DEBATT
Regeringen offrar den småskaliga vattenkraften, menar Magnus Edvinsson. I en nyligen presenterad lagrådsremiss framgår att undantag för Natura 2000-bestämmelserna är avsedda enbart för de stora anläggningarna, skriver han.

När regeringen nu presenterar sin lagrådsremiss om ändringar i miljöbalken för att möjliggöra undantag från Natura 2000-bestämmelserna ”i ett fåtal fall”, faller masken. I remissen framgår uttryckligen att undantagen är avsedda för klass 1-kraftverk, alltså de stora anläggningarna. De småskaliga vattenkraftverken – klass 3 – lämnas där de alltid har varit: rättslöst exponerade, utan politiskt skydd och utan respekt för grundlagens krav på likabehandling.

Bild: Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari har presenterat förslag till undantag från miljöprövning av vattenkraft.

Detta är inte en teknikalitet. Det är ett rättsstatligt haveri.

Det är ett system som bryter mot likhetsprincipen – och regeringen förstärker det. Regeringsformen 1 kap. 9 § är glasklar: ”Domstolar och förvaltningsmyndigheter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen.”

Trots detta har staten skapat ett system där vattenkraftverk delas in i tre klasser – en konstruktion som saknar stöd i lag men som i praktiken avgör vilka som får leva och vilka som ska dö. Klass 1-verken ges politiskt skydd, energipolitiska undantag och nu även möjlighet till Natura 2000-dispens. Klass 3-verken – de småskaliga – möter oproportionerliga miljökrav, ekonomiskt orimliga omprövningar och i många fall en de facto-avveckling.

När regeringen nu uttryckligen begränsar Natura 2000-undantagen till ”ett fåtal fall”, och dessa fall i remissen definieras som storskaliga anläggningar, är det en juridisk bekräftelse på en politisk linje som länge varit dold men nu blivit omöjlig att förneka.

Det är en särbehandling som strider mot likhetsprincipen, mot proportionalitetsprincipen och mot äganderättens skydd i Regeringsformen 2 kap. 15 §. NAP är en process som underminerar rättssäkerheten. Den Nationella planen för omprövning av vattenkraft (NAP) skulle skapa ordning och förutsägbarhet. I stället har den blivit ett skolexempel på hur myndigheter kan använda vaga miljörekvisit för att driva igenom långtgående ingrepp i enskildas rättigheter.

NAP innebär i praktiken omprövningar som kostar mer än vad små verk kan bära, miljökrav som inte står i proportion till faktisk påverkan, en bevisbörda som i realiteten ligger på den enskilde, en rättsosäkerhet som strider mot grundläggande förvaltningsrättsliga principer.

Att regeringen tvingades pausa omprövningarna i två år är ett erkännande av att processen havererat. Men pausen har inte ändrat systemets grundläggande orättvisa: småskaliga ägare behandlas som om deras verksamhet saknar värde, trots att många anläggningar har historiska rättigheter som sträcker sig hundratals år tillbaka.

Äganderätten – en grundpelare som nu eroderas. Äganderätten är inte en dekorativ fras i grundlagen. Den är en av rättsstatens fundament. När staten genom miljöbalken och myndighetstillämpning kraftigt begränsar brukandet av privat egendom, utan att ge full ersättning, utan att tillämpa proportionalitet, och utan att behandla lika fall lika, då är det inte längre fråga om miljöpolitik. Det är fråga om en systematisk urholkning av äganderätten.

Ludwig von Mises formulerade det träffsäkert: ”Privat äganderätt är oupplösligt förknippad med civilisationen.” När staten gör äganderätten osäker, gör den också samhället osäkert. Investeringar uteblir. Lokalt engagemang dör. Historiska miljöer förfaller. Rättsstatens legitimitet skadas.

Norge visar att problemet inte är tekniskt – det är politiskt. Norge har samma vatten, samma arter och samma miljöutmaningar. Ändå har man valt en helt annan väg – man ser småskalig vattenkraft som en resurs, man har regelverk som är stabila och förutsägbara, man respekterar historiska rättigheter, kommuner och lokalsamhällen får del av intäkterna och miljökraven är proportionerliga och rättssäkra.

Skillnaden mellan Sverige och Norge handlar inte om ekologi. Den handlar om vilja.

Regeringens lagrådsremiss avslöjar nu den verkliga avsikten. När undantag från Natura 2000-reglerna reserveras för de stora kraftverken, samtidigt som småskaliga anläggningar fortsatt pressas av NAP, är slutsatsen oundviklig:

Sverige har bestämt sig för att offra den småskaliga vattenkraften. Det är inte för att man måste. Det är för att man vill.

En rättsstat värd namnet kräver en annan väg. Om Sverige menar allvar med likhet inför lagen, rättssäkerhet och äganderättens skydd, krävs:

1. Avskaffad klassning av vattenkraftverk
2. Proportionalitet som bindande huvudprincip i alla miljöprövningar.
3. Full ersättning vid betydande inskränkningar av brukanderätten.
4. En tydlig och rättssäker definition av ”väsentligt allmänintresse”
5. En norsk modell för lokal nytta och stabila villkor.
6. En politisk vilja att faktiskt värna småskalig vattenkraft.

Det är fullt möjligt att kombinera miljöhänsyn med rättsstatens krav. Det som saknas är inte juridiska verktyg. Det som saknas är politiskt mod.