär att för varje fördubbling av den installerade kapaciteten reduceras kostnaden med 10-20 procent. I de studier av vindkraften som publicerats ligger läreffekten på mellan 0 och 30 procent, det är enormt stora skillnader. Min poäng är att det handlar om ett väldigt skakigt underlag och därmed blir de politiska besluten om stödsystem skakiga. Men jämför du olika teknologier så kan du ändå se att läreffekten tenderar att vara högre för sol än för vind och den för vind är i sin tur högre än läreffekterna för till exempel kärnkraft och kolkraft. Det är viktigt i sig, för det visar att det kan finnas skäl att differentiera stödet mellan tekniker med ett högt stöd till solel.

Att underlaget är skakigt för att utforma stödsystem får följden att systemen kan slå fel.
– Risken med dagens elcertifikatsystem är att vi i första hand stimulerar tekniker som är relativt billiga i dag men som inte har potential att i framtiden vara billiga, och samtidigt missar tekniker som i framtiden har en större potential än dem som är billiga i dag. Det svensk-norska elcertifikatsystemet är kanske inte särskilt effektivt för att uppnå teknikutveckling. Systemet är helt enkelt för trubbigt för att stimulera rätt. En lösning kan vara att komplettera detta med mer riktat stöd mot specifika tekniker.

Patrik Söderholm menar att det är lätt att vara kritisk, samtidigt är det inte så enkelt att säga hur det ska vara. Han tar Tyskland som exempel där man har haft ett riktat solstödssystem och effekten har blivit att kostnaden för solkraft sjunkit mer än för vind. Att vi använder trubbiga stödsystem kan även få vidare samhällsekonomiska konsekvenser.

– Risken är som sagt att vi inte utnyttjar den potential som finns i tekniker på lång sikt och det gör att samhällets kostnader för att nå de långsiktiga och tuffa klimatmålen blir dyrare än nödvändigt, säger Patrik Söderholm.

5 Kommentarer
Daniel Löfstedt
Av Daniel Löfstedt
Second Opinions skribent
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Vid publicering av en kommentar gäller följande regler:

– vi vill att alla som kommenterar ska vara identifierbara personer och vi vill därför för- och efternamn anges av den som kommenterar

– vi vill att diskussionen på Second Opinion ska hålla en god och respektfull ton och publicerar inte kränkande omdömen om enskilda personer.

Second Opinion förbehåller sig rätten att radera texter som bryter mot våra villkor och regler.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

  1. Patrik Söderholm skriver:

    Erik: jag håller helt med i det du säger! Exemplet med sol i artikeln ska inte ses som ett försök att framhålla just den tekniken. Poängen är mer generell, nämligen att om det är teknisk utveckling som är målet så behövs med stor sannolikhet differentierade stödsystem. Den internationella dimensionen komplicerar det hela ytterligare. På vissa områden (där Sverige har en unik kompetens och resursbas, t.ex. bio) bör vi kanske ta ett extra stort ansvar), men på andra områden kanske det snarare handlar om att utveckla en “mottagarkapacitet”, dvs en fömåga att tillgodogöra oss resultaten från utvecklingsinsatser i andra länder.

  2. J-G Hmg skriver:

    Just återkommen från den stora tre dagars Carbon Dioxide Utilization Summit i Bremen med spetsforskare i ämnet från hela världen (men ingen från Sverige!) inser jag hur viktig denna second opinion av Patrik Söderholm är. Många i Bremen var övertygade om att långsiktigt är Carbon Capture and Recycling lösningen på problemen med Energiewende. Det stora problemet för dagen är att i en demokrati få politiker (och därmed deras väljare) att inse vikten av en långsiktig strategi, medan ett fåtal år till nästa val bäddar för en populism som hindrar. Detta psykologiska och pedagogiska infoproblem föreslog Lothar Mennichen kunde lösas med att appellera till allmänhetens sunda förnuft, t ex “Liksom skörd självklart bärgas måste el kunna lagras”. Målet är att storskaligt och uthålligt ta CO2 från luft, H2 från vatten och primärt producera metan/metanol, som sedan sekundärt kan ersätta alla de bränslen, drivmedel och kolväteprodukter vi idag får från fossilen. Alltså att ersätta den linjära fossilekonomin med en cirkulär metan/metanol-ekonomi. Den kemiska syntesen att av CO2 och H2 göra metan eller metanol är inte längre något problem. Ett företag i Zurich presenterade sin marknadsklara containerburna ”maskin” som avskiljer CO2 från luft. Hela kruxet är att få konkurrenskraftigt billigt väte ur vatten och där har Lars Wiegert en poäng med sin kommentar om GenIV här intill. Ett sådant paradigmskifte skulle långsiktigt och uthålligt lösa både energi- och klimatfrågan.

  3. Erik Dotzauer skriver:

    En aspekt som bör beaktas när man utformar svenska styrmedel är hur mycket vi i Sverige de facto kan påverka utvecklingen av den aktuella tekniken. Om vi tar exemplet med solceller. Om man som småhusägare investerar i en solcellsanläggning kan man söka investeringsstöd, man erhåller stöd i form av elcertifikat och ursprungsgarantier, samt man undviker elnätsavgift och energiskatt för den el man producerar och använder själv. Utöver detta planerar regeringen att införa ett skatteavdrag för mikroproduktion. Man kan fundera på om allt detta sammantaget är en rimlig nivå av subvention med tanke på att teknikutvecklingen och produktionen av solceller sker globalt. Det finns förvisso positiva effekter med att småhusägare investerar i egen elproduktion, t.ex. ökar det medvetenheten om energi och det frigör kapital för investeringar. Frågan är dock om det är kostnadseffektivt, rent samhällsekonomiskt ur svensk synvinkel, att lägga skattemedel på just solceller. En erfarenhet man gjort i Tyskland är att tyska medborgare i praktiken har finansierat uppbyggnaden av Kinas solcellsindustri.

  4. Urban Sandberg skriver:

    Kärnkraft 4G ser ut att vara det bästa alternativet. Synd bara att MP tillåts blockera det.

  5. Lars Wiegert skriver:

    Denna aspekt är i högsta grad tillämpbar för den 4e generationens reaktorer. Denna lovande teknik är ännu bara på det teoretiska planet, och ingen ensam koncern kan få fram tillräckliga resurser för att realisera en fungerande anläggning. Inte minst kvalificerings- och tillståndsprocessen avskräcker. Speciellt i den svenska ankdammen går det inte att satsa många miljarder på något som hela tiden riskerar att bli olagligt innan projektet ens blir färdigt.
    Men om 4e generationens reaktor blir verklighet, har den en så erhörd potential, att resurser på forsknng och utveckling blir återbetalda många gånger om. Några siffror:
    – Återvinning av det hittills använda bränslet skulle räcka (teoretiskt, med oförändrat energiuttag) i 3000 år utan att nytt uran behövde brytas. Det blir mer än tillräckligt om man ‘bara’ når halvvägs.
    – Slutavfallets blir volymsmässigt bara en hundradedel av dagens
    – Tiden för slutförvar blir några hundra år och inte 100.000 år som man talar om idag.
    Man behöver inte räkna särskilt noggrannt för att inse att utveckling av denna återvinning är en säker investering. Det svåra är att se till att det blir politiskt möjligt.

Skriv på Second Opinion

Alla är välkomna att skriva på Second Opinion. Vi publicerar dels artiklar som fördjupar kunskaper om energifrågor dels aktuella debattartiklar.
Skicka in din text
Vara-amnen

Prenumerera på artiklar


Senaste artiklarna

Ur arkivet