“Slutför elmarknadsreformen”

“Slutför elmarknadsreformen”

Varför har vi en diskussion om effektbrist när det finns en förordning om balansansvar och balansavtal? Det frågar sig Lars Blomqvist. Om kunden inte betalar sin elräkning, så kan det sluta med ett besök av Kronofogden. Men om leverantören inte levererar avtalad el så slutar det med vadå?, skriver han.

Efter mer än 25 år letar elmarknadens aktörer fortfarande efter rätt marknads-design för elhandeln och effektsäkerheten; roller och ansvar för hur man upphandlar en enkel bulkvara!

Livet med leveranskoncessioner och produktionsoptimering tog slut på Nyårsafton 1995. En ny tid med affärsavtal som på alla andra marknader tog vid, men kunskapen om vad detta innebar för aktörernas liv och ansvar på den nya elmarknaden fanns inte. Då uppstod istället dagens röra som är väl dokumenterad i handlingar av olika slag. Huvudproblemet blev nätmonopolets reglering och den till intet förpliktigande energy-only-pricipen för börshandeln – inte elmarknaden.

Foto: Sveriges Domstolar, Fotograf: Patrik Svedberg.

För att därför få lite ordning på roller och ansvar i den spretiga eldebatten behövs ett ”ABC” över de olika aktörernas uppgifter. Men, allra först lite fysikaliska fakta om elmarknadens produkt, den 50-periodiga elströmmen.

Elektrisk materiel konstrueras för en växelström med frekvensen 50 Hz som får variera med ± 0,1 Hz. Det är den tekniska grundbulten (och några andra) för elsystemets goda funktion. Avvikelser försämrar elkvaliteten som kan störa, eller förstöra, funktioner hos mottagande utrustningar. Därför är det nödvändigt, för elkraftsystemets goda och säkra funktion, att det finns en teknisk styr- och reglerutrustning med ett inställt börvärde på 50 Hz och som korrigerar avvikelser i realtid. Denna ”tekniska styr- och reglerutrustning”, eller systembalanshållare, är den systemansvariga myndigheten i skepnad av Affärsverket svenska kraftnät.

Kring de fysikaliska grundkraven ska marknadens aktörer ”dansa”. Därför måste det för varje uttagspunkt (elkund) finns en balansansvarig leverantör som i avtal med balanshållaren åtagit sig att timma för timma hålla jämvikt mellan den energimängd som leverantörens kunder förväntas förbruka och den mängd som leverantören ska tillföra elnätet.

Elköparen kan agera på sedvanligt sätt med en förfrågan till några tänkbara leverantörer. I förfrågningsunderlaget anges energivolymer m.m. och köparen kan även erbjuda vissa bortkopplingsmöjligheter av eluttaget; en intressant information för anbudslämnarna att utnyttja i sin balansplanering och kan påverka anbudspriset. Har köparen därtill en timbaserad förbrukningsprofil är det också underlag för en prisdiskussion.

När leverantör är vald och kontrakt skrivet finns det två relevanta och bindande avtal: ett mellan köpare och leverantör/säljare om energivolymer m.m. och ett mellan säljaren (som ju måste vara balansansvarig) och den systemansvariga myndigheten om en ständig och timvis elbalans i uttagspunkten – året runt, i ur och skur.

El-säljaren/-leverantören ska avgöra vilka produktionsresurser han måste ha disponibla för att klara företagets samlade och kontrakterade leveranser, dvs leva upp till balansansvaret! Det är här, hos varje säljande företag med balansansvar, som frågan om nödvändiga effektresurser ska lösas, inte någon annanstans. Företaget kan inte avtala om större energivolymer, än vad dess samlade och drifttillgängliga generatorer kan producera vilket inkluderar reserver för oplanerade händelser, dvs beakta de vad som behövs i beredskap för risker med prognosfel, vädret, tekniska haverier med mera.

Säljaren kan lösa problemen med egna kraftverk, underleverantörer, köp på elbörsen eller med t.ex. villkor i leveransavtalet där kunden, mot avtalad ersättning, drar ner sin användning. Klart är dock att inför starten av varje produktionstimma ska en balansansvarig leverantör ha de produktionsresurser som hans samlade leveransåtagande bedöms kräva.

Under produktionstimman händer naturligtvis saker med kort eller ingen varsel. Balansen rubbas och det är sådana avvikelser som åtgärdas av balanshållaren och regleras ekonomiskt i efterhand.

Nätföretagens ”affärsidé” är el-transporter på olika nät och för deras affärs-/nätavtal bör rimligen sedvanliga regler gälla, men det synes osäkert.  Om, och i så fall hur, detta ”kolliderar” med monopoltidens regler verkar aldrig ha blivit utrett inför omregleringen 1996 – och inte heller efter. Det kan exempelvis gälla företagens frihet att konstruera nättarifferna eller ersättningar till kunderna vid uteblivna leveranser på grund av nätfel. Kanske har man försuttit en möjlighet att anpassa de affärsrättsliga reglerna till nätverksamheten. Det kan det ha bidragit till elnätens kapacitetsproblem.

Den systemansvariga myndigheten (för balansen) har inget ansvar för elsystemets nödvändiga effektresurser. Myndigheten har ändå ålagts att hålla en politiskt motiverad effektreserv och myndigheten har sedan ”kratsat kastanjerna ur elden” åt de balansansvariga leverantörerna, som därmed sluppit undan sina avtalade förpliktelser.

Marschen mot fossilfri och svårplanerbar kraft, IT-utvecklingen med alltmer avancerade el-utrustningar ökar kraven på balansering och elens ”renhet”. Myndighetens arbete, som i stort sett är marknadsoberoende, blir därför allt viktigare för att styra elsystemets tekniskt goda funktion. Regulatorn bör därför frigöras från bindningen till affärsverket och bli självständig med befogenheter att styra balansen.

På sin hemsida anger Energimarknadsinspektionen att den (Ei) är en myndighet med uppdrag att utföra tillsyn för en väl fungerande energimarknad och att ”Energimarknaderna behöver spelregler – vi ser till att de följs”. Vän av ordning undrar då vilka ”regler” som åsyftas, och som man ser till att de följs – de ekonomiska teorierna om incitamenten på elbörsen eller de lagfästa affärsjuridiska reglerna som avgör leveransansvaret? Undringarna staplas.

Om kunden inte betalar, så slutar det i värsta fall med ett besök av Kronofogden. Om leverantören inte levererar så slutar det med …vadå? En snäll balanskostnad? Någon kongruens måste det finnas i regelverken. Enda aktören på elmarknaden som kan hota och eventuellt. straffa en misskötsam balansansvarig är – Balanshållaren. Därför bör funktionen bli självständig och ges relevanta maktbefogenheter.

Och varför effektbrist när det finns bl a en förordning om balansansvar och balansavtal? Är det regler som ska följas eller bara upplysning till aktörerna vad de kan göra? I nät- och elavtalens leveransbestämmelser finns därtill en force-majeure-klausul. Vid svåra yttre förhållanden friar den leverantören från hans kontrakterade skyldigheter, men – vad är det han har lovat som han vill bli fri ifrån, om det inte är just elleveransen? Ibland talar kraftföretag om att minska ”olönsamma” resurser. Betyder det att sedan alla balansansvariga leverantörer fått vad de behöver så finns det ändå kvar resurser.

Vadå, effektbrist?

Elmarknadens besvärligaste problem skapas av energipolitiken. Den beslutas ofta på opinionsvindar och bristfälliga insikter och faktaunderlag hos politikerna. Vurmen för förnybar kraft visar på det; man diskuterar gärna kWh-priset för ett kraftslag, men högst ogärna den faktiska kundkostnaden i ett driftklart elsystem, där elkraftkostnaden bara är en del; vet politikerna att det krävs 1100 vindkraftverk över en yta på 450 km2 för att ersätta vårt största kärnkraftverk? Och att satsningen på förnybar kraft låter mindre effektiva kraftslag knuffa ut effektivare stör inte. Det går ju på tvärs med det samtidiga arbetet för ett vettigare resursutnyttjande med en bra balansreglering.

Slutför därför elreformen genom att bena upp och beskriva alla roller, funktioner och ansvar, städa och sortera i regelverk och fastställ vem som ska ansvara för vad. Det är utbildning som behövs, inte mera forskning. Och det är jurister/inköpare med affärsjuridiska insikter som ska anlitas, Inte tekniker och ekonomer. De har övat i 25 år och är bra på sina områden, men dåliga på marknader.

Av Lars Blomqvist
Civ.ing, tidigare sekreterare i Elbruk
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Vid publicering av en kommentar gäller följande regler:

– vi vill att alla som kommenterar ska vara identifierbara personer och vi vill därför för- och efternamn anges av den som kommenterar

– vi vill att diskussionen på Second Opinion ska hålla en god och respektfull ton och publicerar inte kränkande omdömen om enskilda personer.

Second Opinion förbehåller sig rätten att radera texter som bryter mot våra villkor och regler.

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*

Prenumerera på artiklar


Följ oss på Twitter

Senaste artiklarna

Skriv på Second Opinion

Alla är välkomna att skriva på Second Opinion. Vi publicerar dels artiklar som fördjupar kunskaper om energifrågor dels aktuella debattartiklar.
Skicka in din text
Vara-amnen

Ur arkivet