Svenska kraftnäts nya modell för upphandlande kapacitetsåtgärder ska locka företag att finansiera nya gasturbiner. Hans Fogelberg på Västra Götalandsregionen är skeptisk: – Om kraftnätet saknar kapacitet bör åtgärder bekostas av nätägaren och kollektivet, inte skjutas över på enskilda företag.

I väntan på att det västsvenska kraftnätet färdigställs ska extra effekt under timmar med topplast kunna säkras med hjälp av spetslast från bland annat nya gasturbiner. För att inspirera till nybyggnad och mildra den ekonomiska utmaningen har Svenska kraftnät lanserat en affärsmodell med upphandlade kapacitetsåtgärder. Tanken är att industriaktörer då kan ges snabbare nätanslutning.

Det råder dock delade meningar om hur kostnadseffektivt, smart och rättvist det nya konceptet kommer att vara för företagen. Den industriaktör som vill ansluta till kraftnätet kan då betala sig fram i kön, påpekar Hans Fogelberg, regionutvecklare Hållbar industri på Västra Götalandsregionen. När olika aktörer får så olika förutsättningar undermineras ändå den ”marknad” som annars lyfts fram som viktig att sträva efter.

Under ytan
– Det blir fort orättvist om vissa företag eller konsortier måste bekosta nya anläggningar för att kunna ansluta till kraftnätet samtidigt som fabriken bredvid kanske slipper, säger Hans Fogelberg.

– Industrin straffas nästan dubbelt. Först saknar vissa industriföretag el, och bara det är ett straff gentemot andra som får el ohindrat och sedan förväntas de ta stora kostnader för en anslutning genom att själv stå för reservkraften.

Det skapar problem för industrins omställning, menar Fogelberg. Samtidigt skräms nyetableringar bort av kapacitetsbristen i nätet, en konsekvens som inte alltid syns energidebatten. Företag undersöker etableringsmöjligheter i det dolda och försvinner till andra platser eller länder långt innan de ställer sig i svensk nätkö.

Nya gasturbiner
För att nya kapacitetsåtgärder under kommande år ska kunna bidra med goda resultat i hela Västra Götaland krävs minst en, helst två nybyggda gasturbiner förutom en upphandling av Rya kraftvärmeverks befintliga gasturbiner. Med ett par nya i Stenungssund och Skaraborg och ett affärsavtal med Göteborg Energi skulle man vid behov kunna befria uppåt 500 MW effekt i det västsvenska regionnätet.

Behovet är väl dokumenterat och redan om fem till tio år behövs minst 15 TWh mer el än de 18 TWh man idag förbrukar. Bara i Göteborg ökar topplasten från dagens 800 MW till 1400 MW. Det slog samverkansplattformen ACCEL fast i sin senaste rapport gemensamt framtagen av Västra Götalandsregionen, Svenska kraftnät och Länsstyrelsen.

Ansvar ute på anbud
Frågan blir då hur kapacitetsåtgärderna ska finansieras och här har den statliga nätägaren och regionen olika uppfattningar. Enligt Svenska Kraftnät bör en tillfällig lösning som gasturbiner betalas av den som behöver dem, en slutsats man har kommit fram till genom att vända på alla juridiska stenar i både elmarknadsförordningen och ellagen.

Sett från Västra Götalandsregionens synvinkel blir det fel, rentav bakvänt menar Hans Fogelberg. Enligt den sortens logik lägger man ansvaret för hela elektrifieringen över på andra. Det liknar mer på uppluckring av ansvaret för den elöverföring och det anslutningskriterium som ska vara grundbulten i samhällets mest kritiska infrastruktur.

Olönsam elproduktion
– Lösningen med upphandlade kapacitetsåtgärder får konsekvensen att enskilda elkunder med resurser kan betala sig till det transmissionssystem som i princip ska tillhöra hela samhällskollektivet, säger Hans Fogelberg.

Den stora utmaningen är dessutom att elproduktion från gasturbiner inte kan vara kommersiellt lönsam då uppdraget att leverera spetslast innebär få drifttimmar och låga intäkter. Vinstdrivande elförsäljning på spotmarknaden är i sammanhanget inget alternativ då det skulle kräva andra anläggningstyper och ännu större investeringar.

I stället för upphandling
Därför bör ansvaret för kraftnätets kapacitet inte läggas över på industrin. I stället för upphandling av externa leverantörer kan Svenska kraftnät själv finansiera den nätkapacitet man som systemansvarig behöver, oavsett om åtgärden är en ny kraftledning eller en effektreserv i form av ett par gasturbiner, menar Hans Fogelberg.

Det är inte pengar det är brist på, påpekar han. 2024 års flaskhalsintäkter var som vanligt mycket höga och även om det ständigt pågår en debatt om hur flaskhalsintäkter får användas så kan de enligt Fogelberg göra betydligt större nytta i kraftnätet än vad man i Sverige hittills har försökt med.

Den lockande marknaden
Det formella namnet på flaskhalsintäkter är för övrigt ”kapacitetsavgifter”, varav merparten har betalats in av elkunderna i södra Sverige via högt elpris, just på grund av kapacitetsbristen (flaskhalsarna) i kraftnätet. EU-direktivet sätter givetvis ramarna men nationellt handlar det också om att ta initiativ och ha rätt inställning.

Till exempel äger Svenska kraftnät genom Svensk Kraftreserv redan ett tiotal gasturbiner som störningsreserv i SE3 och SE4. Om dotterbolaget därför också kan ta hand om nya anläggningar är ingen fråga för Västra Götalandsregionen men enligt Svenska kraftnäts koncept för kapacitetsåtgärder så är det ”marknaden” som framöver ska ge svar på om de upphandlade kapacitetsåtgärderna kan fungera affärsmässigt. Och det är just åt det hållet Svensk Kraftreserv är på väg.

Upphandling med ambition
Hans Fogelberg påpekar att det i Svenska kraftnäts koncept finns en god ambition om att kostnaderna ska kunna fördelas på flera. Modellen kan säkert bidra till att lösa upp en och annan flaskhals och öka tillgängligheten i kraftnätet, menar han.

– Upphandlingen är öppen för lösningar som kan bidra till att sprida kostnaderna så en enskild aktör slipper sitta med hela räkningen. Investeringskostnader kan initialt vara höga för ett efterhand jämnas ut och fördelas på flera, säger Hans Fogelberg.

– Med det sagt så kommer det inte på långa vägar att räcka till att lösa industrins utmaning men det är inte heller enbart kraftnätsägarnas ansvar. Det borde också vara ett nationellt intresse.

Väster om Vättern
I energidebatten kan grundorsaken till att man överhuvudtaget diskuterar förbränningsturbiner ibland glömmas bort, menar Hans Fogelberg. Det är inte så att gasturbiner står överst på önskelistan även om bränslet blir allt oftare förnybart, utan det är för att de kan rädda elsystemet från haveri och industrin från landsflykt, krasst sagt.

Sverige har i decennier låtit elsystemets mix av marknadsomställning, intermittent elproduktion och ökande systemkostnader växa fram utan en samlande och långsiktig strategi. Här har inte rikspolitiken tagit sitt ansvar på allvar, menar Hans Fogelberg och särskilt den så kallade ”västra triangeln” där effekt försvinner spårlöst.

Saknar industripolitik
Samtidigt har politiken beställt en storskalig elektrifiering av samhället och omställning till hållbar industri utan att man följt upp med förutsättningar för ett optimalt fungerande elsystem.

– Politiken är inte så industrinära som man ibland kan få intryck av, säger Hans Fogelberg.

Gasturbiner kollektiv kostnad
I Bryssel förbereds nu ett regulatoriskt undantag som eventuellt kommer att göra det enklare för TSO:er att själv äga och bekosta gasturbiner i syfte att sköta effektbalans och nätkapacitet. Det kan inspirera till nytänkande, menar Hans Fogelberg. Det kanske går att placera ut ett antal anpassade kapacitetsåtgärder likt strategiska noder i kraftnätet, på samma vis som alla andra nätkomponenter? Hur många gasturbiner behövs för att klara den elektrifiering som både politiken och industrin vill ha?

– Oavsett så bör investeringar i elnät för industriutveckling och till exempel kapacitetsåtgärder tas på kollektivet, eller via statliga stöd för omställning. Gasturbiner bör vara en del av kraftnätet och bekostas på samma sätt som annan traditionell infrastruktur och inte läggas över på industrin, säger Hans Fogelberg.

***

Foto: Tomas Ärlemo/Svenska kraftnät