DEBATT
Idag aviserade regeringen en utredning för att analysera den svenska försörjningstryggheten på gasområdet, inklusive flytande naturgas (LNG). Sverige importerar LNG från Ryssland och gasexperten Gustav Boëthius, författare till boken Ledningen, ger här sin syn på vilka konsekvenser som måste hanteras om den importen ska stoppas.

Efter nästan två år av krig i Europa fortsätter ryska LNG-leveranser att anlända till svenska hamnar. Den ryska gasförsäljningen till bland andra Sverige ger intäkter till ryska staten och finansierar Putins blodiga anfallskrig mot Ukraina. På ett övergripande plan förefaller således den pågående LNG-handeln med Ryssland gå stick i stäv med svenska, europeiska och ukrainska intressen. Att förbjuda importen av rysk LNG ligger därför nära till hands. Men är det verkligen klokt?

Bild: Nynäshamns LNG-terminal.

– Förbjud skiten, så får företagen sköta sitt.

Kommentaren skrevs av Lorentz Tovatt, en före detta riksdagsledamot för Miljöpartiet, på en av mina många twittertrådar kring den svenska gasfrågan. Min tråd var i sin tur baserad på en kortare inlaga på debattsidan Klimatgranskaren, som Lorentz själv hade skrivit. Inlägget anklagar den sittande regeringen för att ha en passiv inställning gentemot svenska företags fortsatta gasimporter från Ryssland – en handel som tillgodoses av det finskägda gasföretaget Gasum.

Tovatt är inte ensam om sin inställning till LNG-handeln med Ryssland. En rad andra namnkunniga, erfarna och mer eller mindre högljudda personer inom den svenska energidebatten gör gemensam sak med honom. Den rådande uppfattningen är att energiköp från Ryssland är ett oskick och bör förbjudas tämligen omgående.

Att Rysslands försäljning av fossila bränslen är skadligt för både miljön och europeiska och inte minst ukrainska säkerhetsintressen är ostridigt. Kol-, olje- och gasexporten är alltjämt en av den ryska statens största inkomstkällor, och trots en rad nationella, regionala och internationella sanktionspaket mot ryska fossilintressen slår försäljningsintäkterna rekord. Med de pengarna bekostar Putin sitt vansinniga anfallskrig och orsakar ett enormt mänskligt lidande. Det är ostridigt att denna handel går emot Sveriges intressen, och att situationen på något vis måste läggas till rätta.

Dock är jag instinktivt tveksam till om ett plötsligt förbud mot LNG-importen verkligen är klokt. Den här artikeln syftar till att klargöra vad man måste ta hänsyn till när ett sådant, välmotiverat, förbud mot rysk LNG införs.

Som tidigare samordnare för gasfrågor på Energimyndigheten vet jag vilken oreda som avbrutna gasleveranser kan ha för oförberedda verksamheter. Under åren har företag som skapar enorma ekonomiska och strategiska värden anslutit sig till det västsvenska gasröret och gjort sig beroende av ledningsbunden metan. Ett gasavbrott skulle få fullkomligt oacceptabla konsekvenser för exempelvis produktionen av dricksvatten och insulin, och om den historien skrev jag en hel bok. Sedermera har min tes om behovet av ett ökat politiskt och tydligt statligt ansvar för gasförsörjningen exempelvis antagits av Innovations- och kemiindustrierna i Sverige (IKEM).

Lorentz Tovatts twitterkommentar är inte första gången som miljöpartister föreslår förbud riktade mot den svenska gasimporten. Partiet var tidigt ute med att förespråka ett totalt stopp för de västsvenska gasköpen när kriget utbröt, men mest framgång i gasförbudsfrågan hade partiet under hösten 2019. Då avslog regeringen Löfvén Nordion Energis ansökan om koncession för att ansluta LNG-terminalen i Göteborg till gasröret – ett beslut som i efterhand kan konstateras var extremt olyckligt ur ett försörjningstrygghetsperspektiv med tanke på de märkliga saker som numera händer med gasrören på Östersjöns botten.

***

Att ha tillgång till en stor mängd metan är mycket intressant för ett stort antal industriverksamheter. Med metan kan man exempelvis relativt enkelt bygga stora, varma och helt syrefria ugnar. En sådan perfekt reducerande atmosfär är nödvändig när man vill tillverka det absolut finaste stålet, och stål är som bekant en svensk industriell paradgren.

Nackdelen med metan är att det är mycket svårt att tillverka i stora volymer. Viss biogasproduktion förekommer naturligtvis – även i Sverige – men den mängden metan är i det europeiska sammanhanget försvinnande litet jämfört med de fossila gasvolymer som årligen rör sig på den europeiska gasmarknaden. Detta innebär att om man inte har tillgång till egna gasfält måste gasen importeras genom rörledningar eller – som i det föreliggande fallet – som LNG.

***

På grund av det försämrade omvärldsläget har EU nödgats diversifiera sin gasförsörjning, och lösningen har i stort sett stavats LNG. Tyskland har exempelvis på mycket kort varsel byggt ut sin LNG-kapacitet, och även Finland bokade en LNG-skuta till Ingå hamn när kriget blev ett faktum. De nya europeiska importkontrakten med exempelvis det lilla gaslandet Qatar är många och långa.

Att ansluta LNG-terminaler till existerande gasnät har stora försörjningsfördelar för de redan till systemet anslutna gaskunderna. Med hjälp av tillgången till den globala LNG-marknaden kan kunderna – i alla fall i teorin – välja och vraka bland leverantörerna. Detta innebär att exempelvis den tyska kundstocken ganska enkelt kan köpa icke-rysk gas genom ledningsnätet.

Denna möjlighet har inte merparten av de svenska LNG-kunderna. Sverige byggde aldrig ett riksnät för gas, och de stora gaskunder som ligger placerade i mellersta Sverige eller längst ostkusten är således beroende av leverans från båt och lastbil. Det är närmare bestämt Gasums båtar och Gasums lastbilar som förser kunderna med LNG i denna avkrok av Europa.

Vilka kunder detta rör sig om framgår bland annat från Gasums hemsida. Här kan vi läsa att SSAB i Borlänge är en stor kund som importerar 45 000 ton LNG om året, vilket i runda slängar motsvarar 700 GWh eller cirka 0,06 kubikkilometer gas[1]. Dessutom har den Gotländska färjetrafiken investerat i LNG-drift i hållbarhetssyfte. Med hjälp av två enkla Google-sökningar kan man således skriva en ganska hyfsad konsekvensanalys av vad ett totalstopp i Sveriges LNG-importer skulle kunna innebära för riket: utebliven högspecialiserad stålproduktion och reducerade transporter till en ö strategisk placerad mitt i Lake NATO. Att skada dessa värdekedjor är uppenbarligen oacceptabelt, och en sådan kundlista innebär att lagstiftaren måste tänka sig mycket noga för innan man börjar mecka med LNG-handeln.

***

Att idag vara beroende av gasimport från Ryssland är inte kul för svenska eller europeiska företag, som har förlorat all trovärdighet som energileverantör. Alla europeiska kunder som idag köper rysk gas är smärtsamt medvetna om att den senaste ryska LNG-leveransen mycket väl kan vara den sista. Vidare är köpen av rysk gas i dagsläget närmast att betrakta som ett moraliskt haveri. Ett mer passande namn på rysk fossilgas kunde vara rysk blodgas.

Sammantaget är det förknippat med stora risker för svenska företag att köpa rysk LNG. Så varför fortgår då Sveriges LNG-importer från Ryssland?

Vi kan börja med att titta på vad Gasum själva säger om den saken. På bolagets hemsida finns en relativt detaljerad redogörelse kring Gasums ryska LNG-kontrakt, som är av take-or-pay typ. Sammanfattningsvis är Gasum bundet av ett längre gaskontrakt med Gazprom där man måste betala för bokade gasvolymer oavsett om man hämtar dem eller inte. Avtalet är juridiskt bindande, och sannolikt är den enda utvägen ur avtalet att LNG-importen förbjuds på nationell eller EU-nivå och att Gasum därefter åberopar force majeure. Gasum poängterar att man avser följa de gällande regelverken, och sparkar därmed över bollen till lagstiftaren.

Juridisk möjlighet finns således att avbryta den ryska LNG-importen, men lagstiftaren tvekar och jag frågar mig varför. Kan det möjligtvis vara så att det finns någon form av fysisk eller logistisk begränsning som gör Sverige beroende av den ryska LNG:n? Jag frågade Gasum som avböjde att kommentera.

Saken är den att jag faktiskt inte vet hur det ligger till med den saken. Jag har inte samma insyn i gasfrågorna som tidigare, och därför inte kvitto på vilka praktiska alternativ en stor svensk LNG-beroende gaskund i södra Dalarna har till det ryska flödet. Och jag misstänker att kunskapsnivån på den punkten är låg även på Energimyndigheten såväl som på regeringskansliet. Förutsättningarna för kunskapsinhämtning kring den svenska LNG-handeln är nämligen mycket dåliga.

***

Det rådande regelverket för gashandel är inte skrivet av svenskar. Den europeiska lagstiftningen kring gas är något vi fick på köpet med vårt EU-medlemskap, och Sverige har sedermera inte lagt särskilt stora resurser på att påverka varesig den europeiska gaspolitiken eller det europeiska gasregelverkets utformning. Vi har fokuserat på annat helt enkelt, och i princip bara stiftat lagar som jackar in de europeiska gasreglerna i vår egen författningssamling. Detta rör sig om i huvudsak två lagar: Naturgaslagen (2005:403) och Lagen (2012:273) om trygg naturgasförsörjning.

Naturgaslagen reglerar handeln med gas i Sverige, och redan på definitionsnivå stöter vi på problem. Den handel som lagen reglerar är den ledningsbundna och koncessionspliktiga delen av den svenska gasmarknaden. Handeln med LNG faller således utanför de monopolstrukturer som Naturgaslagen avser reglera. Vidare innebär detta att tillsynsmyndigheten enligt denna lag (Energimarknadsinspektionen) inte ansvarar för LNG. Detta innebär i sin tur att de tjänstemän som arbetar med gashandeln på Ei i princip aldrig får några LNG-frågor på sina bord. Detta resulterar i såväl dåliga kunskaper om LNG-marknaden som dålig LNG-statistik.

Lagen om trygg naturgasförsörjning baseras på Naturgaslagens definitioner, vilket innebär att även detta regelverk enbart träffar den ledningsbundna gasen i det västsvenska gasnätet. Detta är på sina vis rimligt, eftersom riskhanteringen kring ledningsbunden gas skiljer sig väsentligt från LNG ur ett försörjningstrygghetsperspektiv. Detta innebär att tillsynsmyndigheten för den lagstiftningen (i detta fall Energimyndigheten) inte heller ansvarar för försörjningstrygghetsarbetet med LNG.

Att sträcka sig utanför det givna arbetsområdet och gräva i frågor som egentligen inte är ens eget ansvar är något som byråkrater starkt ogillar. Dessutom är det min uppfattning att Energimyndighetens inställning till den sortens nyfikenhet i största allmänhet är synnerligen sval.

Min slutsats blir således att staten har en ganska låg kunskapsnivå kring Sveriges LNG-försörjning, och att man helt enkelt inte vet vad det skulle innebära för SSAB och Gotlandstrafiken om man förbjöd de ryska LNG-importerna. Detta vittnar vidare om en varsam hantering av frågan, vilket givet gasens strategiska värden är en sund inställning.

***

Jag tar kontakt med en medelstor svensk biogasproducent, som beskriver efterfrågan på sin produkt efter krigets utbrott som ”helt galen”. Hans företag – som förädlar och förvätskar biogasen – har till och med fått kundförfrågningar från Nederländerna, vilket är mycket märkvärdigt med tanke avstånden en sådan affär skulle innebära. Att köra ner LBG:n dit vore ju knappt lönsamt. På frågan om längden på de avtal biogasproducenten har får jag svaret att det varierar från fall till fall, men att vissa större kunder vill ha långa kontrakt. 5 år eller mer var inte ovanligt.

Med dessa insikter – i kombination med det faktum att Energimyndigheten var synnerligen senfärdig med att utlysa tidig varning efter krigets utbrott – drar jag slutsatsen att de svenska LNG-kunderna knappast fick de bästa förutsättningarna att förbereda sig för gaskrisen. Det är tydligt att icke-rysk gas under våren 2022 snabbt blev en bristvara.

***

Till slut vänder jag mig till pressen för att analysera Gasums kunders icke-ryska LNG-alternativ. Där fanns en del att läsa, bland annat rapporter om att finska terminalen i Ingå nyligen har mottagit en större leverans av tysk gas genom det Berlin-baserade företaget SEFE GmbH. SEFE står för Securing Energy for Europe och har en växande roll som global gasmellanhand. Dock är deras portfölj heller inte helt fri från blodgas, vilket bland annat framgår av rapporter från i höstas.

Situationen kring LNG-marknadens ryska innehåll blir således jämförbar med pipeline-marknadens före februari 2022. Ryska volymer finns tyvärr fortfarande även i LNG-båtarna.

***

Det är inte förbjudet att tänka fel, men det är klandervärt att inte tänka alls. Energipolitiken i allmänhet – och gaspolitiken i synnerhet – som drevs under åren 2014-2021 har måhända varit målmedveten men präglades inte av ett djupare konsekvenstänk. Med tanke på de enorma värden som är kopplade till såväl el- som gassystemet förefaller den plakatpolitiken vara lika vårdslös som infantil.

Men nu har jag tänkt och jag landar i ett tydligt ja i frågan om de ryska LNG-importerna ska förbjudas, tillsammans med en uppmaning om att frågan måste noga analyseras och samordnas med både Gasum och Gasums kunder, innan ett sådant beslut vinner laga kraft.

Med lite tur kan staten snabbt bygga upp kompetensen för den sortens analysarbete, och förutsättningarna för det verkar vara bättre än någonsin. Med stort intresse läser jag Gassveriges största nyhet på länge: regeringens beslut om att stärka försörjningstryggheten för gas.

[1] Under standardförhållanden: 1 atmosfärs tryck och 25 grader Celsius.

***

240119: Artikeln har tillfogats en rättelse avseende Gotlandstrafiken beroende av LNG/LBG.